Retronapp i present

Det gick bra att ta sprutan. Lia blev upprörd redan när doktorn undersökte henne eftersom att hon inte är något fan av andra människor. Vår BVC-sköterska är bra på att ta sprutor men tyvärr var nog doktorn inte lika samspelt, eller vad vet jag? Men så synkroniserat som jag önskade att det skulle varit var det inte. Hon fick sprutorna och började gråta precis när det var klart. Det är ju gråten som är den värsta biten. Denna gång var det ju storbarnsgrin dessutom 😦 Hon skrek när hon kom på att det gjorde ont och sedan grät och snyftade hon om vartannat.

Nu verkar allt helt okej och självklart måste en ju få något när en varit duktig hos doktorn. Eftersom att bebin inte äter glass ännu så bjöds det på nya nappar i retromodell. Jag älskar modellen och det verkar bebisen också göra. Den stannar dock inte kvar i munnen så länge på grund av ringen men det gör ingenting för det verkar vara det som är halva grejen nuförtiden, att kunna ta ut ur och sedan försöka stoppa in nappen i munnen igen.
retronappar
Att försöka knäppa kort på en bebis som vill hålla i allt som är nära fejset är inte det lättaste. -Ge mig kameran mamma! Nu börjar det här barnet att små-protestera lite så vi ska ta och stoppa in nappen i munnen som bytt plats med ett after eight papper och vila lite tills att pappan kommer hem.

Skönt att det gick bra hoppas att det fortsätter gå bra.

Föräldragrupp bvc vad gör man?

Exakt den sökningen gjorde jag på google innan det var dags. Eftersom att sökningen fanns förinmatad så antar jag att fler googlat samma sak. Jag hittade inget konkret och det mesta handlade om föräldrautbildnigen, det som en går på inför bebisens ankomst. Därför tänkte jag berätta om vad vi gjorde:

Vi var fem mammor med barn mellan 2 och 4 månader, alla mes olika erfarenheter som gör vårt bästa för att vara bra mammor för våra barn.

Vi började med att presentera oss. Därefter berättade vi om hur moderskapet varit hittills och hur bebisen ”behandlat” oss hittills (där det mesta angående behandling handlade om hur mycket sömn de små rackarna var villiga att bjuda på) vi har ju en unge som sover medan en mamma inte hade det så det kan vara så olika när det gäller bebisar trots att de bara är några månader gamla. Sedan avslutade vi med babymassage och oj vad mysigt det var tyckte de små bebisarna. Lia visade välbehag med hela kroppen.

Vad lärde vi oss?

  • Att den viktigaste kommunikationen är med ansiktet. Barnet behöver få mycket öga mot öga kontakt med mamma och pappa för att utvecklas. Jag antar att det har med det sociala att göra. Att lära sig härma ansiktsuttryck och lära sig förstå och läsa dem.
  • Att det är viktigt med närhet även med pappan (ja det fattade man väl i och för sig men i och med massagen så gavs vi verktyg att föra vidare till pappan som hjälper bebis och pappa att knyta band till varandra. Det låter ibland som att pappan skulle ha svårt att knyta an till sitt barn men så är det inte, inte i vårt fall i alla fall. I vårt fall är det ju så att André förstod det tidigare än jag att han är förälder. Knyta band handlar istället om att bebisen ska lära känna sin pappa så som den redan gjort med sin mamma i magen. Mamman har ju fördel på det sättet att bebisen känner igen mamman på mer än bara röst, så som hjärtslag till exempel, när de entrar världen.
  • Att det faktiskt kan vara bra att hitta på saker för mamman så som baby-lägg till valfri aktivitet. Bebisen kan bli mer nöjd av att få träffa andra bebisar och se andra människor än att bara vara hemma (bör ej överdrivas tycker jag). Det känns ju ganska bra så nästa onsdag är de baby-café för min del. Spännande… jag som varit lite neggo till sådant (skriver mer om det i annat inlägg).

Kan jag rekommendera någon att gå på föräldragrupp? Jag tycker att det var väldigt trevligt att träffa andra mammor i samma situation. Det var också mysigt med babymassagen och en ganska lärorik stund i allmänt. Så JA, jag skulle kunna rekommendera att i alla fall gå en gång och se om det kan vara något för dig. Av någon anledning verkar sånna här grupper vara lite tabu eller det verkar finnas en negativ inställning till dem. Är det så? Har du som läser någon erfarenhet av föräldrgrupp eller vet varför det är lite negativt kring dem?

Lia jäspade stort efter allt prat. -Kom igen med massagen nångång mamma!

IMG_0841

 

Fina mammor och söta bebisar:
IMG_0844

 

Mammasamtalet – hur mår mamma?

Jag sitter här med en kaffe och med en bulle redan vilandes i magsäcken. Minilainen sover så gott, så gått i vår säng. Äntligen fick hon den vila hon så högt och hårt stred för på väg till BVC (nehrru, mamma jag vill sova på dig så därför fick du komma och plocka upp mig medan du skrev. Så nu sover jag istället på din mage).

Vi har ju som sagt varit hos BVC och enligt måtten vikt och längd så har hon växt och gått upp lite för lite enligt hennes kurva. I alla fall sedan förra gången så nu måste vi hålla koll… Men då var jag tvungen att säga ifrån. Enligt en kurva på två och en halv månad tycker jag inte att det går att säga att hon fått i sig för lite mat, eller växt för lite. Så jag sa att: det kan ju vara så att det bara just denna gång inte hänt lika mycket som tidigare. Då sa sköterskan att ja så kan det absolut vara vi får se nästa gång helt enkelt men ge henne bröstet så fort hon vill ha och försök att underhålla henne så att hon äter ordentligt.

Jag tar detta med en nypa salt då jag tycker att det är först om det går att se en stor förändring på viktkurvan eller en stagnation (utvecklingen stannar av) som jag tycker att det är anledning till oro. Och det här med att mata mer och underhålla… jag gör ju inget annat än att mata exakt är ungen vill ha och hon suger i sig så friskt så. Jag har dessutom kollat under matningen om det rinner till och ja det kan man säga att det gör eftersom strålen allt som oftast träffar henne i ögonen eller blöter ner både henne och mig. MEN självklart är det viktigt att vi nu har koll till nästa gång så att vi ser att hon mår bra, kanske är mjölken för tunn eftersom att jag får i mig dåligt med mat. Men det återstår att se vid nästa tillfälle. Jag kan bara känna att det kan orsaka oro i onödan.

Mammasamtalet då. Jag var inledningsvis väldigt skeptiskt till att de, med frågor på ett papper kan fånga upp mammor som mår dåligt. Jag tänkte att; ja visst, jag som vågar prata om det berättar ju utan ett papper men de som skäms då? Är det inte bara att kryssa i de positiva svaren och åka hem sedan. Därför var jag självklart tvungen att ifrågasätta huruvida det här mammasamtalen faktiskt fungerar. Lyckligt nog verkar det fungera då sköterskan och organisationen bakom henne upplevt att de fångar upp många mammor, mammor som ofta bryter ihop bara det läser frågorna. Så hon försvarade min skeptisism med att det fångar upp fler mammor än om frågorna på pappret inte hade funnit. Jag förklarade för henne varför jag frågade, att jag varit skeptisk och att jag ville veta om det verkligen fångade upp någon och hon försäkrade mig om att det gör det. Vilket känns väldigt skönt och betryggande för mig.

Sedan gick vi igenom mina svar och jag berättade om hur jag mått, att det är tungt när jag inte själv kan ta mig ur de negativa tankarna. Hon tyckte att de lät som att jag haft panikångest vilket jag är villig att hålla med henne om även om jag inte vet om hon har kompetensen till att bedöma det. Hon skicka i alla fall en remiss, med min tillåtelse, till barn och föräldrar-psykologen på sjukhuset för att underlätta för min del. Då bokar de in en tid genom att kontakta mig så att jag slipper kontakta dem. För i ärlighetens namn så har jag inte gjort det än fast än att jag till och med skrivit det här. Har ringt men inte kommit fram de gånger jag väl ringt. Nu är det i alla fall på gång och jag kan summera att det här mammasamtalet (samtal som är till för att se hur mamman mår) faktiskt är en bra grej och kanske inte förtjänade min negativa inställning från början.

Bebisen har i alla fall gått upp 100g och växt en cm och visst kan jag också tycka att det är lite lite mot för tidigare tillväxt. Då hon bara levat i knappt tre månader så tänker jag ändå att mycket kan hända på en viktkurva så vi väntar till nästa gång innan jag skapar mig någon oro.IMG_0743

Pappas tjockis – första besöket hos BVC

Lilla babyn hade svårt att komma till ro i går kväll och har sovit kortare stunder under natten. Därför var det en trött familj som mötte dagen. Det var också därför vi lät henne sova så mycket hon ville på förmiddagen för att hon skulle få vila sig. Vilken sedan ledde till att vi fick väcka henne, klä på henne och stoppa henne i babyskyddet utan att ha matat henne först. Det gick bra en stund men en hungrig bebis är en högljudd bebis. Så det blev en skrikande resa till BVC som tur är ligger nära. Ett nybörjarmisstag från vår sida. Det här med bebisliv handlar verkligen om att planera. Planera kan vara det svåraste som finns när bebisen inte har några fasta tider och gör lite som hon vill.

Dessutom när vi försöker skynda oss i väg så står det en stor hund alldeles utanför vår dörr, vilket gör att Bob får för sig att han ska hälsa på denne eventuellt attackera/skydda hemmet. Vi får in honom snabbt som tur är. Väl ute så kommer en dam nästan galopperandes mot bilen med ”åååå en bebis-blicken” skinande i ögonen. -Jag måste få titta på bebisen. Varför då? hon sticker in hela sin kropp i bilen.. jag känner inte igen denna kvinna och det blixtrar till i mig. HON RÖR INTE MITT BARN men sina eventuellt smutsiga händer! Jag ursäktar oss och säger att -vi måste åka på direketen för att bebisen inte ska hinna få utbrott. Damen förstår så klart och ler. Jag vet inte om jag ler, jag tror det. Jag vet ju att hon bara menar väl. Och bebisar är ju fantastiskt söta. Det är nog mer mammorna till bebisar som en ska passa sig för.

Trots detta gick allt bra och jag ammade henne direkt när vi kom fram vilket gjorde bebisen väldigt nöjd som dessutom bjöd på både en viktuppgång, två och en halv centimeter tillväxt och ett leende. Hon passade på att charma sköterskan som sade att Lia var lik sin pappa. Då avfyrade bebisen ett leende som vi trott varit gas- och bajslarm tidigare. Bebisen kan tydligen le! Det är alltså små leenden vi fått ibland. Lilla söta Lia.

Hon hade växt 2,5 cm som sagt och mäter nu 52,5 cm över havet. Hon hade gått upp 170g och väger nu 3970g snart når vi fyra kg. Pappas lilltjockis är det eftersom första leendet (första bekräftade leendet) var tillägnat pappan när sköterskan sa att Lia liknande honom. Det är skönt att hon växer och går upp i vikt. Och trots den högljudda lite smått ångestladdade, känslan av att vara förfärlig som förälder, färden till BVC så gick allt väldigt bra.

IMG_0061
Dagen till ära åkte jeansen på. De passade =) Sekunden efter att denna bild togs bytte jag dock kläder. En kan ju bara gå i jeans inte allt för lång tid av dygnet. Roligt att få klä upp sig lite även om jag tänker när jag ser bilden… breda höfter, rundare mage, skjortan är på sné, rund i ansiktet. Ja sådana där elaka tankar som en inte borde tänka om sig själv. Jag ska vara stolt över min kropp som burit fram en perfekt bebis och som dessutom återhämtar sig fantastiskt bra.

Hembesök från BVC

I går gjorde BVC hembesök.
För det första vilken bra grej att det göra hembesök från BVC (barnavården)! För det andra så gick det väldigt bra. Vi fick ställa våra frågor och fick bra svar på dem. Vi fick mycket information och tips om vad vi bland annat kan göra när hon skriker mycket på kvällen pga förmodad kolik. Barnmorskan visade babymassage, tipsade om andra sätt att bära babyn, svarade på frågor om amningen gällande bland annat om hennes stora sugbehov på nätterna. Det vara bara att fortsätta även om mjölken tagit slut för bebisen har förmodligen behov av närhet och trygghet. Detta varar bara i perioder så det skulle snart lugna ner sig.

Vi testade babymassagen som hjälpte väldigt bra mot ond mage och ut kom massor med pruttar och bajs så läggningen blev mycket smidigare i natt. Dessutom hade Lia gått upp 200g på tre dagar vilket orsakade ett hjärtligt skratt hos barnmorskan som tyckte att det var en -fantastiskt vikt uppgång! Eller det kanske var jag (min bebis är bäst och gulligast i världen-syndrom) som tolkade det som ett skratt av glädje, kanske var det av ren chock?

Där emot blev jag på så oroligt dåligt humör efter besöket. Någon som varit med om detta? Besöket gick jättebra men kanske var det lite anspänning som släppte plus en groende trötthet. Dessutom blir en ju som mamma väldigt orolig när en får olika besked. På BB har de sagt att det går bra att hon ligger på sidan, bara vi alternerar den sida hon ligger på. Medan BVC säger med lite bestämd röst -ja fast ryggläge är ju det man rekommenderar… JA MEN MIN DOTTER VILL INTE LIGGA PÅ RYGG! Om hon somnat och vi lägger henne på rygg då vaknar hon. Om hon somnat och vi lägger henne på sidan sover hon 1,5h till nästa amning. Vilket väljer vi? Det sätt som funkar så klart.
IMG_0056

Dessutom har min push-present kommit! Min nutribullet, så nu har det juice;ats här kan jag lova. En juice varje morgon sedan den kom i tisdags. Som ni märker kommer uppdateringarna i efterhand och jag märker att det är det enda som funkar just nu. Jag får helt enkelt uppdatera när det finns ork och tid. På dagarna medan hon sover har jag försökt att vila och på kvällarna har jag bara en hand att skriva med då hon vill hänga vid hängholmarna mest hela tiden. Men vad gör det, inläggen kommer när dom kommer.
IMG_0055