Påsken – en tävling om sötast bebis?

Jag har tänkt på en sak. En sak som nödvändigtvis inte behöver vara av ondo eller heller sann för den delen. Men det är ändock en tanke som jag vill att vi funderar lite över.

Kraven har höjts en aning på oss 80-talister. 50, 60 och 70-talisterna hade det tydligen ganska mellanmjölkigt men när vi kom, vi som föddes på 80-talet, höjdes tempot en aning. Det kan ha berott på teknologins framfart även om den inte hade sin riktiga explosion för än 2000-talet. Det var vid den tiden jag började högstadiet och det var då prestationsbedömningen tog fart på allvar. Prestationen var viktigare än själva utövandet och den som hade det senaste jeansen eller senaste cd-freestylen var den som ”ruled the -high shool- world. För oss var det samma sak som att äga världen.

I dag ser det lite annorlunda ut. Du behöver inte gå på högstadiet eller ens gå ut för den delen för att se vem som har det senaste och bästa grejerna. Nu kan vi bara logga in på instagram, så ser vi precis hur vackert allting är för alla andra.

Därför har jag uppmärksammat att påsken blivit en tävling i vem som har sötast bebis. Vi sminkar dem med söta rosenröda kinder med prickar på. Sätter på dem huckle och knäpper sedan en närbild i motljus från barnets bästa sida. Och visst är barnen helt underbara! Dom är så sjukt söta var och en av dem och att klä ut sig var en av det roligaste saker jag visste att göra som liten.

Men vad gör vi, egentligen? Vi knäpper en närbild på våra barns ansikten. Kanske tar vi om bilden fem gånger för att barnet faktiskt blir fult på många av bilderna, eller för den delen inte SITTER STILL! Håller vi helt omedvetet på att skapa en prestations-fokuserad, utseendefixerad och bekräftelsetörstande generation? Det kan inte jag svara på och vem är jag att hyckla om att inte jag gör precis detta, om det är det vi håller på med, som knäpper bilder på mitt barn dagligen och bloggar om det. Men det är ändå värt eftertanke och kanske till och med självransakan.

Jag vet med största säkerhet att ingen av de föräldrar jag följer på instagram knäpper bilder på sina barn för att tävla med andra. Inte medvetet i alla fall. Jag tror inte att det är någon förälder som gör det medvetet. Till och med jag, som fått den här tanken, vill knäppa fina bilder på mitt barn i rosenröda kinder med prickar på. Men är det inte de där sakerna vi gör omedvetet som skapar problematiken hos barnen?

Det är därför viktigt att vi tänker på varför vi gör saker för våra barn. Gör vi det för att vi tror att barnet vill detta eller för att vi omedvetet tror att det är viktigt att just jag klär ut mitt barn, för det måste man ju till påsk. Kanske är det helt enkelt bara så att vi tycker våra barn är oemotståndligt söta och bara vill skicka en Glad Påsk, ett sött face och lite mer kärlek i vårt Instagramflöde…

…om så är fallet, så Glad Påsk och mera kärlek åt människan!    

Kan barn påverkas av sommartiden?

Det verkar i alla fall vara fallet för vårt barn. I dag verkar det ha gått till sig men det två första dagarna efter att vi vridit tillbaka klockan har det varit lite struligt för dottern. Hon har vaknat tidigare. Alltså mer än bara en timme, hon har varit grinigare och inte heller har hennes vilor under dagen varit som de brukar. I dag verkar det dock ha gått till sig så vi får väl se om det var sommartiden som ställde till det för henne. Kanske behövdes det två dagar att ställa in sig på nytt. Här är hon inne på timme nummer två av sovning. Större delan av tiden ovanpå mitt bröst.
IMG_2684

Jag blev mamma när barnet närmade sig fyra månader

I tisdags var det meningen att jag skulle träffa ”mina” mama’s i en av mammagrupperna som jag träffar lite nu och då. Tyvärr har jag ju gått och blivit dunderförkyld. Att umgås med dessa mammor och andra kompisar till mig som har barn har hjälp mig väldigt mycket i att acceptera, förstå och älska min nya roll som mamma. För jag tror inte att rollen alltid är självklart för alla. Det här skrev jag ner för ett tag sedan och tänkte att jag skulle passa på att dela med mig av tankarna kring detta.


När blir kvinnan mamma? Blir hon det när hon bestämt sig för att det är dags eller vid skapelsetillfället? Eller blir hon mamma när adoptions- eller LVF-processen är i gång. Kanske när hon fått två streck på stickan. Blir hon kanske mamma när hon ser sitt barn på ultraljudet eller blir hon det när hon första gången får hålla sitt barn? Jag har ingen åsikt om när var och en borde uppleva att de blir mamma men jag är helt säker på att vi upplever att vi blir det vid väldigt olika tidpunkter av föräldraskapet. 

Ofta talas det om hur svårt det är för papporna att knyta an till sina barn. Hur många gånger har jag inte hört under min uppväxt ”killen blir ju inte pappa förrän det ser barnet, de har ju så svårt att förstå det innan”. Bullshit! För det första är väl det att underminera killarna och berättar för dem att de från start ska vara vara oförmögna att känna något innan barnet anlänt. För det andra ställer det höga krav på kvinnan att hon måste förstå redan från början att hon är och ska bli mamma. För någon måste ju bry sig om barnet. Barnet som faktiskt inte någon av föräldrarna har träffat ännu. Det kravet tror jag skapar en skam hos kvinnan om det hon förväntas och borde känna inte infinner sig. Jag hade problem med detta och fick som tur var hjälp vilket gjorde att jag kunde njuta mer av graviditeten än vad jag förmodligen annars hade kunnat göra. Ofta när någon sa:
-men vad roligt! Så svarade jag bara -ja, det känns fantastiskt. För att jag trodde det förväntades av mig att tycka så. Hallå, jag hade ju fått den största gåvan av dem alla! Men jag kände ingenting, oftast kändes det mest bara overkligt som att det var en lögn jag hittat på som snart skulle genomskådas. 

”Att vara gravid och vara mamma har för min del varit en svårare nöt att knäcka än tanken på att universum är oändligt”.

För mig har det tagit väldigt lång tid att förstå att jag är mamma till mitt barn, även om jag kallade mig själv för mamma redan när hon låg i magen. Jag visste att det kan ta tid att knyta an till sitt barn men inte att det skulle ta nästan tre månader. Att vara gravid och vara mamma har för min del varit en svårare nöt att knäcka än tanken på att universum är oändligt. Jag har haft svårt att förstå att hon är min, att hon legat i min mage och att jag ska vara hennes trygghet och storhet. 

Det är först nu som jag börjar känna den där ganska skrämmande och stora förälskelsen till mitt barn. Det uppstår stunder varje dag då jag ser på henne och känner en ocean av kärlek skölja genom kroppen och förstår då att det funnits en mening. Meningen är att jag inte varit redo innan, redo att hantera så makalöst starka kärlekskänslor som knappt får plats i en och samma kropp. Jag hade inte orkat tidigare att hantera de otroligt starka känslorna av stolthet, kärlek och rädsla som nu ryms i mitt hjärta. Stoltheten över mig själv som byggt denna lilla människa, över att ha fött fram en människa och över att ha skapat något så perfekt. Kärleken till hennes skratt, nyfikna ögon och känslan hon frammanar hos mig. Rädslan över allt hemskt som kan hända henne, mig och hennes far. Rädslan över att inte kunna ge henne allt och vara hennes allt.

Det känns okej nu när känslorna rotar sig allt djupare i mig och sakta men säkert växer sig allt starkare. Kanske tillhör jag inte den ”vanliga” mamman som älskar sitt knyte när de precis lämnat kroppen. Mest tror jag att jag behövt tid att lära känna henne och mig själv. Lära mig att acceptera och förstå min nya roll som mamma. För varje dag som går har jag lättare att förstå att hon är min, hon är min att lära nya saker, vårda, min att ge och skapa trygghet för, min att fostra till en bra person och min att vara mamma till. 

Det har tagit tid för mig att förstå hur en sådan perfekt, redan fulländad varelse förgyller just min vardag. Det ska inte vara skamligt att jag som mamma är ”pappan som inte förstår, som inte knyter an till sitt barn”. Medan pappan just i det här fallet förstod att han var pappa mycket tidigare än jag. Det har tagit tid att ta sig an känslorna som ett barn skapar och denna upplevelse måste få ta den tid den behöver hos varje förälder oavsett kön. När blir kvinnan mamma? Jag blev det tre månader efter att barnet kommit. Jag blev det när jag var redo. Än är nöten kanske inte knäckt men en likhet har universum och en mammas kärlek – den är oändlig. 

EDIT: Nu när Minilainen blivit hela fyra månader är jag så oerhört tacksam över att jag är mamma till ett barn. Ett frisk och fullkomligt barn. Jag älskar att vara mamma (nästan jämt) och känner ofta nästan dagligen att jag är där i livet, där jag vill vara. När kunde du känna att du var mamma?

Äntligen en kopp kaffe

Godmorgon!

Efter en natt med en hund med lös magen och en bebis som ätit två gånger under natten så är jag dummare i skallen än vanligt. Krävdes lite extra tankeverksamhet för att kunna räkna kaffeskoporna. Under morgonen har det även varit lite panik då hunden visat att han vill ut då han fortfarande är dålig i magen och bebisen samtidigt drakskriker en i öronen.

Men som tur var somnade bebin gott på mitt bröst och var så trött att hon gick att lägga i sängen och morfar var så snäll att han hämtade upp hunden så att vi slipper springa upp och ner för trapporna och så att Bob får gå ut precis när han behöver och inte en kvart senare.

Jag har dock inget att gnälla över för Bob var så duktig i natt att han väckte min sambo och ”sa” att han behöve gå ut. Att bebin åt två gånger på en natt känns inte heller speciellt jobbigt. Vet att det finns andra som matar sina avkommor betydligt fler gånger eller dessutom har vakna bebisar eller ledsna bebisar. Tänker på er så här i tröttheten. Nejdå, jag är faktiskt ganska tacksam mitt i allt detta för vår bebi åt och sedan rullade hon på sida och somnade av sig själv som att hon vet nu att ja så här brukar mamma lägga ner mig andra gången jag äter.IMG_0960

Ville bara kika in och önska er en fin dag! Nu ska jag dricka kaffet, göra ett toabesök och sen ska jag vila bredvid bebin.

Sprutan som var jobbigare för mamman

Jag sitter med torkade tårar som runnit ner för kinderna. Det är tårar av medkänsla och tacksamhet. Medkänsla och sorg för den tragiska berättelse om förlusten av ett barn som jag nyss läst. Tacksamhet över att just mitt barn lever och frodas. Jag hade aldrig överlevt utan henne.

God eftermiddag!
I bland är det viktigt att ta del av andras historier och erfarenheter. Det gör att vi kan stanna upp och vara tacksamma över det vi har och det vi sluppit vara med om eller fortfarande har kvar risken att förlora och därför behöver ta extra varsamt hand om. För det mesta stänger jag dock av sorg och elände nu för tiden då jag inte kan sitta med torkade tårar på kinderna hela dagarna. Jag är torr i fejset så det räcker.

Just nu sover babyn, hon har sovit mycket sedan sprutorna i går. Jag tror att det är på grund av det i alla fall. Skönt, om än lite själviskt, för mig att hon blev trött av dem och inte allt för ledsen och smärtpåverkad. I går kväll var hon kanske lite grinigare än vanligt vilket lika gärna kan ha varit vanlig trötthet men som jag mitt i paniken uppfattade som smärta. Tänk om hon har jätteont? Jag tog tempen, ingen feber, försökte trösta och för det mesta så slutade hon gråta och somnade i famnen en liten stund för att sedan börja skrika och gråta igen. Just då var det jobbigt att sitta ensam hemma med bebisen och inte ha pappan att ventilera hur jag skulle hantera situationen. Skulle jag ge alvedon? Jag vill absolut inte ge henne (ska inte vara bra för barn att äta smärtstillande, inte för oss heller för den delen) men tänk om hon har väldigt ont? Pappan var på fotbollen, den sista träningen för säsongen och det ska erkännas att det känns väldigt skönt.

Till sist fick jag för mig att sluta lyssna på min inre röst som sadedet är ingen fara fortsätt trösta henne bara så kommer det gå över” och försöka istället ge henne alvedon. Flytande alvedon, vilket i slutänden var bra eftersom jag fick dåligt samvete över att ha gett henne det. Hon satte så klart vätskan i halsen och där och då får jag för mig att hon ska kvävas av det. Förbannar allts jävlighet om att jag först och främst måste vara med och ta sprutorna ensam, jag som HATAR sprutor och sedan får sitta ensam med ett barn som nu håller på att kvävas! Ringer mamma (min egen mamma) mest i panik och blir arg och lägger på för att hon säger ”fel” saker trots att hon inte vet att det jag säger i telefonen inte har något med att göra med det jag egentligen vill säga. Just då, vet jag nog inte heller vad jag vill ha sagt.

Kvällen slutar med att barnet inte kvävs utan istället somnar tryggt och snällt i min famn och sedan i pappans famn. Men mamman hon är helt mentalt slut och ”känslosjuk”. Full av ilska, nära till gråt (igen) och dåligt samvete över att jag ”tvingat” i mitt barn alvedon som hon kan må dåligt av och dessutom höll på att kvävas av.

Det är inte lätt för en mamma att barnet tar sprutor. Pappan fick sona för sitt brott – ”att inte vara hemma” genom att göra stekta ägg på rostat bröd till mamman. Slutet gott allting gott.  

TIPS: sluta aldrig att lyssna på din inre röst, den guidar dig aldrig fel.
IMG_0885
Morgonmys innan det var dags att åka till bvc för upplevelsen som orsakade ett melt down hos den person som inte ens fick någon spruta.

Hej hej, sju timmars oavbruten sömn

God morgon! Medan babyn sover så passar jag på att kika in här. Förhoppningsvis hinner jag skriva några inlägg som jag kan tidsinställa sedan. Det är roligt när inspirationen och idéerna flödar. Fast jag kanske skämmer bort er till den dag det blir lite tomt igen? Äh ni vet ju hur det fungerar här. Ibland flödar det och ibland ekar det tomt. Ni verkar vilja komma tillbaka ändå då det finns att läsa 🙂

I natt har bebisen sovit 7h…… SJU TIMMAR i sträck! Det är ju nästan som en åtta timmar natts sömn hehe. Nu sitter jag här med godissmak i munnen, tog en eller två morgon-godisar (godis kan omöjligt smaka bättre än just på morgonen även om det är sämsta sättet att starta dagen på, hej hej insulinnivå). Jag har även hällt upp en skål med yoghurt som jag tänkte inmundiga efter att jag skrivit färdigt.

På agendan i dag står städning av lägenhet, ett eventuellt besök på Erikshjälpen och kanske om det finns tid, sätta in fotografierna på Lias första månad som äntligen kommit i ett fotoalbum. 
IMG_0182
200 bilder blev det denna gång
men då sorterade vi inte ut någonting, så det finns en del onödiga bilder i högen. Men nästa sväng, vi tänkte försöka beställa varje månad så här i början, då ska vi försöka sortera ut dem vi verkligen vill ha. Kort på en suddig bordsduk och fem kort som ser likadana ut är ju kanske lite onödigt att betala för. Denna gång gjorde vi det helt enkelt bara lätt för oss för att vi skulle få fingrarna ur röven!

Minilainen två veckor

I dag blir Lia hela två veckor och dagen till ära har vi haft besök av lilla Minna och hennes föräldrar Carro och Juha. Det gick väldigt bra förutom att Bob (valpen om ni mins honom) blir galen av glädje när det kommer besök. Vi försöker verkligen jobba med det. Efter besöket var vi och tittade på det gula huset igen. Det kändes så konstigt förra gången vi tittade (för min del) så jag ville ge det ett besök till innan vi helt ratade idén, ut i fall att liksom. Det kändes bättre denna gång men det finns fortfarande frågetecken. Jag tror att det finns ett bättre alternativ för oss.

Två veckor har alltså gått sedan Lia kom till världen. Idag fick vi hennes första post där det stod till målsman för Lia Mini. Så himla gulligt! Hon har börjat ha mer vakna perioder under längre stunder och i natt var hon vaken en gång i två timmar istället för två gånger en timme åt gången. Kanske en tillväxt? Vi får se hur det blir i natt men hon var helt klart lättare att söva i går kväll än vad hon varit innan.

Så här söt kan en vara när en sover:
IMG_0070
Lia Mini två veckor gammal

Jag har börjat göra mer saker med en hand, försöker träna på att göra mer saker med vänster hand och helt klart blivit mer effektiv än jag varit innan. Däremot har jag mått lite konstigt i dag. Varit andfådd, haft svårt att hämta andan och blivit yr vid tre tillfällen. Jag vet inte om det beror på att det är så kvavt ute. Gick nämligen fram och tillbaka till tvättstugan, hade en regnrock på mig vilken inte andas alls eftersom den ska skydda mot regn. Hade den på mig medan ja laddade maskinerna och kände att jag började bli väldigt varm. Väl inne i lägenheten igen hade jag så svårt att andas att jag fick sätta mig ner på golvet, tappade även orienteringen lite, det kändes läskigt. Kroppen är kanske mer påverkad av graviditeten och förlossningen än vad jag kan tro eller känna av, tills att en anstränger sig.

I morgon är det dags för André att bli pappa på riktigt. Då ska vi fastställa faderskapet. Spännande?