Jag har pubishår, orakade ben och kommer aldrig att bada topless igen

–Fasen! Utbrister jag. –Vad är det älskling? frågar min sambo. –Jag skulle ha behövt raka benen till babysimmet i morgon. Fast jag orkar inte, så jag skiter i det. Min sambo svarar pedagogiskt –Tror du inte det är fler mammor som känner sådär, att det behöver raka benet eller så? Jag tänker efter och inser att det är både det ena och det andra som en mammakropp skulle kunna känna att hon behöver ta itu med inför babysim. Hängande bröst, platt rumpa, bristningar och fan och hans moster. Men är det inte lite förlegat att tänka på det sättet? Och dessutom hur fixerad är jag, om till och med babysimmet ska handla om min kropp och inte om att babyn lär sig simma. Fast pubishår- och topless-problemen sträcker sig nog längre än så.

Jag mår ibland skitdåligt över mina bröst. Fick aldrig några liksom, fast att jag väntade hela gymnasiet. Nu är de mest bara skinn kvar efter att ha ammat. Puppan som en gång varit topptrim är det inte längre. Jag har till och med börjat gilla busken till följeslagare mellan benen. Det känns naturligt, tryggt och lite vänskapligt på något sätt. Lite som ett husdjur.

När jag var yngre fann jag andra kvinnors fittfrisyrer väldigt intressanta. Ett tag var porrskådisfrisyren med landningsbana poppis. Nu för tiden lämnar jag de andra kvinnornas kön ifred. Det har väl varit med om nog ändå kan jag tycka. Därför tror jag i allmänhet att även min snippa blir lämnad i fred. Ja, förutom av den lilla pojken med glasögon som bara stod rakt upp och ner och stirrade. Visste inte om det var honom eller mig det var fel på. Honom för att han bara stod där med sina glasögon liksom eller mig för att jag på något vis tyckte att det var obehagligt att bli uttittad av en 8-åring?

En sak som jag förfärades över när jag slutat amma var hur urmjölkade mina bröst såg ut. Egentligen är de tillbaka till sin o-existens men än något urholkade. Det var ju så härligt att ha dom där mjölkfyllda bomberna. Att få ha bröst överhuvudtaget. Jag trivdes verkligen och njöt av att få ha ett par bröst. Kände mig också stolt över att de fungerade som de skulle, men det kändes sekundärt. Efteråt har det, att de funkade, varit mitt mantra för att inte känna mig lika deppig över brösten. De fyllde sin funktion, bra. Men jag kommer aldrig kunna bada topless igen.

Det, var den mest rimliga tanke jag kunde tänka när amningen var över. Att jag aldrig skulle kunna bada topless inför andra igen. För det var ju precis det jag oftast gjorde innan jag fick barn. Det är väl också det högsta målet med att ha snygga bröst? Att kunna bada topless menar jag.

I ärlighetens namn så har väl många av oss någon gång känt oss osäkra över våra kroppar, tyvärr! Skillnaden är bara om vi låter oss påverkas av det och låter det ta över. Jag frågade min sambo om han aldrig kände att han var ful ibland. Det gjorde han, men när jag frågade hur han brukade hantera det så sa han bara att han väljer att skita i det. –Jag kan ju inte göra något åt det i alla fall. Det är väl jävlar anamma ett bra sätt att hantera något som är så jävla orimligt att inte älska, sin kropp och sig själv alltså. En frisk kropp är en användbar kropp. Snygg eller ful här inte dit. Även om celldelning och dna kan vara sjukt vackert.

Vi behöver för vår egen skull sluta ”skylla” på skönhetsidealet. Visst kan reklam- och modebranschen ta sitt ansvar, men vi måste själva börja ta ansvar för hur vi väljer att känna inför våra kroppar och hur vi väljer att tänka om våra egna kroppar.

Jag tycker vi tar till oss av min sambos sätt att tänka; är vi jävligt fula en dag så kan vi ju välja att tänka på det hela dagen och låta det sabba ELLER så kan vi bara acceptera att vi är jävligt fula den dagen och gå vidare. Ja eller så kan vi ju bara säga att vi är sjukt snygga eller åtminstone har en väl fungerande kropp. Men ibland kanske det känns värre att stå i spegel och säga –fan va snygg jag är, när en inte känner så. Mera självdistan och mindre allvarsamhet. Du ser ut som du ser ut och det har inte med någonting att göra.

Så nu när jag åker på babysim så åker jag med både pubishår, orakade ben och tackar babysimmet för att jag slipper fundera på om det är rimligt eller inte att bada topless.

IMG_2777

IMG_2775

Tack för mig.

// I dag är jag jävligt snygg!

13 thoughts on “Jag har pubishår, orakade ben och kommer aldrig att bada topless igen

    • Mikkalainen skriver:

      Haha härligt! Ganska lättskötta är de ju dessutom. Och gu va skönt det är när någon annan kan ta hand om det ibland 😉 Jag tror jag spinner vidare på det här med husdjur, kan bli hur kul metafor som helst 😉

  1. Mrs. M. skriver:

    Också kan du vara glad och nöjd över att du, som det låter på beskrivningen, har en rejäl buske som går att frisera efter behag, om du nu skulle vilja. Min är gles som en tallskog och går fasen inte att göra nåt skoj med, så där är det antingen fullväxt eller rakat som gäller. Allt annat ser bara löjligt ut. 😀
    …och att benen dina mer ser ut som en gles tallskog än som mina djungelspiror… Min kropp tyckte visst att det var viktigare med hår på benen, och under hakan, än på andra, roligare ställen. 😉

    • Mikkalainen skriver:

      Haha det är så härligt att kunna glädjas och vara tacksam över att håret växer till en frisyr både här och där. Håret på benen har faktiskt ”benådats” med gleshet. Skönt med tanke på just min lathet! Vi får väl se hur hakan beter sig om några år, då kanske jag få vara stolt över ett präktigt skägg istället. Vem vet?

  2. Lova skriver:

    Alltså. .Jag blir så arg så att jag skakar av kommentarerna ovan!! Såklart att de kommer från män som blir provocerade av kvinnor.. jävla idioter! Klart dom är ensamma och inte varit i närheten av en kvinna förut. Jag rakar mig fan inte heller. Och jag tycker ditt inlägg var befriande ❤ kram

    • Mikkalainen skriver:

      Tack för ditt stöd. Försök att inte bli arg och påverkas, även om det är svårt. Jag har så himla tur att min man älskar min buske, den hade jag dessutom när vi hade sex första gången, så jag behöver inte ta åt mig 🙂 Och visst är det jättetråkigt med sånna kommentarer men jag är mest ledsen för de personernas skull och hoppas att de kommer hitta rätt i livet de också till slut 🙂 Kram på dig!

  3. Amanda Berglund skriver:

    Blir glad för din skull när jag läser att du skiter i det och inte bryr dig om sura kommentarer 🙂 Håller kanske inte med om allt, men det är de som är de fina, det finns människor till allt och alla! Fortsätt som du gör och gläd dig över allt det som faktiskt spelar stor roll i livet!

Kommentarer inaktiverade.