Påsken – en tävling om sötast bebis?

Jag har tänkt på en sak. En sak som nödvändigtvis inte behöver vara av ondo eller heller sann för den delen. Men det är ändock en tanke som jag vill att vi funderar lite över.

Kraven har höjts en aning på oss 80-talister. 50, 60 och 70-talisterna hade det tydligen ganska mellanmjölkigt men när vi kom, vi som föddes på 80-talet, höjdes tempot en aning. Det kan ha berott på teknologins framfart även om den inte hade sin riktiga explosion för än 2000-talet. Det var vid den tiden jag började högstadiet och det var då prestationsbedömningen tog fart på allvar. Prestationen var viktigare än själva utövandet och den som hade det senaste jeansen eller senaste cd-freestylen var den som ”ruled the -high shool- world. För oss var det samma sak som att äga världen.

I dag ser det lite annorlunda ut. Du behöver inte gå på högstadiet eller ens gå ut för den delen för att se vem som har det senaste och bästa grejerna. Nu kan vi bara logga in på instagram, så ser vi precis hur vackert allting är för alla andra.

Därför har jag uppmärksammat att påsken blivit en tävling i vem som har sötast bebis. Vi sminkar dem med söta rosenröda kinder med prickar på. Sätter på dem huckle och knäpper sedan en närbild i motljus från barnets bästa sida. Och visst är barnen helt underbara! Dom är så sjukt söta var och en av dem och att klä ut sig var en av det roligaste saker jag visste att göra som liten.

Men vad gör vi, egentligen? Vi knäpper en närbild på våra barns ansikten. Kanske tar vi om bilden fem gånger för att barnet faktiskt blir fult på många av bilderna, eller för den delen inte SITTER STILL! Håller vi helt omedvetet på att skapa en prestations-fokuserad, utseendefixerad och bekräftelsetörstande generation? Det kan inte jag svara på och vem är jag att hyckla om att inte jag gör precis detta, om det är det vi håller på med, som knäpper bilder på mitt barn dagligen och bloggar om det. Men det är ändå värt eftertanke och kanske till och med självransakan.

Jag vet med största säkerhet att ingen av de föräldrar jag följer på instagram knäpper bilder på sina barn för att tävla med andra. Inte medvetet i alla fall. Jag tror inte att det är någon förälder som gör det medvetet. Till och med jag, som fått den här tanken, vill knäppa fina bilder på mitt barn i rosenröda kinder med prickar på. Men är det inte de där sakerna vi gör omedvetet som skapar problematiken hos barnen?

Det är därför viktigt att vi tänker på varför vi gör saker för våra barn. Gör vi det för att vi tror att barnet vill detta eller för att vi omedvetet tror att det är viktigt att just jag klär ut mitt barn, för det måste man ju till påsk. Kanske är det helt enkelt bara så att vi tycker våra barn är oemotståndligt söta och bara vill skicka en Glad Påsk, ett sött face och lite mer kärlek i vårt Instagramflöde…

…om så är fallet, så Glad Påsk och mera kärlek åt människan!