Jag måste för fan färdigställa det här projektet!

Jag vaknade i morse och tänkte att ”men visst fan ska jag blogga”. Jag kan inte släppa det. Har ältat och velat i huruvida jag ska blogga eller inte. Privat blogg eller inte. Skriva dagbok istället eller inte. Men jag kommer tamej fan ingen vart.

Det jag däremot vet, det jag däremot lovade mig själv för länge sedan var att jag skulle göra en bok till Lia tills hennes ett-årsdag. En bok om vad vi gjort och hur hon utvecklats. Materialet skulle jag givetvis ta från bloggen för här har jag dokumenterat allt. Ska jag då ge upp när det snart bara är två månader kvar av det projektet?

Det skulle vara typiskt mig i så fall. Dra i gång en massa grejer men ha svårt att slutföra dem. I det privata alltså. Jobb och skola har jag alltid klarat av att avsluta. Men i den privata, hemmasfären, där blir allt men samtidigt inget gjort.

Så medan jag velar så tänker jag i alla fall åtminstone färdigställa dokumentationen av de sista två månaderna så får jag väl ta ställning sen, eller nått, eller jag vet inte!?
IMG_2838

Hippie eller inte?

Hejsan! Vi har precis vaknat från eftermiddagsvilan. Hela familjen har tagit en två timmars vila tillsammans och lilltjejen sover faktiskt fortfarande. Vi skulle egentligen ha middagsbjudning här hemma men jag orkade verkligen inte för jag är helt slut. Jag har haft en händelserik vecka och min kropp började säga i från litegrann. Därför vilar vi bara denna helg, det känns tråkigt men ändå klokt.

Jag har länge funderat på om sociala medier är så klokt för min del. Jag är en sådan människa som tar in mer stimuli än vad kanske de allra flesta gör, varpå internet, dator, mobil och teve blir ytterligare stimulans att hantera. Dessutom har det handlat om hur officiell jag vill vara, egentligen?

Jag har ändå en liten dröm att vara den där hippien som går runt i fjädrar i håret och knappt äger en mobil. Mediterar och håller på med yoga och är lycklig i nuet, kanske med en grön juice i handen. Jag tror att det skulle göra mig väldigt gott faktiskt. När min blogg nu för några dagar sen fick ett riktigt uppsving i läsare och jag fick känna på hur det är att vara en lite större bloggare med allt vad det innebär så började jag fundera på om det verkligen är värt det?

Många stora själar som åstadkommit något har alltid fått möta motstånd på väg uppåt. Till exempel Blondinbella som fått utstå mordhot etc. Även sportstjärnor, musiker och andra inom medieyrket blir attackerade och kritiserade. Att ”bli någon” på nätet verkar ha den baksidan, verkar vara något du måste räkna med. Jag vet inte OM det är värt det? Jag vet inte om det är det jag vill, längre? Jag ville väl ändå att många skulle läsa min texter och att bloggen skulle kunna ta mig till möjligheterna. Men själva bloggandet i sig vet jag inte om det var meningen att pågå i evighet därför känns det svårt nu.

Jag skulle aldrig låta NÅGON ta i från mig mina drömmar. Dom tänker jag nå vad än någon säger. Men om det här trots allt inte är ens dröm då kanske inte trollen är värd det?

Så det jag vill ha sagt är att jag inte vet om jag kommer fortsätta blogga. Det tar så otroligt mycket tid även om en inte kan tro det, men inlägget som tog fart på nätet, tog en dag att skriva. Självklart hade jag inte en dag till förfogande så jag fick skriva när det gick medan texten matade på i huvudet och ville ut. Hade jag fått betalat för tiden, hade det här redan varit mitt jobb DÅ hade jag kanske känt annorlunda. Men nu tjänar jag ingenting och kan inte heller ha annonser för jag äger inte min egen sida.

Det står still helt enkelt. Jag vill någonstans men det går för sakta. Bloggen tar mig inte dit verkar det som och med vetskapen om att, om bloggen skulle bli stor så får jag näthatarna på köpet. Jag vill inte att små människor som sitter bakom en skärm ska få påverka mitt beslut. Men när funderingarna redan varit av den osäkra karaktären, känner jag att va fan ska jag sitta och ta skit för när jag absolut inte behöver. Fan det är ju bara en blogg på internet som inte egentligen är på riktigt OM man inte tjänar pengar förstås. Då är det ett jobb och på jobbet kan man ju få ta skit av chefen eller arbetskamraterna. Skillnaden är förstås att de går att konfrontera face to face.

Så jag får se faktiskt. Jag får se om Hippien i mig äntligen får komma fram, komma ut. Sätta mig och skriva på saker som jag kan tjäna pengar på i ställer för att dela med mig av mitt liv. Det som jag då skulle sakna är dock att faktiskt dela med mig. Jag har tyckt att det har varit mysigt. Mysigt att få prata mer er och ta del av alla som faktiskt tyckt om mina texter, blivit hjälpta av dem eller känt igen sig i dem. Ni har varit så välkoman hit så! Jag älskar er ❤ Men om jag måste stänga ner mitt kommentarsfält så är det ju svårt att ha en dialog med er och då tappar bloggandet sin charm. Sjuka kommentarer och hat hör inte hemma i min värld, inte någonstans i den. Varken på internet eller utanför.

Min sambo resonerar som så att jag ska skriva när jag känner för det. Men jag har svårt för det, har svårt för att inte ha saker bestämda. Nu kan jag absolut inte bestämma mig men jag vill meddela mig ändå, att vi får se helt enkelt.

Kram på er!
Bild 2015-04-18 kl. 16.25

Bild 2015-04-18 kl. 16.25 #2

Jag har hittat mitt bord!

Godmorgon! Här har vi haft en supermysig morgon. Jag följde min intuition i går och snacka om en stark vägvisare om du bara lyssnar på den. Jag hade tänkt att skippa åka på loppisen men något inom mig skrek att jag ändå måste åka. –Du måste åka! Och det gjorde jag. Tur var väl det för där stod den. Skivan till mitt bord! Jag har ingen aning om vad det varit tidigare. Men med lite kärlek och två par ben så ska vi nog få till ett ganska fint bord.

IMG_2797Ja det här är ju inget bord som ni ser MEN det är en MATTA!! Äntligen har barnet varit och köpt en matta åt oss. Här hjälper hon mig att rulla ut den. På tal om barnet så kommer jag att lämna henne allt mer utanför, på bloggen. Hon börjar bli så stor och mer av en egen person att jag känner mig mindre okej att visa upp hennes fantastiska nuna. Så hennes ansikte ska hon få ha för sig själv. Men ryggen och söt, go’rumpan blir ni nog inte av med.

IMG_2799Påriktigt! Tänker ni. Det där, ska det där vara ett bord? Nej det vet jag väl att det där inte är ett bord men titta närmare nedan ska ska ni få se en charmig bit trä alltså!

IMG_2800 Va! Vad säger nu nu då? Titta vad fint!

IMG_2801 Lite ruff i kanterna men med lite kärlek (olja, slipning och färg) ska det nog kunna bli bord av den här å.

IMG_2802

IMG_2803Jag skulle vilja att den kunde berätta sin historia men nu ska den få ta del av nya historier hemma hos oss. Bilderna tänkte jag ta med mig till vår färghandlare (vår som i byns, jag har inte en egen även om det vore ascoolt) så får de hjälpa mig med hur jag ska ta hand om det här piece of woodet.

Nu ska jag packa i väg oss på fika och mammagyma.

Ha en fin dag!

Kalasbjudning med tacobuffé

I går var vi på kalas. Hela lilla familjen Lainen. Det var min kusin som fyllde år och det bjöds på tacobuffé och gräddtårta. Det var riktigt trevligt och extra roligt var det att Lia gick med på att hoppa mellan famnar. Hon har ju varit ett ”endast föräldrarna duger-barn” speciellt ganska mammig så då är det extra roligt för oss när vi ser att hon tycker det är spännande med människor. Det gulligaste av allt var att hon verkade känna igen sin mormor, morfar och moster när de kom. Hon vinkade och pekade glatt när de kom.

Vi åt och fikade och pratade och som alltid vid stora släktankomster blir det ganska hög ljudnivå, så är det säkert hos andra också, men jag tyckte ändå att det var trevligt! Jag antar att jag verkligen börjar må bättre nu för jag klarar av händelser bättre nu. Det är roligare och jag behöver inte lika mycket vila som innan. Vilket känns som en stor vinst för min del. Jag gillar att vara för mig själv men tycker att det är riktigt kul att träffa människor om jag har den rätta energin. Nu var det ju dessutom inte vilka människor som helst utan släkten med kusiner, fastrar, sysslingar, tremäningar och ingifta.IMG_2778Bordet var tomt i övrigt efter att vi ätit och väntade på fika, förutom på vår plats. Där såg det ut så här. Småbarnsförälder i ett nötskal eller?

IMG_2789Knäpp ett fint kort på mig då…. Har så svårt att vara seriös när André ska fota ett fint kort på mig. Känns liksom lite udda att sitta och posera rakt upp och ner.

IMG_2794Fick väl till en bra bild till slut. Skenet blev dock lite rött.

Just nu står ädelostpajen i ugnen och göttar sig. Jag kan bara hoppas att den blir precis så där god, som den var när vi åt den i helgen hos våra vänner i Sollefteå.

Det är några som jag gissar hittat min Facebook via bloggen, Människor som jag ännu inte känner som vill bli min vän. Visst kan vi vara vänner men tills vidare vill jag hålla min privata Facebook privat. Däremot får ni väldans gärna gilla Mikkalainens Facebooksida, så kan vi hålla kontakten där. 

Fittfrisyren blev uppskattad

Hej! Fasen vad roligt att ni gillade och tog emot gårdagens text på ett så bra sätt. Jag är så stolt och tacksam över er som läser, för ni skrattar och har kul åt mina texter samtidigt som ni förstår precis vad den djupare meningen är. Det känns superroligt att ha en sån härlig läsarskara som liksom fattat grejen. Även ni som kanske tittade in för första gången eller bara tittar in sporadisk. Ni fattade ju också.

Jag var helt ärligt skitnervös igår innan jag publicerade. Framförallt bilderna. Hur skulle ”fittfrisyren” egentligen tas emot.  Men efter att ha tagit bilden och själv tittat lite med avsmak på den. Jag tyckte rent av att den var lite äckligt, mitt eget kön. Då förstod jag att det var viktigt att få med den bilden också. För vad är det som är äckligt med en normal kropp?

Ingenting, och det har ju ni fattat och skrattat åt hela dagen i går så tack som tusan för att ni är ena smarta personer!

image

Kram på er!

Jag har pubishår, orakade ben och kommer aldrig att bada topless igen

–Fasen! Utbrister jag. –Vad är det älskling? frågar min sambo. –Jag skulle ha behövt raka benen till babysimmet i morgon. Fast jag orkar inte, så jag skiter i det. Min sambo svarar pedagogiskt –Tror du inte det är fler mammor som känner sådär, att det behöver raka benet eller så? Jag tänker efter och inser att det är både det ena och det andra som en mammakropp skulle kunna känna att hon behöver ta itu med inför babysim. Hängande bröst, platt rumpa, bristningar och fan och hans moster. Men är det inte lite förlegat att tänka på det sättet? Och dessutom hur fixerad är jag, om till och med babysimmet ska handla om min kropp och inte om att babyn lär sig simma. Fast pubishår- och topless-problemen sträcker sig nog längre än så.

Jag mår ibland skitdåligt över mina bröst. Fick aldrig några liksom, fast att jag väntade hela gymnasiet. Nu är de mest bara skinn kvar efter att ha ammat. Puppan som en gång varit topptrim är det inte längre. Jag har till och med börjat gilla busken till följeslagare mellan benen. Det känns naturligt, tryggt och lite vänskapligt på något sätt. Lite som ett husdjur.

När jag var yngre fann jag andra kvinnors fittfrisyrer väldigt intressanta. Ett tag var porrskådisfrisyren med landningsbana poppis. Nu för tiden lämnar jag de andra kvinnornas kön ifred. Det har väl varit med om nog ändå kan jag tycka. Därför tror jag i allmänhet att även min snippa blir lämnad i fred. Ja, förutom av den lilla pojken med glasögon som bara stod rakt upp och ner och stirrade. Visste inte om det var honom eller mig det var fel på. Honom för att han bara stod där med sina glasögon liksom eller mig för att jag på något vis tyckte att det var obehagligt att bli uttittad av en 8-åring?

En sak som jag förfärades över när jag slutat amma var hur urmjölkade mina bröst såg ut. Egentligen är de tillbaka till sin o-existens men än något urholkade. Det var ju så härligt att ha dom där mjölkfyllda bomberna. Att få ha bröst överhuvudtaget. Jag trivdes verkligen och njöt av att få ha ett par bröst. Kände mig också stolt över att de fungerade som de skulle, men det kändes sekundärt. Efteråt har det, att de funkade, varit mitt mantra för att inte känna mig lika deppig över brösten. De fyllde sin funktion, bra. Men jag kommer aldrig kunna bada topless igen.

Det, var den mest rimliga tanke jag kunde tänka när amningen var över. Att jag aldrig skulle kunna bada topless inför andra igen. För det var ju precis det jag oftast gjorde innan jag fick barn. Det är väl också det högsta målet med att ha snygga bröst? Att kunna bada topless menar jag.

I ärlighetens namn så har väl många av oss någon gång känt oss osäkra över våra kroppar, tyvärr! Skillnaden är bara om vi låter oss påverkas av det och låter det ta över. Jag frågade min sambo om han aldrig kände att han var ful ibland. Det gjorde han, men när jag frågade hur han brukade hantera det så sa han bara att han väljer att skita i det. –Jag kan ju inte göra något åt det i alla fall. Det är väl jävlar anamma ett bra sätt att hantera något som är så jävla orimligt att inte älska, sin kropp och sig själv alltså. En frisk kropp är en användbar kropp. Snygg eller ful här inte dit. Även om celldelning och dna kan vara sjukt vackert.

Vi behöver för vår egen skull sluta ”skylla” på skönhetsidealet. Visst kan reklam- och modebranschen ta sitt ansvar, men vi måste själva börja ta ansvar för hur vi väljer att känna inför våra kroppar och hur vi väljer att tänka om våra egna kroppar.

Jag tycker vi tar till oss av min sambos sätt att tänka; är vi jävligt fula en dag så kan vi ju välja att tänka på det hela dagen och låta det sabba ELLER så kan vi bara acceptera att vi är jävligt fula den dagen och gå vidare. Ja eller så kan vi ju bara säga att vi är sjukt snygga eller åtminstone har en väl fungerande kropp. Men ibland kanske det känns värre att stå i spegel och säga –fan va snygg jag är, när en inte känner så. Mera självdistan och mindre allvarsamhet. Du ser ut som du ser ut och det har inte med någonting att göra.

Så nu när jag åker på babysim så åker jag med både pubishår, orakade ben och tackar babysimmet för att jag slipper fundera på om det är rimligt eller inte att bada topless.

IMG_2777

IMG_2775

Tack för mig.

// I dag är jag jävligt snygg!

Inspelning pågår

IMG_2772

IMG_2773

IMG_2774André håller på att efterdammsuga lite efter att han filmat mig göra det. Det rum ni ser på bilderna ovan är det som ska bli Lias rum. Vi tänkte att ni som tittar på youtubekanalen ska få följa med genom hela renovationen. Det tror jag kan bli skoj. Från första städningen till sista. Då har jag dessutom ett tema och ett projekt att hålla fast vid så att avsnitten blir av. Kanske får vi lite eld i baken också för vem vill väl filma att det inte händer något? Första avsnittet ser ni på söndag.

Önskar er en fin kväll och vill ni ser mer av mig så hittar ni mig även på instagram och youtubekanalen hittar ni här.