Nu fan får hunden bli päls!

Alternativa rubriker:
Nummer till närmaste pälshandlare, tack! Eller Gnäll & Grinolainen.

Vår hund är en hanhund i tonåren. Han har precis blivit kemiskt kastrerad, vilket innebär att kastreringen endast håller i sex månader. Den första månaden kan hunden bli lite mer dominant och vakt-ig innan kastreringen börjar verka ordentligt….

Hunden har inte visat någon försämring, snarare förbättring men i dag insåg han att hans älskade hundben höll på att ta slut och började därför vakta det med sitt liv. Så fort Lia tittade på honom så började han morra. Jag bad honom att gå in i sin bur eftersom att det är den plats han får vara i fred på. Eller i alla fall är det det som är tanken.

Lilla Grinolainen (förklarar snart namnbytet) har dock inte fattat att buren är Bobs fristad så hon hasar snabbare än snabbt bort till buren. Hon har inte heller förstått att Bobs ben inte är till för henne eller för någon annan människa heller. Det hon har fattat, är att Bob heter Bah! och att han är väldigt spännande.

Bob uppfattar inte Lia lika spännande, i alla fall inte när hon helt uppenbart är ute efter den sista biten hundben han har kvar. Eftersom han aldrig kommer få varesig mat eller ben igen (tror han) morrar han för att visa att det här är mitt. I buren tycker vi att det är okej att han säger ifrån MEN så började att morra åt Lia så fort hon ropade eller tittade åt hans håll. Han började bete sig väldigt olustigt och jag kände mig väldigt illa till mods och vågade inte lämna henne ur sikte. Hur snäll en hund än är så vet man aldrig.

Till slut var det som att han stirrade ut oss var vi än var och då fick jag nog! Jag skrek några väl valda ord och tackade för att Lia inte kan prata ännu. Blev så jävla less på byrackan.
-Att jag tamej fan inte ska kunna vara i mitt eget hem för att du håller på och tonårsdummar dig! Och då satte ju Grinolainen i gång hon också. Eftersom att jag inte förstått att hon borde ha sovit för läääänge sedan trots att hon då absolut inte tänker på att hennes föräldrar behöver sova på nätterna, började hon skrika rakt ut i både ilska och frustration över att vara så himla trött. Jo, I know the feeling skitunge!

Jag packade ihop henne i vagnen och tänkte att om jag smyger in ungen på närmsta dagis utan att någon ser, borde väl personalen ta hand om henne. Eller? En unge mer eller mindre, vad gör väl det? Tänkte sedan att jag alternativt kunde köpa en sån där lekhage att sätta henne i samtidigt som jag ringer pälshandlarn i frågor om svart och vit hundpäls. Kanske då skulle jag kunna få dricka en koppa kaffe i fred. Stoppa in hörlurarna i öronen med en självhjälpsbok om hur en ger sina barn bra självförtroende och vila en liten, liten stund.
IMG_2490
Det här har varit en sån där dag som kräver en kopp av varje och fyra olika sorters kakor.

3 thoughts on “Nu fan får hunden bli päls!

  1. livsglimtar skriver:

    Haha en underhållande dag … för mig som läsare. Vår hund var snäll utom om vi gav honom ett sånt där äckligt öra, då jäklar blev han knäpp. Så öron gick bort, blev bara vanliga tuggben. Ungar hinner man sälja många gånger innan de har vuxit ur föräldrahemmet, minns så väl men njuter numera av barnbarnen.

    • Mikkalainen skriver:

      Helt underbart att du tog det för precis vad det var menat för; underhållning. Även om det såklart finns en gnutta frustration och lite rädsla bakom hundens beteende. Barnet har vi ju sån tur att vi kommer kunna lämna bort till mor/far föräldrar som njuter precis som du. Är inte säker på att jag skulle sakna hunden som jag vet att jag skulle göra med barnet 😉 Det var samma med oss gällande öron. Det går inte alls. Det är vanliga hundben som gäller!

      • livsglimtar skriver:

        Vår hund hämtade vi i samma veva dom jag blev sjuk, en valp att ta hand om när jag var helt in i väggen slut. Allt går men jobbigt var det när Watson skulle lära sig bli rumsren, gud så jag sprang i trapphuset upp och ner hela dagarna. Sen var han och jag ihop i fjorton år, under tiden jag blev njursviktig och sen fick en kompis njure, fy så trött jag var på att gå ut med hund hur jag än mådde. Men mör han dog förra året trodde jag att jag skulle sörja ihjäl mig. Är ännu deppig och tänker lite för mycket på honom men vill inte ha en ny hund. Minns både frustrationen med ungarna och med hunden allt lever sitt eget liv i mig. Kram

Kommentarer inaktiverade.