Sorgen, rädslan och glädjen över att sluta amma

Har jag verkligen slutat amma nu? När räknas det som att amningens glansdagar är över? Och tänk om hon en dag ratar all mat och jag då gett upp amningen? Då finn det ju ingen mat till henne!?

I två dygn har jag nu inte ammat alls. Jag har inte behövt. Bröstet fylls inte längre upp som de gjort under nedtrappningen och knölarna i brösten slutar allt mer att likna små färskpotatisar. Det är mycket känslor och oro i kroppen över det här; nya och egentligen underbara steget i utvecklingen. Det har gått hur bra som helst att trappa ner. När hon väl började äta annat då var det som att brösten inte längre behövdes. Att hon började äta annat var även på grund av att brösten hade börjat avverka verksamheten av sig själv. De tog varandra i handen kan en säga.

Det är med en sorg som jag lämnar denna period bakom mig. Och jag vet att trots att jag mått vedervärdigt över att vara fast i amningens ”fängelse” så är känslan den att jag inte hunnit säga hejdå till en gammal kär vän. -Jag han aldrig säga farväl! Jag visste ju inte att just den där gången skulle vara den sista gången. Jag är ändå tacksam över att det fungerat så pass länge som det gjorde och att jag fått uppleva amningens fördelar och nackdelar.

Det är också med rädsla som jag slutar amma. Tänk om det här med välling, ersättning och mat bara är i dag och i går. I morgon när vi vaknar så kanske hon vill amma igen. Det som gör mig rädd är dels av själviska själ: tänk OM jag måste börja amma igen nu när jag äntligen slipper och dels av omtanke: tänk om hon inte kommer vilja äta alls och svälter ihjäl. Självklart kommer hon inte att svälta ihjäl och ätit annat har hon ju nästan gjort i två veckor nu. Men rädd kan en ju vara ändå. Rädsla är inte alltid en resonlig känsla.

Men det är framför allt med glädje som jag slutar amma. Det känns så jävla skönt! Jag känner mig fri! Äntligen kan vi vara lika mycket föräldrar han och jag. Det är den här känslan jag hela tiden försöker hålla fast vid. Hålla fast vid den inställning att det här är utveckling åt rätt håll. Ungen skulle ju i alla fall inte ammat till hon flyttar hemifrån. Försöker behålla känslan av glädje när jag blir rädd eller sorgsen. Men jag tillåter mig samtidigt att känna sorg. Det måste jag. Jag måste få tillåtelse att – trots helvetet det ibland inneburit – vara ledsen över att en era i vår tid tillsammans för alltid är förbi.

2 thoughts on “Sorgen, rädslan och glädjen över att sluta amma

  1. FruPenna skriver:

    Känner igen känslan! Och den kommer igen och igen och igen. När vi bytte från spjälsäng till vanlig, när han slutade med napp, sista vällingen och så vidare. En konstig känsla. Man vill och det är bra att de utvecklas men ändå jobbigt.

    • Mikkalainen skriver:

      Skönt att höra att det känns igen. Lite oroväckande att det kommer igen och igen. Jag inser att det här med att vara förälder innebär en känslomässig bergodalbana. Det är ju dock en fantastisk förmån att få känna så mycket för någon 🙂

Kommentarer inaktiverade.