Varför blev det så här?

Hur kom det sig att vi låste in oss? Hur blev det så att vi låste in mig? Varför har vi inte gjort någonting annat än bara varit föräldrar?

Jag vaknade upp med dessa tankar och självklart gjorde de mig ganska ledsen. Tills att min avkomma gjorde något gulligt i sängen och fick mig att le. Hon är sån, får mig att le precis när jag behöver det.

Men tankarna är fortfarande där och jag vet att jag behöver hantera dem. Och vilka är inte bäst att vädra mina tankar med om inte med er läsare!

Det har börjat vända för oss. Saker och ting har äntligen börjat falla på plats. Lia äter välling på kvällen och mat till lunch. Jag håller på att trappa ner amningen och ammar nu endast morgon och natt. Men varför tog det så lång tid?

Ska det verkligen behövas sju månader innan man kommer till rätta? Självklart inte. Jag vet att vi gjort vårt bästa MEN vi hade kunnat vara bättre på att stå för det vi bestämt oss för.

Innan lilla bäbolainen såg dagens ljus hade vi bestämt oss för att hon skulle få vara en del i vår vardag. Det blev inte så. Vi anpassade allt efter henne och glömde liksom bort oss och framför allt mig på vägen.

Jag kan känna mig ledsen över att det blev så. Att vi först nu kommit på att det räcker med att älska henne, vårt barn. Vi behöver inte anpassa minsta atom för hennes skull. Huvudsaken hon får vara med och alltid bli stöttad och älskad av oss så kommer det gå bra.

Det är ingen idé att älta det förflutna och så här såg det faktiskt ut för oss: Lia kom mitt i smällheta sommaren. Vår AC i bilen dog ungefär samtidigt. Plus att jag hade så ont i bäcknet att jag fortfarande sju månader efter förlossningen har ont om jag går för långt. Samtidigt som sambon spelade fotboll. Allt detta gjorde att vi inte kom ut så mycket. Vi ville inte sätta barnet i en nästan 45 gradig bil och jag kunde ju inte gå så långt. Det blev därför kvällarna som gav möjlighet till äventyr utanför hemmet. Men då kändes det krångligt eller så var jag för trött eller så hade André fotboll.

Vi blev fast i vårt eget hem. Fastnade i någon dålig spiral där vi inte riktigt vågade göra någonting eftersom att det kanske inte skulle fungera för bebisen. Jag ammade ju varje eller varannan timme vilket också gjorde att var vi än åkte skulle jag vara beredd på att rycka fram brösten. Det var jag inte beredd att göra. Ville inte.

I efterhand hade vi kunnat göra massa saker anorlunda. Det går inte att ändra och även om vi hade fått tips och råd om hur vi kunnat göra, det fick vi säkert också, så hade vi säkert ändå gjort som vi gjorde.

Gjort är gjort men ett tips till mig själv i det förflutna.
*flaskmata också. Det går bra bara du låter bebisen göra det några gånger.
*låt bebisen skrika av sig hos sin pappa. Hon kommer lära känna honom snabbare då och sluta vara så mammig. Låt pappan vara med henne alla stunder som han är hemma.
*boka in en dejt redan innan bebisen kommer. Kom ut och gör det bara.

Med allt det här i bakfickan har nu jag och min sambo bestämt oss för att vi vill bli bättre på att våga mer. Vi ska därför ut och äta med bebisen! Åh hur ska det gå? Känner mig rädd redan nu. För vad? Jag vet inte. Vi ska i alla fall börja utmana oss mer. För om vi ska bli en familj på riktigt måste vi ju göra saker tillsammans. 

Hur gjorde ni första gången ni skulle gå på dejt på tuman hand? Eller tycker ni att bebisen/barnet ska få vara med på precis allt?

image

I dag har jag ont så då vilar vi så mycket vi kan. Men just den här sovpositionen var det länge sedan hon bjöd på. Kram på er!

6 thoughts on “Varför blev det så här?

  1. EM skriver:

    Vår bebis är nästan lika gammal som er och har fått följa med på det vi gör från början. Jag tror en del i lösningen är att sänka förväntningarna och inte ta det så allvarligt. Vad är det värsta som kan hända? Skulle hon skrika konstant får ni be om en doggy bag och åka hem men då har ni i alla fall försökt. Ibland går det jättebra men ibland inte men då kanske man fått äta en förrätt ute i alla fall och det är ju bättre än inget! Ha inte så höga krav på dig man gör så gott man kan. Ta med nån rolig leksak och nåt gott hon också kan få tugga på så kommer det bli jättebra och ni kommer vara så stolta efteråt att ni vågade! Lycka till

    • Mikkalainen skriver:

      Ja exakt! Vad är det värsta som kan hända. Och om hon skriker vad gör väl det egentligen? Det får ju oftast över. Tack för tipsen nu återstår det bara att vi tar tag i det 🙂

  2. Sofie (gammestet) skriver:

    Tror alla förstagångsföräldrar har exakt lika! Man har ju ingen aning om hur något ska vara! Och man vågar liksom inte göra någonting fel.. För man målar gärna fan på väggen liksom 🙂 Jag kunde inte göra någonting i början när jag fått första.. Knappt byta gardiner.. Jag var rädd för allt! Men jag lovar att det blir bättre 🙂 Sen att utsätta sig själv för vissa saker är också bra! Som att gå ut och äta fast att man blir nervös, för det går bra! Jag lovar 🙂 Sen när man gjort det så ser man att man är starkare och fixar allt 🙂 Bara tankarna som sätter stopp 🙂 När ni får andra barnet så lovar jag att man inte alls är lika nernervös, för då har man gått igenom allt 😉 Stor kram!

    • Mikkalainen skriver:

      Den här kommentaren hjälpte mig så mycket. För det är så skönt när någon har haft det likadant! När någon varit lika försiktig som oss. Jag känner mig i bland så himla fel som mamma men då hjälper det att inte vara ensam! Eftersom det kanske inte blir några fler bebisar för vår del så är det bäst att jag börjar våga saker nu! Kram på dig

      • Sofie (gammestet) skriver:

        Åh du är absolut inte ensam och absolut inte en dålig mamma!! Dåligt samvete för våra barn kommer vi nog ha konstant! Men vi kan lära oss att hantera det! Jag håller på själv.att försöka att inte känna mig värdelös jämt!Tror inte eran bebis kommer ha några men för att ni inte gjorde massa saker. Ni hinner Jag lovar! Men jag vet precis hur du känner för jag var och är är lika dan! Stor kram

Kommentarer inaktiverade.