Klockan är 01.48 och allt är väl. Eller?

När hon för sjuttio-elfte gången vaknar så tycker jag mest synd om henne. Faktiskt. Jag vet att dagen som kommer efter den här natten kommer att sätta mest spår i mig. Ändå tycker jag mest synd om henne och möjligen min sambo som ska upp och jobba dagen efter. Jag ska ju bara vara hemma. Vart kommer den här nedvärderingen ifrån? Varför verkar jag tycka att det är bättre att jag ligger kvar här och försöker istället för att gå och lägga mig i soffan en stund. Jag hör hur mitt inre ropar ”lägg dig i soffan, bara för en timme eller två. Låt din sambo kämpa lite med barnet du gör det bättre om du lämnar dem i fred. Dessutom orkar du bättre i morgon”. Jag lyssnar inte, ligger kvar.

Barnet har haft två jobbiga nätter. Ont i magen? Nya tänder? Nymöblerat? Fas? Hon kan inte berätta för oss vad det är men försöker genom att skrika ut i frustration. Det enda som hjälper är magläge på min mage. Pappans mage fungerar inte, då gallskriker hon ännu mer. Jag kan inte sova men tänker att huvudsaken den lilla stackaren får vila. Den lilla magen eller är det de små tänderna? Hon somnar till på min mage, vrider sig och vill tillbaka till sin plats i sängen mellan oss två. Jag lägger henne där varpå hon, alternativ ett; vaknar direkt och skriker, alternativ två; somnar en stund sedan vaknar och skriker. Jag hinner aldrig somna om eller in för den delen. Klockan bli två. Jag ammar. Hon sover till halv fem. Jag ammar. Vet inte vad som hänt däremellan. Mellan klockan fem och åtta sover hon och jag. Jag drömmer mardrömmar om att bråka med någon. Försöker ändå vakna med ett leende. Läpparna orkar inte uppåt. Jag tänker att: okej jag försökte i alla fall.

Klockan elva sitter jag på sängkanten och gråter. Orkar inte ta hand om mitt barn som förvånat slutar gråta och istället börjar ljuda ”e, e, E?” Som att hon vill säga -men mamma vad är det? Vad gör du? -jag svarar henne att jag gråter. Din mamma orkar inte mer just nu. Barnet har varit trött hela morgonen. Skiftat mellan att vara nöjd och missnöjd med intervaller på någon minut. Hon är trött, vill inte sova. Hon får leka, vill inte leka. Vill inte mysa.

Tillslut somnar hon i sin vagn utomhus och jag försöker ta igen mig på kommando. Ligg! Vila! Som en trotsig tonårshund ger jag mig motvilligt. Vissa dagar är bättre, andra sämre. I dag tänkte jag vila lite från bloggandet och allt annat för den delen. Men det kommer en liten söt video vid fem så kika in då.

2 thoughts on “Klockan är 01.48 och allt är väl. Eller?

  1. Smugglosmurf skriver:

    Styrkekramar från vab-träsket! Sitter sjuk med två lika sjuka barn i soffan. Sover dåligt på nätterna, minsta sover bara under vagnpromenad, och någon sådan blir det inte idag när alla har feber. Här är gnälligt, trött och eländigt. Tänker att det nog snart kommer bättre dagar 😊.

Kommentarer inaktiverade.