Situation depression

Jag är deprimerad. Japp det är utslaget jag fick hos psykologen i dag. Det är därför jag varit så utmattad. Därför jag inte orkat vare sig det ena eller det andra. Det är därför jag varit irriterad, svängt i humöret och haft dåligt med tålamod. Därför som jag prick samtidigt som jag klivit innanför dörren på ICA inte orkat ett steg till. Ingen lust, ingen ork och ledsen för jämnan FAST att jag har hur mycket som helst att glädjas över.

Skönt, då vet jag. Då sätter vi igång och löser det här då! Hur gör man dårå? Gör roliga saker, ta tid för dig själv och viktigast av allt tänkt på dig själv. OMÖJLIGT! Finns den någon annan väg att gå? Nej, nu är det viktigast av allt att jag alltså tar mig tid och är självisk. När vi pratar om träning funderar pappan på hur han ska lösa det för sig själv. Hos honom är det inga problem alls att tänka ”själviskt” och det är det inget fel på alls! För honom är det bara självklart och det borde det vara hos mig med, MEN det är det inte. Och när man har en förälder som är duktig på att ta hand om sig själv och andra medan den andra föräldern är bra på att ta hand om andra men inte sig själv då uppstår det lätt obalans i förhållandet.

För oss har det lett till att jag inte orkar mer, att jag tvivlat på vår relation, massor av gråt men också att vi pratat och pratat. Ibland vill jag helst av allt bara gå ut genom dörren och inte komma hem igen. Men självklart vet jag att det jag egentligen vill är att kramas och hitta dit där vi båda blir duktiga på att ta hand om oss själva och varandra. Vi ska jobba på det nu och nästa gång jag ska till psykologen så ska sambon följa med.

Ett sätt att tänka på som jag fick med mig av psykologen är att tänka depressionen som en influensa (för att hjälpa oss med hur vi ska hantera det). Om jag hade haft influensa hade jag tagit alvedon och gått och lagt mig i sängen, kanske läst en bok och skrivit ett eller två blogginlägg medan sambon tagit hand om det som behövs. Det är ungefär samma saker jag behöver nu. Behöver ge mig själv tid eftersom jag är så dålig på att ta mig den tiden.

När jag är hemma gör jag allt tillsammans med henne. När han kommer hem hjälps vi åt, tillsammans med henne. Sedan åker han på fotbollsträning och så fortsätter jag att inte vila. Det har liksom inte slagit mig att jag kanske också behöver fotbollsträning? Jag kanske också behöver och är värd att få åka iväg fyra dagar i veckan, nej vänta nu då blir det 8 dagar totalt om vi ska dela lika så går ju inte det. Nej men då tar mamman såklart mindre tid eftersom hon är mamma. Jag är inte mig själv längre, jag är bara mamma. När glömde jag bort att jag själv också är viktig?

Jag och min sambo har pratat om detta och vi är överens på samtliga fronter så han är absolut ingen bad guy i dramat, för vi har hela tiden varit överens om att han ska fortsätta med sin fotboll. Det jag försöker understryka är bara att jag hela tiden tyckt att det är okej att han håller på med något utanför hemmet samtidigt som jag inte har reflekterat över att det är lika viktigt att jag också gör det. Av någon anledning verkar jag helt enkelt inte värdera mig själv lika mycket som min partner. Och att inte vara självisk i det här fallet – bli förälder, har lett mig hit.

Jo, och så köpte jag nya täcken på IKEA som en helt vanlig person. Fick då dessutom anledning att bädda rent. Det var skönt det också.
IMG_2086

2 thoughts on “Situation depression

  1. Josefin skriver:

    Mikaela! Har såklart tänkt skriva tidigare men du vet hur det är, cirka hundra bebissaker kommer emellan. Jag vill bara säga att vad skönt ändå att du har fått veta, förhoppningsvis leder ju det till att du kan få ännu bättre hjälp att må bättre. Det kommer du göra! Låt det ta den tid det tar, jag vet precis den där grejen med att ta på sig så himla mycket barnansvar bara för att det ibland känns som att det INTE GÅR att släppa, men vi får jobba på det. Vi får försöka ta egentid utan att tacka för den, det ska vara något självklart. Var snäll mot dig själv! KRAM

    • Mikkalainen skriver:

      Jag förstår såklart vad du menar! Är precis exakt likadant här. Tänkte ju t.ex. att jag skulle svara på din kommentar när den kom…jaja vi kommenterar och svarar och försöker hinna med allt annat när det hinns med helt enkelt. Jag läste ditt blogginlägg om att din ovana att säga tack. Det är ju precis den grejen (eller ja inte bara såklart) som fått mig att hamna där jag är. Att jag på någotvis ber om ursäkt för att jag behöver saker och är extremt tacksam när jag får dem. Som att jag inte skulle vara värd det. Jag har ju själv satt mig i de här situationen MEN är väldigt glad att jag har möjligheten att få hjälp. Det känns skönt. Och vet du? Efter bara en vecka med fokus på mig så känns allt redan mycket lättare. I dag kunde jag till och med känna att jag älskar att vara mammaledig. Fatta! vilket framsteg 🙂 Det känns underbart och den känslan tänker jag minnas någon dag då det känns tyngre. Detsamma du och stor varm kram på dig. Tack för att du tog dig tiden att kommentera trots cirka hundra bebissaker som kommer emellan ❤

Kommentarer inaktiverade.