Det enda jag behöver göra är att acceptera mig själv

Om besöket hos psykologen:

Ja men ååååää var det bara det jag behövde göra!? Men jaha dåså, bara att sätta igång och acceptera sig själv nudå. Lättare sagt än gjort skulle nog dom flesta säga. Ändå accepterar jag mig själv bättre nu än till exempel under tonåren. Då gjorde jag allt för att alla andra skulle gilla mig. För om andra  gillade mig så måste jag ju vara bra. Jag mins att jag kunde sitta på söndagen och tänka: på måndag ska jag vara på det här sätter och mindre på det där sättet. Problemet var att jag alltid misslyckades med att vara någon annan och då istället bara blev någon halvdan version av mig själv. Och inte var det så att någon gillade mig bättre heller snarare tvärtom. Jag vände kappan så mycket efter vinden att jag nästan inte hade någon alls som gillade mig. Det är nog också på grund av det här som jag inte minns min skolgång som speciellt rolig alls.

När jag blev äldre och till slut bestämde mig för att; nej nu är det fan nog! Är det ingen som gillar mig så gör i alla fall min mamma det och jag klarar mig med det. Ta mig som jag är eller skit i det. Jag märkte därefter att de personer som jag träffat därefter gillat mig betydligt bättre. En av dom är pappan till mitt barn. Jag märker också att jag liknar mig själv som barn allt mer och på något sätt så känns det som att vi tilldelas en kompass när vi är föds. Den kompassen visar oss vägen under hela livet och många gånger så tappar vi bort oss, speciellt under tonåren då en vill göra allt annat än att lyssna på denna intuition som andra kallar den eller själen. Ju mer jag lyssnar på denna inre kompass desto mer liknar jag mitt ”barnsliga” själv och desto bättre mår jag.

Där stod jag alltså med gråten i halsen och sade med förtvivlan i rösten -men jag vet inte vad jag ska göra? Psykologen svarade -fast jag tycker att det låter som att du vet precis vad du behöver göra. Äta bra, sova ordentligt och ha en stund för dig själv någon gång ibland. Jag svarade likt en trotsig tonåring -men, jag vill inte! Jag vill inte vara en sån som behöver det där.

Jag vill inte vara trött och less. Vill inte vara en person som inte kan gå på ett köpcentrum i mer än två timmar utan att sedan behöva vila resten av dagen på grund av för mycket intryck. Jag vill inte vara en sån som hör allt, ser allt och plockar upp känslor och vibbar i min omgivning som människor inte ens är medvetna om att de sänder ut. Vill inte sakna filter.

Jag vill vara den där peppiga, glada, finurliga, skrattiga, sociala, smarta tjejen som bryr sig om, ställer upp, tar sig tid, älskar mycket och ofta (så som i ge kärlek, men sex är ju helt okej det också). En sån där cool typ som är lugn, tar saker med ro, kan fokusera på en sak i taget. En sån där som kokar en kopp te på morgonen, ställer ner den på golvet bredvid den utrullade yogamattan och kör lite stretching. Men det går inte att vara bara henne för alla delar behövs och jag är delvis båda dessa personer. Det är det jag måste acceptera – för att kunna vara den där tjejen som jag trivs med att vara, hon som pratar med främlingar om deras väninnas barndomshund med stort intresse, MÅSTE jag ge mig tiden att vila. Jag vill ge mig själv tiden att orka vara härlig. Och den tiden måste jag ge mig själv.

Så utan att nu för den sakens skull sätta några krav på mig själv så behöver jag lägga mer tid på mig själv för att orka vara den person jag vill vara för det mesta. Jag har ju bestämt att jag ska skriva på söndagarna, träna en dag i veckan och nu lagt till att jag en dag i veckan ska äta nyttigt en hel dag (därför att jag vill och mår bra av det). Däremot sätter jag inga krav på att detta MÅSTE ske utan försöker att få in dessa i mitt liv så gott det går. Att försöka duger.

8 thoughts on “Det enda jag behöver göra är att acceptera mig själv

  1. Kristin skriver:

    Jag kan också tänka ibland att jag vill vara den där pyssliga tjejen, som fixar allt själv, bakar, målar möbler restaurerar(hur det nu stavas) gamla saker till nytt och fräsch men inser att nä jag är inte den tjejen och trivs ganska bra med det ändå jag har andra saker som jag är för jäkla bra på istället som andra inte är i närheten av.

    Alla behöver inte vara perfekta och kan allt/orka med allt utan det gäller att finna de saker man trivs med sig själv istället och framhäva dem. Sen att du inte vill känna dig less, fundera på vad som gör att du känner så. Kan du ändra på något, göra något annorlunda för att inte känna så? Ibland måste man ta över och regissera sitt liv för det är endast du som vet precis hur du vill ha det och var inte rädd för att berätta för andra hur du vill ha det.

    De saker som du är väldigt duktig på är säkert många andra sämre på och då kan du klappa dig själv för bröstet och tänka det här kan jag och är förjäkla stolt över!

    Sen kanske det är svårt att sätta fingret på vad som du tycker du är bra på men det kanske är det du ska sätta dig ner och fundera på och boosta dig själv med!

    • Mikkalainen skriver:

      Så himla bra tänkt! Det är verkligen så att vi måste ta ansvar för våra liv. Vi behöver inte vara perfekta men vi behöver trivas med oss själva och känna oss glada över det vi har.

      Jag är en av dom som behöver acceptera att jag är som jag är. Jag behöver kanske inte ställa frågan varför jag är less eftersom att jag redan vet att jag mår som jag mår för att jag sover dåligt, äter dåligt och inte lyssnar på mig själv om vad jag behöver. Jag behöver därför acceptera att jag är sån och ge mig själv tid att vara ledsen i bland och inte kräva att jag ska vara den där glada jämt. Helt enkelt sluta söka efter det perfekta precis som du säger och istället fokusera på det bra sidorna. Kanske speciellt när jag är deppig.

  2. Kristin skriver:

    Ja och du har en naturlig orsak till att kanske vara just trött/sova dåligt men du har en underbar dotter istället.

    Precis, det är inget fel med att kanske ta en timme för sig själv ibland, få vara ledsen och göra precis ingenting ibland. Det är fullt normalt och även om andra inte skulle tycka det så har inte dem med det att göra och utan det kanske är precis det du behöver för stunden och då måste du få göra det utan några question asked.

    Alla hittar vi våra sätt för att bearbeta våra sinnen!

  3. Kamilla skriver:

    Oj, vad jag känner igen mig i ditt inlägg! Precis så var jag också som tonåring. Kunde ligga på kvällen och tänka att imorgon ska jag vara mer sådär, imorgon ska jag inte göra så eller imorgon ska jag vara mer som henne. Kände mig aldrig omtyckt och gjorde allt för att bli det. Det händer fortfarande att jag tänker så fast inte på riktigt samma sätt, nu är det mer, imorgon ska jag vara piggare, gladare, visa min kärlek till min sambo mer, hinna med allt jag vill göra osv. Finns ju ett bra ordspråk ”Igår kväll smidde jag tusen planer, i morse gjorde jag som vanligt” som stämmer rätt bra på mig.

    I ditt inlägg beskriver du hur du vill vara ”den där peppigga, glada…” allt det du skriver i det stycket är precis hur jag uppfattat att du är. Nu känner ju inte jag dig men har gått i samma skola, sett dig i olika sammanhang och läst din blogg. Jag har alltid uppfattat dig som en glad tjej som skrattar ofta, är smart, social, omtyckt, snygg, cool osv, som inte bryr sig om vad andra tycker utan är dig själv i alla lägen och alltid är helt rätt. När jag var tonåring och tänkte att imorgon ska jag vara mer som henne, var det bland annat dig jag skulle var mer som, för att jag uppfattade dig precis som tjejen du beskriver att du vill vara.

    Kan det inte vara så att personer vi ser i till exempel Birsta som verkar vara så himla perfekta, orka så mycket och ser så lyckliga ut, precis som personerna vi vill vara, känner likadant? Just den tjejen (eller killen) du tänker ”jag vill vara mer som den” tänker precis som du och skulle vilja vara mer som dig? Ingen är perfekt, eller så kanske alla är det egentligen…

    • Mikkalainen skriver:

      Ja det är ett trist inslag i ungdomen. Jag önskar ibland att jag hade kunnat göra om och göra rätt. Såklart omöjligt och därför är det kanske viktigare att bara försöka göra rätt nu. Fast INTE i den meningen i rätt som i rätt enligt andra utan som i att göra det som är bäst för en själv. Göra det som får själen att må bra (om det inte är kriminellt såklart).

      Kul att du uppfattar och uppfattat mig som sådan och det är ju faktiskt sån jag är, också. Mitt problem är ju att jag inte ”lyckas” vara det alltid och då blir besviken när jag inte alltid är den där tjejen, hon som är bäst enligt mig. Men vi och jag måste inse att alla delar av mig/dig/oss behövs. Jag är också den där ledsna och känslomässiga tjejen som inte alltid orkar. Men det är okej. För det är den där ledsna tjejen som tillför djupet i mig. Och det är djupet i mig som utvecklat min analytiska sida och det är den analytiska sidan som fått mig att förstå andra bättre och kanske även ökat min empati. Alla dessa sidor är jag om än inte lika attraktiva ur min synvinkel som glad och sprallig men ändå väldigt viktiga.

      Hoppas du också kan känna så att din sidor som du känner mindre för också tillför något 🙂 Och ja vi bör nog sluta jämföra oss för ingen är ju perfekt, eller så är alla det egentligen… Fin tanke =)

Kommentarer inaktiverade.