Sex månader och 18 dagar – orsak och verkan

Månad sex är absolut kausalitetens månad. Alltså orsak och verkan. Jag erkänner, jag googlade uttrycket ”orsak och verkan” för att se om det verkligen existerade eller om det var något som jag hittat på. Vid sökningen hittade jag ordet kausalitet som är orsakssamband och orsakssamband är precis det Lia  just nu häpnas över och skrattar åt.

Hennes händer slår mot golvet. Hennes händer smeker min kind. Hennes fingrar dras likt klor längst med sofftyget. Det smäller på golvet när hennes små handflator trummar  mot det och av smällarna lyser hon upp. Det riktigt strålar förundran genom ögonen. Tänk er att upptäcka någonting första gången – hur känns det?

Hon formar sin hand som en klo, drar fingrarna mot sofftyget och tittar storögt på ljudet som hon själv skapat. Ja, ni läste rätt. Det är riktigt så att åskådaren (jag) kan se hur hon tittar på det ljud hon skapat. Hon viftar med händerna som råkar klösa, peta eller slå till någon av sina föräldrar i ansiktet. När vi, på grund av detta, vänder bort huvudet eller säger aj så skrattar hon. Hon verkar älska att det hon gör leder till någonting annat. Och jag älskar att hon gläds så mycket över det. Jag antar att det här hör till medvetenheten och kanske även till motoriken.

Talet? Ett barn som är sex månader, snart sju, kan inte tala säger mitt förnuft. Mitt förnuft säger också att internet inte kan fungera genom att någon bara skrev en massa ettor och nollor (1100001110001000 hallå internet?) men det gör det. För ofta kommer det hon säger vid rätt tillfälle för att det skulle vara en slump. Till exempel när hennes mormor kom på besök här om dagen och Lia svarar på mormors -hej hej med ett -ej ej. Eller när henne pappa och jag sitter och leker med henne och säger hej hej och hon nästan perfekt säger -hej. Jag tror själv att det dock handlar mycket om att härma men kanske det blir en talför fröken i tidig ålder?

Att förstå språket? Enligt min uppfattning har hon helt klart börjat förstå betydelsen av vissa ord. I alla fall vad som tillhör vissa ljud vi stöter ur oss. Frågar jag var pappa är när vi ligger i vår gemensamma säng vänder hon sig om och rullar över till pappas sida även om han inte är där. Ibland tittar hon bara åt hans plats och sedan tillbaka till mig som för att bekräfta att hon har fattat rätt. Hon verkar liksom förstå att ordet pappa brukar ligga just där.

Hon tittar efter lampan i taket när en säger lampa. Hon ler också hjärtligt när vi tappar bort henne under en filt och sedan utbrister -DÄÄÄR är Lia! (hunden tycker att den leken är minst lika rolig). Mitt i natten när hon skriker som värst har hon lärt sig att -härdå betyder = här, nu har mamma tagit fram tissen. Om du slutar skrika och istället stoppar tissen i munnen så ska det här bli bra. Direkt när hon hör härdå, slutar hon skrika och letar sig fram till en tröstande slurk.

Någon gång utbrister hon dada, ett frågande ädä? Ljudar ibland mamama eller mmmmm och ibland fyller hon i tomrummen mellan våra meningar med att utropa eh! Det är ibland som att vi för en konversation med varandra i full förståelse.  I går medan hon lekte pratade hon till synes för sig själv. Det var som att hon förde ett samtal med leksaken och i själva leken sig självt. En gång när jag matat henne med gröt svarar hon -um eller -nä på frågan om hon vill ha mer.  Allting är ljud och det känns om att det omöjligt kan vara tal men som sagt ljudet kommer ibland allt för exakt för att vara en slump.

En sak är säker. Det här är den bästa delen av att vara förälder. Att se sin bebis utvecklas till att bli en person men vilja, förståelse och humor.
IMG_1968
Att kladda med maten för sig själv är en alldeles utmärkt syssla och ett barns rättighet som just barn.