Bebisen sex månader

Mitt barn har blivit sex månader. På något vis känns det som att vi nått ett mål? Enligt hörsägen ska sex månader vara rutinernas startpunkt när det gäller sömn för spädbarn. De börjar inse att mörker = natt och ljust = dag. Det skulle alltså innebära att de kan förstå att det är dags att sova på kvällen. Det här är alltså bara hörsägen, jag har hört flera föräldrar som talar om sex månader som någon slags brytpunkt. Jag är beredd att hålla med. Efter en vecka si så, där minus nyårsafton då, har Lia somnat vid åtta-/niotiden i stället för vid elva. Det tar dessutom inte alls lång tid att få henne att somna. Vi tar på pyjamas (om hon inte hängt i den hela dagen redan) och myser en stund. Sedan går vi och lägger oss, släcker lampan och lyssnar på ljudbok varpå hon somnar efter tio-tjugo minuter. Väldigt skönt för alla parter.

Däremot har hon börjat äta tre gånger per natt istället för två och det börjar faktiskt nu vid sex månaders ålder att bli ganska tärande att mata från min egen kropp. Jag har nu gett ganska mycket av mig själv i sex månader och börjar undra när vi egentligen borde börja försöka på riktigt med att gå över till andra alternativ. Problemet är väl att vi faktiskt har försökt på riktigt och att de enda alternativ som finns kvar (så som jag ser det) är att tvinga ungen att äta annat och helt enkelt vägra henne bröstet VILKET såklart inte är ett alternativ. Jag tänker inte tvångssvälta mitt barn när det finns barn som svälter på riktigt. En definitiv fråga ta med till BVC i alla fall.

Vid sex månaders ålder ska också risken för plötslig spädbarnsdöd minska. På 1177 står det att det oftast händer före sex månaders ålder så jag antar att risken minskar därefter. Jag har haft väldigt lite oroligheter under både graviditeten och Lias första levnadsmånader över just hennes. Av någon anledning har jag kunnat vara lugn när det gällt frågor kring barnet. Jag har haft en grundinställning som lutat sig mot att; ju lugnare jag är kring barnet desto bättre är det för henne. Att det funnit plats för oro kring annat det har dock inte försvunnit. Men just det här med plötslig spädbarnsdöd har ändå legat lite och gnagt. För det är nog det uteslutande värsta som kan hända en människa, att förlora sitt barn. Jag valde att inte läsa på så mycket om ämnet just för att inte kunna så mycket och därmed inte grunna så mycket heller. Men jag visste ju att det fanns och hade ramlat över just det där med sex månader.

Därför känns det här med sex månader som något väldigt stort för mig. Dessutom är det inte bara hon som växer så att det knakar. Vår kärlek för henne växer med henne och jag känner varje dag att jag är och vill vara hennes mamma. Även min partner, hennes pappa upplever det som att han är mer av en förälder nu än innan. Att barnet växer med oss är nog det bästa som kunnat hända i våra liv. Det är helt fantastiskt att få ta del av och jag är oerhört tacksam över att just hon kommit in i vårt liv och gör oss tvungna att leva i nuet och genom hennes ögon. Jag tänker mig att det kommer bli en fantastisk resa att fortsätta se livet genom ett barns ögon.
IMG_1856
”Det var inte jag!”
Här har jag varit ut till köket och kommer tillbaka för att mötas av denna syn, där hon har rivit hela stället. Allt som oftast hittar vi henne utanför babygymmet och gärna ganska långt bort från det. Snart vågar en nog absolut inte lämna henne en liten stund ens. Utveckling är spännande som sagt. Fram till dess njuter vi av att barnet är hyfsat stilla 😉 (har hört även där av andra föräldrar att passa på att njuta av bebisarna medan det har begränsad rörelseförmåga)