Den perfekta föräldern – halvsanningen

I dag har jag varit som en riktig förälder ska vara. Natten började med att jag väckte min sambo som fick hämta barnet från spjälsängen och lägga henne vid mitt bröst. Med sig fick han också barnets täcke vilket brukar följa med först på morgonen och betyda att bebisen stannar kvar i vår säng. Som den sanna och perfekta föräldern jag är så log jag endast åt detta och tänkte ”vad gulligt att han vill att vår dotter sover med oss”*

Natten fortsatte med att hunden snarkade så att väggarna vibrerade eller snarare förminskades vid inandning och expanderade vid utandning. Det höll på så ett tag tills jag insåg att det var sambon som snarkade för fullt. Som den perfekta föräldern jag är, log ett litet kärleksfullt leende, strök hans arm lite fint eftersom jag inte ville väcka honom och sa med min finaste röst ”älskling, du snarkar”*

På morgonen vaknar barnet och skriker och skriker. Jag vet att hon vill ha mat men hon verkar inte veta det själv. Tillsist sätter jag mig upp och vi bara myser. Jag tänker på hur svårt det faktiskt kan vara att veta vad man vill äta när man vaknar.* Morgonen fortskrider. Bebisen verkar bekymrad och väldigt trött men vill för den skull inte sova. Istället skriker hon som att hon har ont någonstans alternativt är väldigt trött. Självklart tappade jag inte modet utan tog mig ut på en frisk och härlig promenad.*

IMG_1433
Bebin leker nöjt i min gamla mjukis-overall.

Väl inne på birsta där jag skulle träffa Lias BB-kompis Viggo som föddes samma dag som Lia grät hon återigen och hade som enda önskan att få sitta upp i vagnen trots fallrisk. Jag skrattade glatt åt den påhittiga ungen och kände mig varken stressad eller svettig överhuvudtaget.* Vi fikade i lugn och ro och sedan kunde vi strosa runt utan problem. Dessutom kunde jag behålla fokus hela besöket så att jag fick med mig allt jag skulle hem.*

Jag har känt mig som en så perfekt mamma på senaste och kan verkligen hantera saker på ett mycket bättre sätt nu.

Eller vänta nu…. var det verkligen så?

Nej för det första så förstod jag inte alls varför sambon redan vid ett-tiden tyckte att barnet skulle ligga och trängas med oss när hon sov så bra i sin egen säng? Nej istället låg hon som Jesus på korset med armarna rakt ut så en annan fick sina tio cm att sova på. Sova, ha!

För det andra så var det inte med någon kärleksfull smekning och fin röst som jag bad sambon att sluta snarka. Eftersom att snarkning inte är snarkarens fel och eftersom att jag spenderat den senaste timmen på att säga åt hunden att vara tyst, jag hade inte uppfattat att det i själva verket var sambon som lät, så tog jag det ganska sansat ändå *stolt*. Men med både täcke och kudde under armen var jag nära att retirera och skrika hålla käften! Där stod jag mitt i rummet med täcke och kudde då jag insåg att hunden inte var orsaken till plågoljudet. Där fick jag stå och känna mig dum.

 Spola till 1 min 10 sek.

Jag somnar om igen och då drar brandalarmet Minilainen i gång. Det är den senaste modellen av brandalarm som dessutom kommer utan instruktionsbok. Hon är hungrig, jag bara vet det! Men likt förbannat, trots att hela tissen serveras in i munnen fattar hon det inte själv och skriker ännu mer efter mat. Jag får till sist sätta mig upp och då fattar äntligen ungen att det är mat som någon proppat in i hennes mun. (Här har jag sån stor lust att skrika -men vafan ta bröstet då! Men när mitt barn skriker på det där viset vill jag inget annat än att hjälpa henne. Det är nog också därför frustrationen uppstår). 

Det var INTE någon frisk och härlig promenad. Vid det här laget var jag så uppstressad av bebins nya beteende att jag varken kunde njuta av att bebin somnade och att hunden gick hyfsat bra. Svetten lackade redan här och jag kunde känna hur mjölken bubblade av stresshormoner samtidigt som jag såg; Årets mamma 2014-pokal bli ett minne blott.

När vi väl kom in till fikadejten var jag redan så uppstressad och svettig att det inte behövdes mycket mer för att jag skulle sätta mig i bilen och vända hem igen. Vilket jag tänkte vid flertalet tillfällen att ”NU ÅKER JAG HEM SÅ FÅR DU GRINA HEMMA BÄST DU VILL”. Ett bord med fyra unga tjejer som planerade en middag för elva personer titta ibland bakom sin axeln på oss. Jag hade lust att bara ”Men för FAN sätt er inte på den här sidan Waynes då!” ”Ni ser väl för i helvete att det är ett jävla lekland här och ni bör väl fatta att barnen därmed hamnar här!” Självklart blev jag inte arg på dem, de var ju mer situationen som skapade kaos och stress.

IMG_1431

Fika fick vi faktiskt göra i lugn och ro eftersom att båda barnen bjöd på en stunds vila då. När jag kom hem så satte jag mig bara och vilade, efter att jag, perfekt som jag är, hade handlat middag. Perfekt som jag är fick också sambon laga den där middagen åt mig medan jag vilade i soffan.

Ni kan ju gissa hur slut jag är just nu. Det är jobbigt att vara perfekt förälder. Därför kan vi sluta med det på en gång och bara göra vårt bästa istället. Vilket jag gjort jävligt bra i dag 🙂 Jag tänker bjuppa på adventskalender men det är det sista jag gör för i dag sen ska jag sova.

Jag älskar att vara mamma. Ja det är faktiskt sant trots en heldel halvsanningar i denna text. God natt sov gott!

4 thoughts on “Den perfekta föräldern – halvsanningen

  1. Kamilla skriver:

    Det är det här jag älskar med din blogg, du är så ärlig. I andra bloggar förskönas allting så att man får intrycket av att livet alltid är en dans på rosor.

    • Mikkalainen skriver:

      Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det. Jag vet att du menar väl och jag har ju även gett mig in för att allt ska vara så ärligt som möjligt. Men ibland tänker jag att jag kanske bara är så jävla neggo istället. Men tack i alla fall 😀

Kommentarer inaktiverade.