Får jag vara självisk?

Det här är väldigt själviskt och helt utan omtanke för någon annan men jag måste tänka så här för att överleva. För det måste väl vara okej att vilja överleva? Visst måste det vara okej att få kämpa för egen sak och våga vara lite självisk, trots att osjälviskhet är vad resten av världen egentligen behöver just nu.

Ni kanske inte har missat att det blir omval i Sverige 2015. Jag förstår nog inte riktigt vilka följer det får? Det talas om SD som näst största parti i riksdagen och jag tänker spontant att om jag vore ett land skulle jag aldrig vilja satsa min ekonomi på ett Sverige som inte ens verkar kunna komma överens om sin egen budget.

Jag är inte så insatt i politik, jag vill bara må bra. Jag inser att för att må bra är det fördelaktigt att vara insatt och delaktig så att jag kan få det som får mig att må bra. Trygghet, omsorg och en fungerande vardag genom hela livet för mig och min familj.

Men jag orkar inte bry mig om politik, om åsikter på Facebook, om rasister som säger -jag behöver inte vara rasist bara för att jag tycker att…. Jag orkar inte med försvunna människor, borttappade djur, plågade djur, skolungdomar med lärare som inte borde blivit anställda alls. Jag orkar inte med den långa kön av avgasförande bilar som ringlar sig lång, lång i storstäderna. Jag orkar inte med krig, fattigdom, sjukdom, våldtäkt, kvinnofridskränkning, våld, hat, oförstånd, missförstånd, rädda människor som hatar ordet hen, vargjaktens vara eller inte vara.

Jag orkar inte känna för allt, alltid, jämt. Jag orkar inte känna ansvar för andras krig, tjänstemännens politik, andras hat. Det är inte jag som våldtar, det är inte jag som kränker, det är inte jag som stulit människans själ och bytt ut den mot önskan om makt och pengar.

Fast att det inte är mitt fel tänker jag ibland att jag vill dö på grund av sorg över hur saker och ting ter sig. Det är så smärtsamt att jag i dag tänkte ”jag vill dö så att någon förstår”. Därför måste jag vara självisk, självisk nog att inte ta på mig allt ansvar för de människor utan själ, reson och förstånd.

Jag orkar inte ta ansvar för svältande barn, för smittor, för orent vatten, för cancer, för hjärtsjukdom för allt som inte borde få vara som det är.

Jag måste bara snälla, få ta en paus. Tänka på att mitt barn inte far illa, på att mitt barn alltid kommer i första hand, på att mitt barn aldrig skulle få komma emellan vuxenbråk, på att mitt barn får en fin jul, inte svälter och får sprutor och vaccin. Jag måste få sluta se de, av spice bortgångna, ungdomar vars föräldrars sorg jag förgörs av. Om jag inte gör det kommer jag att tillintetgöras, dö av hjärtesorg för allt som jag nu själviskt väljer att vända bort ögonen ifrån.

Det är viktigt med politik, det är viktigt med empati och förståelse, det är viktigt med cancergalor och Zlatans tal som innehöll Claes Ingesson. Det är viktigt med rätt sorts makt, där den som är stor måste vara snäll. Det är viktigt med utbildning och rfsu, det är viktigt med kunskapsspridning, forskning och samhällsansvar. Det är viktigt med fungerande lagar, regler och bistånd men jag orkar inte längre känna empati för en förlorad djurart; mänskligheten. Gud gjorde ett misstag när han lät Noa rädda oss. Min empati, oro och sorg utplånar min glädjen över att vara frisk, trygg och nybliven mamma.

Därför undrar jag; Är det okej om jag bara för en stund väljer att inte låtsas om ett Sverige i omval och dess del av invånare som inte är rasister men… (men ändå är det). Får jag vara självisk nog att orka överleva?