Efter solsken kommer solnedgång

Jaha, efter regn kommer solsken och efter solsken kommer solnedgång… Eller hur är det? Det känns lite tråkigt att komma med ett sånt där neggo-inlägg alldeles efter ett positivt så jag skiter helt enkelt i att skriva något och visar bara bilder i stället.

Bobs nära möte med en orädd katt. Han var däremot mycket mer uppjagad över denna fasansfulla syn. Enda gången under dagen som Bob stod blickstilla.
IMG_1346

Besöket innehöll massa go’fika med idylliskt lantställe och mysig gårdskänsla.

IMG_1347

 

Självklart innehöll det också hästar och hästbajs. Bob ääääälskade hästbajset. Mums! Önskade där och då att en hade en gård med djur och någon som tog hand om dem. Så att Bob och jag kunde springa runt på gården och titta på djuren (Lia också såklart, men hon sov mest i famnen hos sin pappa under hela besöket så hon hade inte så mycket ut av hästeriet just då/nu).

 

 

IMG_1351

 

Som sagt underbart!

20141129_135544

Och så firade vi advent med värmeljus. Alltid nått liksom. Efter en mardrömslik natt BOKSTAVLIGEN mår jag sämre och är tröttare än tidigare. Jag har inte drömt så hemskt sedan jag var liten. Drömmen handlade om att inte kunna skydda sitt barn och gråten och skriken i drömmen var förlamande. Usch jag mår fortfarande dåligt när jag minst den.

 

 

 

20141130_081737

Men första advent blev det trots allt i vårt hus och vi fikade adventsfika vid vårt nya vardagsrumsbord. Som jag inte riktigt kan bestämma mig för om det blev så bra som jag tycker bordet i sig självt är? Får se hur det känns i morgon eller nån dag när jag mår bättre. Vi har fått upp gardiner också = mysigt!

 

20141130_161603

Och så blev vi bjudna på advent-middag hemma hos mina föräldrar. Guld värt när båda i det här föräldraparet var lite under isen. Sambon mest trött och jag återigen väldigt ensam och deppig.

 

20141130_193903

Jag har allt och har haft en helt underbar helg. All you need is Love sjöng Beatles när det begav sig och det är ju precis det jag har. Trots det så har jag dagar då jag undrar vad fan det är för fel på mig! Varför är jag så orkeslös och ledsen. Jag vet att maten och sömnen och motionen har stor, stor påverkan på mig, ändå slarvar jag. Kanske ska det vara ett nyårslöfte? Jag vill däremot sluta förebrå mig själv för att jag är deppig. Jag är så här som person. Ibland är jag överlycklig och ibland är det botten, det bara är så helt enkelt. Som jag sa till min sambo -jag hoppas du står ut med mig och du får försöka tänka att när jag mår dåligt så är det jobbigast för mig för det är jobbigt att vara där.

Nu har jag förhoppningsvis massor av roligheter som händer denna vecka så att jag slipper ensamhets känslorna och dessutom har saker att se fram emot.

God natt sov gott!

2 thoughts on “Efter solsken kommer solnedgång

  1. Marie skriver:

    Hejsan!

    Jag har läst din blogg nu i snart 4 månader och jag vill bara tala om vilket otroligt stöd dina texter har varit för mig sedan min son Oskar kom till världen.
    Du har hjälpt mig genom många tunga dagar, givit mig en känsla av att inte vara så ensam. För ensam känner jag mig emellanåt, precis som du beskriver, ensam, sorgsen, rädd.. Rädd för världen utanför vår lilla familje bubbla, rädd för mig själv i bubblan, hur ska detta påverka det lilla livet vi skapat. Hur påverkas Oskar när jag känner mig vilsen, mår dåligt?? Hur ska Jag fixa att ta hand om ett litet liv??
    Jag är, precis som du verkar vara, en person som stundtals är väldigt deppig, känner att livet är tungt att leva, utan ork eller glädje. Och sedan plötsligt en dag vaknar jag av en skrattande bebis, solen som skiner och värmen och kärleken sprids i kroppen. Det är ju så här livet ska vara.
    Bra och dåliga dagar avlöser varandra.
    Jag vill bara säga att DU är inte ensam (trots att jag så väl känner igen känslan). Krama om din bebis, din kille å hunden.. De finns där för dig. Å kom ihåg att dina ord får min dag att bli lite bättre!
    Fortsätt å vara den du är å skriv av dig så ska jag fortsätta läsa å känna gemenskap. Från en mamma till en annan.

    Kram Marie

    • Mikkalainen skriver:

      TACK Marie! Det var så skönt när jag läste den här kommentaren i gårkväll. I går var det jag som verkligen behövde få känna igen mig i någon. Jag känner så väl igen mig i det du säger. Nu vet jag inte hur gammal Oscar är om han är yngre? Så kan jag trösta med att rädslan blir mindre. Jag känner mig inte alls lika kaosartat rädd som jag gjorde i början. Det är skönt.

      Tack för att du tog dig tiden att skriva till mig. Det var precis vad jag behövde, lite tröst från en mamma till en annan 🙂 Kram

Kommentarer inaktiverade.