Livet låter sig levas lyckligt igen

Efter att livet blivit helt upp och ner när bebisen kom till världen så har det senaste månaderna mest handlat om att orka med, att överleva helt enkelt. Jag känner ibland att det är som att jag missat festen och att alla som var där berättar för mig att jag missat något. Jag ångrar mig, jag ångrar att jag missade festen fast att jag inte kunnat gjort något annorlunda. Så känns det. Och visst kan det låta konstigt att jag mått dåligt trots att min förlossning varit bra och mitt barn varit ett av de mest lättsamma. Men min känsla har varit av stort ansvar och en stulen spädbarnsupplevelse. Jag känner även själv att jag missade upplevelsen av min egen förlossning. Anledningarna till känslorna kan vara svår att förklara då de, i den form jag känner dem, är endast mina egna. Jag har försonats med att jag ”missade” min egen förlossning. Jag minns inte att jag luktade på mitt eget spädbarn därför försöker jag sniffa på henne nu, så mycket jag bara kan.

”Det känns ibland som att jag missade festen”

Det är vad som har hänt nu. Jag mår mycket bättre. Jag trivs med min roll som mamma och jag kan hantera ansvarskänslorna på ett helt annat sätt nu än tidigare. Jag räds inte jordens undergång lika mycket längre och jag känner att våld i samhället inte är det enda samhället har att erbjuda mitt barn. För det här är sånt jag mått dåligt över – den värld som hon fötts in i.

Därför blev gårdags kvällen och natten på ett sätt min upprättelse. Jag fick tillbaka minibebistiden som jag själv upplevt att jag missat. Först och främst somnade hon i min famn på kvällen, det mysigaste var inte just att hon somnade. Det mysigaste var känslan av att hennes fattning kring mitt finger mattades och att jag först då insåg att hon somnat. Där fick hon sova medan jag passade på att snusa på henne allt jag kunde. Klockan sju somnade hon i famnen, sov till åtta, vaknade och åt sedan somnade hon igen av sig själv! Detta gjorde att vi fick lite vuxentid och även fick gå och lägga oss i tid.

Det som hände sedan var oslagbart för min del och hade det inte varit för att en behöver sova på natten så hade jag stannat uppe till morgontimmarna. Efter första matningen somnade hon hängandes över min axel, precis som under spädbarnstiden! Meningen var att hon skulle rapas men istället somnade hon med armarna hängandes över min axel längst med min rygg, huvudet vilandes mot min axel och den lilla kroppen hängandes längst med mitt bröst. Precis, exakt som hon alltid sov när hon precis anlänt till jorden och mitt fokus låg på att lära känna och på att ta hand om. Nu när jag lärt känna och kan ta hand om, har platsen för oändlig kärlek möjliggjorts och just när jag tror att jag känt det högsta formen av kärlek så förälskar jag mig ännu mer. Där stod jag mitt i natten med mitt barn hängandes över axeln och nöjt likt en spinnande katt. Just där och då hade jag kunnat stå för evigt om det varit möjligt.

På morgonen vaknade jag som vanligt av en pratande bebis som ler när hon ser mig. Kanske har jag fått lite extra sömn. Kanske är pms:en över. Eller kanske börjar jag kunna se saker och ting lite ljusare igen och vet ni det tänker jag njuta så mycket jag bara kan av. För även om jag sagt att vi ska vara ärliga med hur livet verkligen kan vara så är ju lycka också en ärlig del av livet och jag tycker att det är SKIT-viktigt att vi vågar vara lycklig också!
IMG_5972
Veckan 17+. Här förstår jag att ”badmammorna” tyckte att jag var liten. Jag tyckte själv att nu började det ju bli mage men ser i efterhand att så mycket mage var det nog inte. Därinne låg hon, är det möjligt?
IMG_5990
Här är hon vår lilla stjärna. Tack för att du växte dig så himla fantastisk och tack för att min kropp verkar ha varit en bra plats att husera på.

DSCN1550
En nyföding kom till världen. Efterlängtad och planerad. Det är konstigt att en så här liten person kan vända livet upp och ner. Här är festen jag känner att jag missade. Jag önskar i efterhand att jag hade sniffat mer, myst mer, njutit mer, oroat mig mindre. Men jag måste intala mig själv att just då gjorde jag mitt bästa och hade inte kunnat gjort det på ett annat sätt även om jag finge göra det igen.
IMG_0075
Och så den här posen. Så här hängde hon alltså över min axel i natt. Nu lite större än då men med precis exakt samma känsla som jag hade kunnat haft då, om jag varit mer i nuet som jag klarar av att vara nu. Jag älskar att hon låter mig uppleva det jag känt att jag missat. Jag älskar att livet låter sig levas lyckligt igen.

One thought on “Livet låter sig levas lyckligt igen

  1. Mikkalainen skriver:

    Du har helt rätt David! Just att fokusera på att det jag känner just nu inte ÄR definitionen av mig eller mitt liv. Det bara känns jobbigt just nu men imorgon är en annan dag. Det är också de råd jag fått när jag sökt professionell hjälp att låta kaoset vara och passera. Tack för din reflektion 🙂 (och påminnelsen)

Kommentarer inaktiverade.