Snart blir du päls hundj**vel!

Mitt i tröttheten blir det kaos i mitt huvud och jag totalt tappar det, som ungdomarna säger. Jag tappar humöret alltså och blir så förbannat sur, som när en är så där sur att allt går åt fanders. Till exempel så är det när en är precis så där sur som korken till vattenflaskan sitter löst och du råkar tippa flaskan så att vattnet åker ut på golvet. Det är precis när du är så där sur som du slår stortån i dörrkarmen och därav rabblar alla svordomar du kan komma på, inklusive könsord fast att du vet att det är fel.

I går bröt jag nästan ihop och var så när att kasta ut hunden till vargarna eller isbjörnarna eller bjärvarnar eller vilket djur nu Stockholmarna tror bor i Norrland. Varför? Därför att hunden väljer att vara vaken hela natten trots att bebisen hade somnat av sig själv, AV SIG SJÄLV! Helt otroligt! Därför att jag trots detta inte går och lägger mig som jag borde ha gjort utan stannade istället uppe och trodde att jag blivit någon slags nattmänniska alternativt tonåring helt plötsligt. Men vafan! Hade jag glömt att jag fungera sämre än någonsin om jag inte sover?
Bild 2014-11-19 kl. 13.20

Barnet somnar själv, jag går inte och lägger mig och när jag väl lagt mig så bestämmer sig hunden för att trippa runt med sina förbannade klor (spelar ingen roll att vi klipper dem, enda lösningen skulle var att dra ut dem… och det gör en ju inte, eller?) på golvet i hela huset. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ut från sovrummet, in i sovrummet igen…

Nej nu får det för i helvete vara nog! Faaaaan också. Jag kliver upp och släpper ut honom på gården, tänker att han kanske är jättenödig. Nej men vad gör hunden då? Börjar leka! Klockan är ju fyra på morgonen, kan du fatta det din pälsmössa! Och sambon då? Jo men han störs ju inte av något utan verkar kunna koppla bort allt… eller ja tills att jag börjar leva om och bli nästintill galen. Precis när bägaren höll på att rinna över, vilket nog sambon uppfattade, så kliver André upp och går ut med hunden som verkar tro att han måste ha koppel runt halsen för att kunna bajsa.

Jag går och lägger mig och får äntligen sova. När barnet äntligen har somnat av sig själv för första gången någonsin då kan väl jag försöka gå och lägga mig och hunden kan försöka låt bli att vara hund i alla fall under natten.

Vi är vänner nu igen, jag och hunden alltså. Min sambo och jag hade ett väldans bra teamjobb i natt men jag vet inte om vi är vänner? Han är nog hyfsat less på mig om inte annat. Jag och bebisen är också vänner. Så pass att hon nu vilar i sin spjälsäng. Och här sitter jag framför datorn fast att jag också borde vila.

Vad har jag lärt mig av nattens bravader? Absolut ingenting.

Bild 2014-11-19 kl. 13.20 #2