Jag blev mamma när barnet närmade sig fyra månader

I tisdags var det meningen att jag skulle träffa ”mina” mama’s i en av mammagrupperna som jag träffar lite nu och då. Tyvärr har jag ju gått och blivit dunderförkyld. Att umgås med dessa mammor och andra kompisar till mig som har barn har hjälp mig väldigt mycket i att acceptera, förstå och älska min nya roll som mamma. För jag tror inte att rollen alltid är självklart för alla. Det här skrev jag ner för ett tag sedan och tänkte att jag skulle passa på att dela med mig av tankarna kring detta.


När blir kvinnan mamma? Blir hon det när hon bestämt sig för att det är dags eller vid skapelsetillfället? Eller blir hon mamma när adoptions- eller LVF-processen är i gång. Kanske när hon fått två streck på stickan. Blir hon kanske mamma när hon ser sitt barn på ultraljudet eller blir hon det när hon första gången får hålla sitt barn? Jag har ingen åsikt om när var och en borde uppleva att de blir mamma men jag är helt säker på att vi upplever att vi blir det vid väldigt olika tidpunkter av föräldraskapet. 

Ofta talas det om hur svårt det är för papporna att knyta an till sina barn. Hur många gånger har jag inte hört under min uppväxt ”killen blir ju inte pappa förrän det ser barnet, de har ju så svårt att förstå det innan”. Bullshit! För det första är väl det att underminera killarna och berättar för dem att de från start ska vara vara oförmögna att känna något innan barnet anlänt. För det andra ställer det höga krav på kvinnan att hon måste förstå redan från början att hon är och ska bli mamma. För någon måste ju bry sig om barnet. Barnet som faktiskt inte någon av föräldrarna har träffat ännu. Det kravet tror jag skapar en skam hos kvinnan om det hon förväntas och borde känna inte infinner sig. Jag hade problem med detta och fick som tur var hjälp vilket gjorde att jag kunde njuta mer av graviditeten än vad jag förmodligen annars hade kunnat göra. Ofta när någon sa:
-men vad roligt! Så svarade jag bara -ja, det känns fantastiskt. För att jag trodde det förväntades av mig att tycka så. Hallå, jag hade ju fått den största gåvan av dem alla! Men jag kände ingenting, oftast kändes det mest bara overkligt som att det var en lögn jag hittat på som snart skulle genomskådas. 

”Att vara gravid och vara mamma har för min del varit en svårare nöt att knäcka än tanken på att universum är oändligt”.

För mig har det tagit väldigt lång tid att förstå att jag är mamma till mitt barn, även om jag kallade mig själv för mamma redan när hon låg i magen. Jag visste att det kan ta tid att knyta an till sitt barn men inte att det skulle ta nästan tre månader. Att vara gravid och vara mamma har för min del varit en svårare nöt att knäcka än tanken på att universum är oändligt. Jag har haft svårt att förstå att hon är min, att hon legat i min mage och att jag ska vara hennes trygghet och storhet. 

Det är först nu som jag börjar känna den där ganska skrämmande och stora förälskelsen till mitt barn. Det uppstår stunder varje dag då jag ser på henne och känner en ocean av kärlek skölja genom kroppen och förstår då att det funnits en mening. Meningen är att jag inte varit redo innan, redo att hantera så makalöst starka kärlekskänslor som knappt får plats i en och samma kropp. Jag hade inte orkat tidigare att hantera de otroligt starka känslorna av stolthet, kärlek och rädsla som nu ryms i mitt hjärta. Stoltheten över mig själv som byggt denna lilla människa, över att ha fött fram en människa och över att ha skapat något så perfekt. Kärleken till hennes skratt, nyfikna ögon och känslan hon frammanar hos mig. Rädslan över allt hemskt som kan hända henne, mig och hennes far. Rädslan över att inte kunna ge henne allt och vara hennes allt.

Det känns okej nu när känslorna rotar sig allt djupare i mig och sakta men säkert växer sig allt starkare. Kanske tillhör jag inte den ”vanliga” mamman som älskar sitt knyte när de precis lämnat kroppen. Mest tror jag att jag behövt tid att lära känna henne och mig själv. Lära mig att acceptera och förstå min nya roll som mamma. För varje dag som går har jag lättare att förstå att hon är min, hon är min att lära nya saker, vårda, min att ge och skapa trygghet för, min att fostra till en bra person och min att vara mamma till. 

Det har tagit tid för mig att förstå hur en sådan perfekt, redan fulländad varelse förgyller just min vardag. Det ska inte vara skamligt att jag som mamma är ”pappan som inte förstår, som inte knyter an till sitt barn”. Medan pappan just i det här fallet förstod att han var pappa mycket tidigare än jag. Det har tagit tid att ta sig an känslorna som ett barn skapar och denna upplevelse måste få ta den tid den behöver hos varje förälder oavsett kön. När blir kvinnan mamma? Jag blev det tre månader efter att barnet kommit. Jag blev det när jag var redo. Än är nöten kanske inte knäckt men en likhet har universum och en mammas kärlek – den är oändlig. 

EDIT: Nu när Minilainen blivit hela fyra månader är jag så oerhört tacksam över att jag är mamma till ett barn. Ett frisk och fullkomligt barn. Jag älskar att vara mamma (nästan jämt) och känner ofta nästan dagligen att jag är där i livet, där jag vill vara. När kunde du känna att du var mamma?

6 thoughts on “Jag blev mamma när barnet närmade sig fyra månader

  1. Lotten skriver:

    Vilket fint inlägg! Är själv nybliven mamma till en tjej på nu tre månader och känner igen mig i mycket av det du skriver. Bra och kul blogg i övrigt förresten, skrattar fortfarande åt de du skrev häromdagen om saker som prioriteras när bebisen sover 🙂

    • Mikkalainen skriver:

      Tack snälla 🙂 vad kul att du gillar bloggen och kan känna igen dig. Ja ibland kan jag skratta för mig själv åt de där händelserna i efterhand, för mycket av det här föräldralivet kan vara rätt komiskt emellanåt, som tur är 😉

  2. mlish skriver:

    Jag kan så här snart 6år senare fortfarande bli lite smått chockad ibland att jag är mamma, till 2 dessutom! Haha. 😉

    • Mikkalainen skriver:

      Ja det är nog en ”on going” känsla. Att vara mamma är ju bland det sjukaste som hänt mig på ett, för det mesta, positivt sätt. Men alltså tänker man på hur man blivit mamma och att bebisarna eller de stora barnen legat i magen osv då får jag samma känsla som när man tänker på vad som händer efter döden eller att universum skulle vara oändligt. Mest av allt är det ju häftigt =)

Kommentarer inaktiverade.