Efter solsken kommer solnedgång

Jaha, efter regn kommer solsken och efter solsken kommer solnedgång… Eller hur är det? Det känns lite tråkigt att komma med ett sånt där neggo-inlägg alldeles efter ett positivt så jag skiter helt enkelt i att skriva något och visar bara bilder i stället.

Bobs nära möte med en orädd katt. Han var däremot mycket mer uppjagad över denna fasansfulla syn. Enda gången under dagen som Bob stod blickstilla.
IMG_1346

Besöket innehöll massa go’fika med idylliskt lantställe och mysig gårdskänsla.

IMG_1347

 

Självklart innehöll det också hästar och hästbajs. Bob ääääälskade hästbajset. Mums! Önskade där och då att en hade en gård med djur och någon som tog hand om dem. Så att Bob och jag kunde springa runt på gården och titta på djuren (Lia också såklart, men hon sov mest i famnen hos sin pappa under hela besöket så hon hade inte så mycket ut av hästeriet just då/nu).

 

 

IMG_1351

 

Som sagt underbart!

20141129_135544

Och så firade vi advent med värmeljus. Alltid nått liksom. Efter en mardrömslik natt BOKSTAVLIGEN mår jag sämre och är tröttare än tidigare. Jag har inte drömt så hemskt sedan jag var liten. Drömmen handlade om att inte kunna skydda sitt barn och gråten och skriken i drömmen var förlamande. Usch jag mår fortfarande dåligt när jag minst den.

 

 

 

20141130_081737

Men första advent blev det trots allt i vårt hus och vi fikade adventsfika vid vårt nya vardagsrumsbord. Som jag inte riktigt kan bestämma mig för om det blev så bra som jag tycker bordet i sig självt är? Får se hur det känns i morgon eller nån dag när jag mår bättre. Vi har fått upp gardiner också = mysigt!

 

20141130_161603

Och så blev vi bjudna på advent-middag hemma hos mina föräldrar. Guld värt när båda i det här föräldraparet var lite under isen. Sambon mest trött och jag återigen väldigt ensam och deppig.

 

20141130_193903

Jag har allt och har haft en helt underbar helg. All you need is Love sjöng Beatles när det begav sig och det är ju precis det jag har. Trots det så har jag dagar då jag undrar vad fan det är för fel på mig! Varför är jag så orkeslös och ledsen. Jag vet att maten och sömnen och motionen har stor, stor påverkan på mig, ändå slarvar jag. Kanske ska det vara ett nyårslöfte? Jag vill däremot sluta förebrå mig själv för att jag är deppig. Jag är så här som person. Ibland är jag överlycklig och ibland är det botten, det bara är så helt enkelt. Som jag sa till min sambo -jag hoppas du står ut med mig och du får försöka tänka att när jag mår dåligt så är det jobbigast för mig för det är jobbigt att vara där.

Nu har jag förhoppningsvis massor av roligheter som händer denna vecka så att jag slipper ensamhets känslorna och dessutom har saker att se fram emot.

God natt sov gott!

Livet låter sig levas lyckligt igen

Efter att livet blivit helt upp och ner när bebisen kom till världen så har det senaste månaderna mest handlat om att orka med, att överleva helt enkelt. Jag känner ibland att det är som att jag missat festen och att alla som var där berättar för mig att jag missat något. Jag ångrar mig, jag ångrar att jag missade festen fast att jag inte kunnat gjort något annorlunda. Så känns det. Och visst kan det låta konstigt att jag mått dåligt trots att min förlossning varit bra och mitt barn varit ett av de mest lättsamma. Men min känsla har varit av stort ansvar och en stulen spädbarnsupplevelse. Jag känner även själv att jag missade upplevelsen av min egen förlossning. Anledningarna till känslorna kan vara svår att förklara då de, i den form jag känner dem, är endast mina egna. Jag har försonats med att jag ”missade” min egen förlossning. Jag minns inte att jag luktade på mitt eget spädbarn därför försöker jag sniffa på henne nu, så mycket jag bara kan.

”Det känns ibland som att jag missade festen”

Det är vad som har hänt nu. Jag mår mycket bättre. Jag trivs med min roll som mamma och jag kan hantera ansvarskänslorna på ett helt annat sätt nu än tidigare. Jag räds inte jordens undergång lika mycket längre och jag känner att våld i samhället inte är det enda samhället har att erbjuda mitt barn. För det här är sånt jag mått dåligt över – den värld som hon fötts in i.

Därför blev gårdags kvällen och natten på ett sätt min upprättelse. Jag fick tillbaka minibebistiden som jag själv upplevt att jag missat. Först och främst somnade hon i min famn på kvällen, det mysigaste var inte just att hon somnade. Det mysigaste var känslan av att hennes fattning kring mitt finger mattades och att jag först då insåg att hon somnat. Där fick hon sova medan jag passade på att snusa på henne allt jag kunde. Klockan sju somnade hon i famnen, sov till åtta, vaknade och åt sedan somnade hon igen av sig själv! Detta gjorde att vi fick lite vuxentid och även fick gå och lägga oss i tid.

Det som hände sedan var oslagbart för min del och hade det inte varit för att en behöver sova på natten så hade jag stannat uppe till morgontimmarna. Efter första matningen somnade hon hängandes över min axel, precis som under spädbarnstiden! Meningen var att hon skulle rapas men istället somnade hon med armarna hängandes över min axel längst med min rygg, huvudet vilandes mot min axel och den lilla kroppen hängandes längst med mitt bröst. Precis, exakt som hon alltid sov när hon precis anlänt till jorden och mitt fokus låg på att lära känna och på att ta hand om. Nu när jag lärt känna och kan ta hand om, har platsen för oändlig kärlek möjliggjorts och just när jag tror att jag känt det högsta formen av kärlek så förälskar jag mig ännu mer. Där stod jag mitt i natten med mitt barn hängandes över axeln och nöjt likt en spinnande katt. Just där och då hade jag kunnat stå för evigt om det varit möjligt.

På morgonen vaknade jag som vanligt av en pratande bebis som ler när hon ser mig. Kanske har jag fått lite extra sömn. Kanske är pms:en över. Eller kanske börjar jag kunna se saker och ting lite ljusare igen och vet ni det tänker jag njuta så mycket jag bara kan av. För även om jag sagt att vi ska vara ärliga med hur livet verkligen kan vara så är ju lycka också en ärlig del av livet och jag tycker att det är SKIT-viktigt att vi vågar vara lycklig också!
IMG_5972
Veckan 17+. Här förstår jag att ”badmammorna” tyckte att jag var liten. Jag tyckte själv att nu började det ju bli mage men ser i efterhand att så mycket mage var det nog inte. Därinne låg hon, är det möjligt?
IMG_5990
Här är hon vår lilla stjärna. Tack för att du växte dig så himla fantastisk och tack för att min kropp verkar ha varit en bra plats att husera på.

DSCN1550
En nyföding kom till världen. Efterlängtad och planerad. Det är konstigt att en så här liten person kan vända livet upp och ner. Här är festen jag känner att jag missade. Jag önskar i efterhand att jag hade sniffat mer, myst mer, njutit mer, oroat mig mindre. Men jag måste intala mig själv att just då gjorde jag mitt bästa och hade inte kunnat gjort det på ett annat sätt även om jag finge göra det igen.
IMG_0075
Och så den här posen. Så här hängde hon alltså över min axel i natt. Nu lite större än då men med precis exakt samma känsla som jag hade kunnat haft då, om jag varit mer i nuet som jag klarar av att vara nu. Jag älskar att hon låter mig uppleva det jag känt att jag missat. Jag älskar att livet låter sig levas lyckligt igen.

Frisk luft är verkligen balsam för själen

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig med bloggandet i dag. Som med så mycket annat när en har barn och när en inte har barn för den delen. Livet kommer i vägen i bland och det är väl tur det 🙂 Jag har efter turen ute, som var helt underbar, haft en trött och grinig bebis i stort sätt hela eftermiddagen. Trodde nästan att det var en hängig bebis jag fått men ingen feber visades på termometern. Å andra sidan hade jag nästan aldrig feber som liten eller som vuxen heller för den delen. Jag har tagit mig igenom influensor, halsflussar och öroninflamationer utan minsta lilla feber. Brås hon på mig kan det ju ha varit en hängig bebis ändå. Eller tänder?

Ja, ja det jag tänkte visa var en bildkavalkad av vår promenad. Frisk luft är verkligen balsam för själen och jag hade glömt hur mycket jag faktiskt älskar att promenera och hur glad promenader och fysisk aktivitet gör mig. Det fick mig att minnas att jag trots den psykiska utmatningen som varit, är en allmänt lycklig person i vanliga fall. Livet har verkligen börjat visa sig från den ljusare sidan på senaste och det är skönt att påminnas om att en inte alltid är bitter och sur.

Här kommer bilderna från dagens promenad och en avslutande på soppan jag gjorde i går som smakade helt okej till lunch idag.
20141128_105726 20141128_103054 20141128_105739 20141128_104657 20141128_103133
Fint va? Underbart! Vi har väldigt fina promenadstråk kring oss vilka jag är otroligt tacksam över.
IMG_1343
Och så soppan 🙂 Nu vet jag vad som blev fel i går i alla fall. Det saknads vitlök. Jag glömde den inte men jag kände det idag att den hade förhöjt smaken. Vegetariskt blev det i all fall och som sagt helt okej ändå:)

Vill försöka hinna med och skriva om natten som jag nämnde förut, får se om jag hinner med det efter maten annars får jag skriva om det i morgon.

Morgonstund har frost i mund

God morgon!
Jag sitter här och laddar för en ny dag och en långpromenad. Det verkar vara ett vinnande koncept för både mig, hunden och Lia så självklart fortsätter vi med det.

I går kväll hände något som verkligen chockade oss i vår söva-bebis-kamp. Jag tänkte berätta mer om det sen då vi haft en så fin natt på många sätt och även hade en fin kväll i går. Nu ska jag dricka det sista ur kaffekoppen och sedan klä på mig för att suga i mig D-vitaminen. Solen håller precis på att gå upp och det gnistrar så fint på altanfönstren av plast som är helt täckta av frost. Vi hörs senare!
image image
Bilder från gårdagens promenad.

Jag kan! Jag är kapabel!

I dag känner jag mig som en bra mamma. Den bästa mamman som fixar allt. Därför tänker jag passa på att suga länge på den här ”bästa-mamman-karamellen” och hylla mig själv lite.

Allt för ofta tror jag att mammor har dåligt samvete och känner sig allt annat än som årets mamma 2014. Allt som oftast tror jag att vi stressar upp oss över att vi göra fel, är fel och att vi kommer misslyckas. Men i dag var jag bra! Jag lyckades få till en duschning medan barnet var vaket och fick snällt sitta och titta på. Jag lyckades gå en lång härlig promenad trots värk i bäckenet. Jag har lyckats laga mat som nog tyvärr blev mindre lyckad. Men jag drog ihop en ganska avancerad soppa och diskade dessutom undan i sann askungen anda (slitit och djävligt medan styvsystrarna pockar på uppmärksamhet, ASKUNGEN!!) (Lia var i detta fallet styvsystrarna,  om än mycket gulligare).

Dessutom åkte jag trots megatrötthet och värk i kroppen på mammaträffen. Letade parkering utan att bryta ihop och anlände utan att minsta svettdroppe brutit fram (det brukar annars vara standard).

Jag har också hanterat en hund som är i sina tonår och detta utan att tappa humöret. Jag är stolt över mig själv och klappar mig själv på axeln för att jag får en dag full av utmaningar att verka hur enkelt som helst! Bra jobbat mamma Mikaela.

Kom igen och klappa dig på axeln du med! Dela gärna med dig av vad du gjort som fått dig att känna dig kapabel och duktig.

image

Belönades dessutom med detta ikväll. Hon låg i min famn och bara mös (myste? Dialekt?) tills jag insåg att hennes små händer inte omfamnade mina fingrar lika hårt längre. Hon hade somnat alldeles av sig själv. Mys-delux!
Kram

Stimulerat och fyllt behov

Hejsan! Det har redan hunnit bli eftermiddag men i dag har vi haft fullt upp att fylla behov. Vi började med att fylla hundens behov som tydligt visade att han blivit understimulerad de senaste dagarna. Vi tog därför en promenad på 80 minuter och fick samtidigt lite sol på oss. D-vitamin, check! Även ett av mammans behov uppfyllda.
wpid-20141127_101543
Sedan fortsatte vi med att fylla ett gemensamt behov hos mamma och bebis. Det var att åka och träffa de mammor ur bvc-gruppen som hade möjlighet att ses i dag. Eftersom att det blev inställt på bvc passade vi på att dra ihop en egen träff, en bättre träff eftersom att det ingick fika. Vi pratade bebisar, om hur vi har det,  hur vi mår och hur vi löser vardagen. Mysigt även om två mammor saknades.

Här på den här lilla plätten lekte jag alltså när jag var liten och gick på dagis. Det var även i de området som träffen ägde rum. Väckte minnen från min barndom. Blev bland annat ledsen för att jag inte fick träffa Mulle i skogen eftersom jag var sjuk just då, minns också den älskade prinsessklänningen som jag inte fick behålla och att jag eventuellt sög på en mask på just den där inhägnade plätten.

wpid-20141127_122027.jpg

 

IMG_1330
Wiiiiiii! Kompisar 😀
Sist men inte minst behöver lillis sömnbehov uppfyllas när vi kom hem från mamma/barn-träffen, trots att hon vilat där. När hon somnat passade jag på att blogga och när pappan kommer hem blir det förhoppningsvis en välsmakande soppa till middag.

Pirrar det i snoppen?

Efter att hela familjen, minus Bob, varit och hälsat på min kompis Hanna, hennes sambo Fredrik och deras precis i dag faktiskt sju veckor färska bebis, blev jag tvungen att fråga min sambo om det pirrade något i snoppen. Jag kunde känna lite tingel (ni vet Tingeling i Peter Pan, det tinglet) i livmodern, att en liten lillebror vore väl gulligt? Han är så himla fin och precis som jag hört andra mammor före mig säga ”vad stor min bebis blev nu” utbrast jag nu samma sak. Lia blev helt plötsligt väldigt kavat, rörlig och framför allt stor.
IMG_1306
Bebisarna med sina sjalar 🙂

Innan detta hade jag, Lia och Bob varit och shoppat gardinstänger. Lia fick vara med och bestämma medan Bob fick stanna kvar i bilen. Jag tror inte att de på gardinstängs-butiken hade velat ha honom därinne oavsett hur söt han är. Bebisar gick däremot bra att ta med in i butiken hur kladdiga de än kan vara. Ganska tur ändå för jag behövde verkligen smakråd.

Nu har jag för tredje dagen i rad lyckats söva bebisen vid samma tid och på samma sätt; i vår säng, bredvid som ett stöd och tröst. Utan vaggning och med ganska lite insats från min sida. Mitt bäcken tackar verkligen för detta och det verkar även fungera för bebisen. Kanske har vi hittat vårt sätt?

Och ja, vad svarade sambon då? -”Nej det pirrade inte ett dugg i barnsnoppen, det får vänta några år”.
IMG_1314
Ni får stå ut med påsarna under ögonen och äppelkinderna… Den enda bild som jag såg mindre bra ut på var den som jag fick använda för sambon. För det var ju den som han såg bättre ut på, sa han 😉 Ja, ja jag bjuppa väl på den då.

God natt sov gott kompisar!