Ja, men vad är problemet då?!

I dag var det dags för psykologsamtal igen och trots att jag själv tänkte att det inte fanns något att prata om pratade vi en timme. Mitt under samtalet passade bebisen på att bajsa ner hela sig själv och samtliga klädesplagg. Efter blöjbytet och klädbytet fortsatte vi samtalet och kom då fram till att mitt problem är (har förmodligen alltid varit) det höga kraven.

Jag sätter så höga mål att de är omöjliga att nå och därmed skapar en känsla av meningslöshet. ”Om jag ändå inte kan vara bäst vad är det då för idé?”

Ett exempel kan vara att jag bestämmer mig för att träna. Målet läggs först på en rimlig nivå till tre tillfällen i veckan. Dessa ökas på till fem, sju och till sist två ggr/dag sjukdagar i veckan. Vilket inte är hållbart i längden och då blir till ett misslyckande.

Lösningen för min del är att jag ska använda mig av min perfektionism. Till exempel: bestämma mig för att träna två gånger i veckan och om jag överskrider detta se det som att jag frångår den plan jag lagt upp. Jag vet att jag mår bra av att träna två-tre gånger i veckan, mer än så blir gärna för mycket då det tar tid från annat. Alltså misslyckas jag om jag frångår planen eftersom att jag inte mår bra av det. Samma sak ska jag alltså försöka göra i samtliga områden i livet MEN för att det inte ska bli till nya krav och misslyckanden så fick jag frågan:

Vad är det viktigaste för dig just nu? Jag kände att det viktigaste är att jag får komma igång med träningen en till två gånger i veckan, att jag får planera in någonting roligt och att vi fortsätter jobba på jämställdheten. Det känns viktigt och det märktes enligt min psykolog att jag fått näsan ovanför vattenytan och verkar ha fått mer energi. Jag känner själv att jag mår bättre men just det som psykologen sa fick mig verkligen att tänka till -Du sätter så höga mål så att det blir onåbara och därmed meningslösa, du kan lika gärna ge upp på en gång, istället för att lägga det på en nivå där du vet att du kan nå målet och sedan vara nöjd. Hon satte ord på mitt beteende om hur jag sätter mål som jag sedan ger upp för att det blir för svåra att nå och ger mig ångest. Det måste vara bättre för mig och mitt mående att jag sätter ett rimligt mål och sedan använder min perfektionism till att inte överskriva målen. Så ja, det är det jag kommer att jobba på nu.

Först och främst fortsätta avlastningen (fan det känns ju som en så jävla självklar grej att man delar lika och så men det har bara inte blivit så, jag har bara slängt mig över ansvaret och försvaret det som en morrande hund) Det är ju så att jag blir less! Sedan är det försöka planera in något roligt jag vill göra och sedan boka tid hos sjukgymnasten. Nu måste mina knän få börja träna!

Vaknade upp till detta fejs ❤IMG_7340

 

IMG_7342
Efter samtalet gjorde jag och Lia Birsta. Fikade lite… det var inte så gott alls vilket kändes tråkigt då det kostade skjortan!

Nu när jag inte har så höga krav längre.. kanske jag kan komma igång och skriva i alla fall ett kapitel i en bok? Eller kanske göra dom där barnboksidéerna som jag har i huvudet. Någon som skulle kunna tänka sig att illustrera mina barnböcker förresten?