The baby making project

Här om dagen kom jag och sambon på, att för ett år sedan vid den här tiden så befanns sig den arvsmassa-klump som skulle komma att bli vår bebis i min livmoder. Alltså för en vecka sedan, förra året så var vi i full gång med The baby-making-project. Nu ett år senare efter att ha planerat och pratat länge om att skaffa familj så är hon här hos oss tre månader gammal (ung). En liten perfekt människobebis. Det är helt klart ett av universums största under, att två könsceller kan gå samma och jobba så bra ihop. Att en liten boll av DNA kan skapa något så fräsigt som en minimänniska. Onekligen en häpnadsväckande tanke.

Så här på års-veckan av sin skapelse och boll-liknande existens så har Minilainen börjat räcka sig efter saker och när/om hon får tag i dem föra dem mot munnen. Det går ryckigt och skakigt och det lyckas sällan men det finns vilja. Hon har även börjat slå/trumma/räcka sig efter de figurer som sitter på hennes babysitter. I går utbrast hon ett glädjeskri och fortsatte därefter att jollra lite mer nyanserat än hon gjort tidigare. När det lilla skriet kom var klockan lite för sent för bebis att vara vaken så då utbrast pappan -Nu är det färdigt utvecklat för i kväll, gå och lägg dig! Jag kunde inte låta bli att skratta. Det summerar känslan av att bebisen tar stora steg i utvecklingen lite väl fort ibland.

Här tränar vi för fullt. Rull, rull, rull
IMG_0915

Vi ska ut på tur, inte vara sur. Med en liten för stor fleecetröja gick vi ut med Bob i dag. Att vara ute är en av favoritsysslorna nu för tiden. Det är ju så skön att sova i den friska luften. Men bara och då menar jag endast om vagnen rullar eller mamma skumpar med bärselen.
IMG_7337