Min största rädsla

Jag mins en gång i tonåren då jag och mina föräldrar bråkat. Jag minns bara att jag tog ut min ilska på min mamma och att jag straffade mina föräldrar med att sova över hos min pojkvän i flera dagar utan att komma hem. Hos honom vägrade ta emot samtal från dem. Det var på den tiden vi ringde med hemtelefonen. Det här beteendet ska tilläggas var väldigt ovanligt från min sida.

Självklart minns jag inte varför vi bråkat men jag har ett svagt minne av att jag var less på att, vad jag tyckte, ta en massa skit. Jag planerade hur jag skulle bli ”fri” från mina just då hemska föräldrar.

Tänk om något hade hänt mig mellan den smällda dörren och pojkvännen. Eller än värre, tänk om något hänt min mamma som jag just då var så förbannad på. Att lämna i vredesmod är ingen bra idé men jag tänker ändå att det här är en del i processen av att växa upp och bryta sig loss. Självklart tror jag inte bråk är en del av livet. Men jag tror att som ung och speciellt tonåring så är det svårt att hitta sina gränser man måste liksom likt barnet testa gränser för att se hur självständig en vågar vara.

Det här är jag så jävla rädd för! Redan? Ja, så fort som dessa tre månader gått så befarar jag att hon snart är 14 och smäller i dörrar och testar gränser. Hur kan en som förälder komma att klara av att släppa sitt barn? Hur ska jag kunna ge min dotter till världen? En värld där faror lurar utanför grindarna och den smällda dörren.

Jag ser ett litet barn växa fram i min lilla bebis och jag ber varje dag om att jag ska kunna ge henne allt hon behöver för att klara sig så smidigt som möjligt i livet. Jag vill vara pedagogisk nog att förklara, vill vara tålmodig nog att lära ut, vill vara kärleksfull nog att ha förståelse och lyssna nog för att höra. Jag hoppas kunna ge henne allt det där och förhoppningsvis lite till. Allt jag vet just nu är att jag bara kan gör mitt bästa.

Förresten så slutade min tonårshistoria med att min mamma bad om ursäkt för att hon blivit arg på mig och jag minns det som att jag blev så lättad för att hon gjorde det så att jag äntligen kunde komma hem. Jag tror att där och då växte nog en liten tonåring till en lite mera självständig person.