Jag har åkt på Weltschmerz

Psykologen namngav min psykiska smärta med det tyska ordet för världssmärta eller livsleda – Weltschmerz. Begreppet som präglats ev en tysk författare, beskriver insikten om att den fysiska världen inte kan tillfredsställa själens behov. enl. wikipedia 

Det var väldigt vad jag var omedvetet filosofisk då. I dag har jag varit hos psykolog på föräldra- och barnhälsovårdspsykologen på Sundsvalls sjukhus. Där jag även var två gånger under graviditeten. Under samtalet insåg jag att det är så mycket mer som tynger mina axlar än vad jag varit medveten om. I det stora hela handlar det om att jag tagit på mig för mycket ansvar fast att vi är två om barnet, vilket ju är väldigt onödigt. Jag har liksom som förmodligen de flesta mammorna satt mig själv helt åt sidan och tagit hand om barnet först och främst medan pappan fortsatt med sitt och jag istället gett honom rollen att ”hjälpa mig”. (Till exempel har jag så fort han tagit hand om Mini frågat om jag ska ta henne istället för att ge honom tid att försöka själv). Inte så konstigt att jag är trött och känner mig ledsen. Att jag visst, i och med känslorna för att världen är en hemsk plats att föra in ett barn till, har haft överväldigande känslor för vårt barn fast att jag trott att jag inte haft några moderkänslor alls. Men psykologen gjorde mig medveten om att -känslan att försöka skydda sitt barn mot en värld som känns farlig är moderkänslor om något och kan absolut vara väldigt utmattande sådana efter som att hela världen är en stor sak att skydda sitt barn mot.

Vi pratade om vad jag kunde göra för att börja må bättre eller rättare sagt vad jag behöver göra tillsammans med min partner för att jag ska börja må bättre. Dessa saker ska jag lägga fokus på en sak i taget. Jag ska börja med att försöka få mer egna pauser för återhämtning och därmed även ge pappan chansen att få lära känna sitt barn. Att hon skriker gör ingenting enligt psykologen så länge någon håller i henne. Barnet ska inte behöva ligga och skrika ensam i sin säng men i famnen hos sina föräldrar tar barnet aldrig skada, det är snarare bara motion. Det kändes väldigt skönt att höra. Och tänker jag efter så skriker hon ju mest för att hon ”villa bestämma” vem hon ska få vara hos. Men anledningen till att hon vill vara hos mig är ju för att han alltid är det. Barnet tyr sig, enligt psykologen och enligt andras erfarenheter som jag läst om, till den som barnet är mest hos (logiskt).

Så fram till nästa besök ska jag och min sambo öva på att (för tro det eller ej men det är mycket övning när det gäller små bebisar, allt faller inte bara på plats) jag ska få återhämta mig medan han tar hand om henne och helt enkelt lära känna henne så att hon även får känna trygghet hos honom. Detta ska vi försöka lösa genom att jag får pumpa ut mjölk och med ersättning så att pappan kan mata han också. Dessutom somnar hon ju i vagnen nu och att det aldrig fallit mig in att ”jamen då kan ju faktiskt pappan gå ut med henne medan jag vilar en stund” det gör att jag känner mig som lite av en idiot.

Det kändes bra att få en konkret uppgift att fokusera på samtidigt som det var skönt att få ord satta på vad jag behöver och hur det ser ut för mig. Jag har ju sagt till min sambo att situationen inte är hållbar, att jag inte klarar av det här och att jag mår dåligt. Men varken han eller jag har kunnat tänka oss någon annan lösning än att det blir väl bättre när hon blir äldre. Som säkert så många föräldrar före oss har tänkt. Men hur mycket äldre ska barnet behöva bli? Det kommer ju alltid uppstå nya utmaning och om inte annat så kommer jag ju inte börja må bättre om ingen förändring görs.

Ni kanske undrar varför jag mår dåligt?
Jag har mått dåligt till och från i mitt liv men det som varit mitt största problem sedan Minilainen kom är att jag känt en övermänsklig meningslöshet. Att livet är helt meningslöst eftersom att jorden håller på att gå under av människors hat till varandra, människors dumhet, slöseri, miljöförstöring, you name it! Och det här är ju för många känslor att hantera och för stora problem att hantera för en människa. Jag kan inte husera alla barn i världen som far illa men jag kan ta hand om mitt på bästa sätt. Jag kan inte lösa kriget men jag kan kämpa för fred. Jag kan inte ensam stoppa klimathotet men jag kan göra mitt bästa. Allt detta förstår jag men ändå ligger tyngden över mig och enligt psykologen som beskrev det med ordet Weltschmerz så kan det vara bra att få göra saker för mig själv som därmed gör att jag återhämtar mig och som därmed leder till att jag kommer kunna hantera dessa saker med lite mer ork och då i sluteneden må mycket bättre. Mitt största problem är nog och kommer nog alltid att vara, min största fiende – Höga Krav.

I övrigt så skulle jag vilja ha en vagn som väger mindre, blir svettigt som fan när jag ska bära ut barn och tillbehör till bilen och sedan även lasta vagnen som knappt får plats bredvid den enorma hundburen. Fick i allt kaos och tumult en parkeringsbiljett av en snäll man som säkert såg svetten spruta ur mitt ansikte och hur bekymrad jag såg ut över att behöva gå runt halva parkeringen för att få tag i en och därmed svettas ännu mer. Så tack du snälla person som räddade mig från total vätskebrist. Och som att barnet kände på sig att jag var helt utmattad efter att ha matat psykologen med mina känslor så har hon nu sovit sedan klockan 13 och still going strong. Nu väntar en kopp kaffe. Tack för att du läst!

 

2 thoughts on “Jag har åkt på Weltschmerz

  1. Antonia skriver:

    Känner igen mig i det du skriver om en övermänsklig meningslöshet! För något år sen upplevde jag att jag kom till sans med ”livet”, att jag förstod mer eller mindre meningen med allt som hänt i mitt eget liv och så iaf men nu det sista halvåret med massa saker som hänt så har det fullständigt ställts på ända för mig. Förstår ingenting längre och jag har hakat upp mig på att livet är så orättvist med allt som sker på alla vis, all svält och med klimatet och varför barn far illa exempelvis. Jag kan verkligen inte förstå hur en ”högre makt” (om det nu finns) eller bara naturen i sig kan tillåta detta när det finns så många förutsättningar för att det inte ska behöva vara så. Det håller nästan på att äta mig inifrån och jag undrar över mitt eget livssyfte och om jag ens har något.
    Kändes skönt att läsa att någon annan också har såna funderingar även om det kanske inte är exakt lika, jag har ju inget barn heller tyvärr så kan ju bara tänka mig hur tungt det blir med ett barn plus alla tankar, men jag trodde att jag höll på att bli galen på riktigt..

    • Mikkalainen skriver:

      Du håller inte på att bli galen på riktigt. Eller det kan ju inte jag försäkra dig om 😉 Men just dessa känslor var väldigt vanliga enligt min psykolog. Då du kan trösta dig med det i alla fall.

      Jag tror att om jag som människa är väldigt empatisk och känslosam av naturen så är det väldigt svårt att komma från just den här känslan av meningslöshet när världen ser ut som den gör. MEN vi får försöka hitta tröst i att det faktiskt finns många fina människor i världen också.

      Människor som adopterar, Människor som skänker pengar, människor som hjälper herrelösa hundar och katter utan betalning det gör det bara för att de vill, Människor som kämpar för miljön, djuren, mänskliga rättigheter. Människor som du och jag som har så mycket känslor inom oss att vi kan känna sorg över en hel planet.

      Ibland får jag bara stänga av och inte lägga allt ansvar på mina axlar. Försök tänk att du gör ditt bästa och att det är gott nog. Det brukar jag försöka mantra in hos mig själv.
      Kram

Kommentarer inaktiverade.