När jag var liten ville jag vara Pocahontas

…Disneys Pocahontas alltså, för visst visste ni att Pocahontas tydligen funnits på riktigt enligt Wikipedia i alla fall. Pocahontas vara bara hennes smeknamn och betydde; hon som är lekfull, bortskämt barn eller klar ström mellan två kullar. Det kanske stämmer in på mig med?

För 27 år sedan föddes den här Pocahontasen som första barn av tre och vad passar väl bättre än att fira denna dag med att se just den Disneyfilmen. Resten av dagen tänkte jag passa på att checka av punkterna på min må bra lista. Tänkte att det vore den bästa presenten till mig själv 🙂

Gnällspik Lindholm (bebisen) sover tryggt på mitt bröst. Hon är så fantastiskt söt som börjat med det där som låter som låtsasgrin. Hon liksom missnöjesgrinar och blir bara nöjd igen då jag lyfter upp henne. Ibland ser det till och med ut som att hon gör sig redo för att bli upplyft, genom att sträcka armarna rakt ut åt sidan och lyfta lite på nacken. Huvudet stannar enligt hennes förtret kvar vilket kan göra henne väldigt irriterad då det enda hon vill är att sätta sig upp, tids nog lilla hjärtat, tids nog.

För att kunna äta födelsedagsfrukost fick jag lura henne att sitta framför teven en stund. Det funkar nog mest för att hon inte ser mig. Ser hon mig så vill hon inte ligga ner eller sitta kvar i babysittern. Jag gillar inte att ha henne framför teven, är rädd att det blir för många intryck för lillhjärna’, men frukosten måste jag ju få äta i lagom stressig takt.

Nu ska vi fortsätta se på Pocahontas. Njut av en bild på min underbara smoothie så länge:
IMG_0788

Åt en söt 😉 frukost med det bästa sällskapet en kan önska sig.
IMG_0791

Så här såg jag ut för många år sedan och ju äldre jag blir desto mer lik blir min personlighet den här lilla människans. På något vis tror jag att vi är färdiga redan som barn, vi råkar bara tappa bort oss efter vägen.
IMG_0744

Och till och med Google tycker att min födelsedag är värd att fira!
Skärmavbild 2014-09-19 kl. 10.03.48

2 thoughts on “När jag var liten ville jag vara Pocahontas

  1. Stina skriver:

    Grattis igen gumman! Slogs av din sista mening.. tänkte precis samma sak i morse! (Why im i not surprised?! 😉) Jag tror också att det är så, ju äldre vi blir desto mer balanserar vi oss tillbaka till den vi var innan omvärlden fick oss att tappa fotfästet för en stund! Inte för att det är helt onödigt att lära sig hoppa på ett ben och dansa lite, vilket tappandet av fotfästet fick mig att göra -det har säkert bara stärkt dagens balans! 😄
    Puss😙💕

    • Mikkalainen skriver:

      Absolut inte onödigt snarare nödvändigt. Det är dock ändå skönt att så här på ålderns höst, eller ja i alla fall höst, hitta tillbaka till det där igen. Nu kan vi liksom både de där med balansera och hoppa då är det dags att stå på båda benen igen 🙂 och nej särskilt surprised är jag inte! 😉 pussar och kramar

Kommentarer inaktiverade.