Mammasamtalet – hur mår mamma?

Jag sitter här med en kaffe och med en bulle redan vilandes i magsäcken. Minilainen sover så gott, så gått i vår säng. Äntligen fick hon den vila hon så högt och hårt stred för på väg till BVC (nehrru, mamma jag vill sova på dig så därför fick du komma och plocka upp mig medan du skrev. Så nu sover jag istället på din mage).

Vi har ju som sagt varit hos BVC och enligt måtten vikt och längd så har hon växt och gått upp lite för lite enligt hennes kurva. I alla fall sedan förra gången så nu måste vi hålla koll… Men då var jag tvungen att säga ifrån. Enligt en kurva på två och en halv månad tycker jag inte att det går att säga att hon fått i sig för lite mat, eller växt för lite. Så jag sa att: det kan ju vara så att det bara just denna gång inte hänt lika mycket som tidigare. Då sa sköterskan att ja så kan det absolut vara vi får se nästa gång helt enkelt men ge henne bröstet så fort hon vill ha och försök att underhålla henne så att hon äter ordentligt.

Jag tar detta med en nypa salt då jag tycker att det är först om det går att se en stor förändring på viktkurvan eller en stagnation (utvecklingen stannar av) som jag tycker att det är anledning till oro. Och det här med att mata mer och underhålla… jag gör ju inget annat än att mata exakt är ungen vill ha och hon suger i sig så friskt så. Jag har dessutom kollat under matningen om det rinner till och ja det kan man säga att det gör eftersom strålen allt som oftast träffar henne i ögonen eller blöter ner både henne och mig. MEN självklart är det viktigt att vi nu har koll till nästa gång så att vi ser att hon mår bra, kanske är mjölken för tunn eftersom att jag får i mig dåligt med mat. Men det återstår att se vid nästa tillfälle. Jag kan bara känna att det kan orsaka oro i onödan.

Mammasamtalet då. Jag var inledningsvis väldigt skeptiskt till att de, med frågor på ett papper kan fånga upp mammor som mår dåligt. Jag tänkte att; ja visst, jag som vågar prata om det berättar ju utan ett papper men de som skäms då? Är det inte bara att kryssa i de positiva svaren och åka hem sedan. Därför var jag självklart tvungen att ifrågasätta huruvida det här mammasamtalen faktiskt fungerar. Lyckligt nog verkar det fungera då sköterskan och organisationen bakom henne upplevt att de fångar upp många mammor, mammor som ofta bryter ihop bara det läser frågorna. Så hon försvarade min skeptisism med att det fångar upp fler mammor än om frågorna på pappret inte hade funnit. Jag förklarade för henne varför jag frågade, att jag varit skeptisk och att jag ville veta om det verkligen fångade upp någon och hon försäkrade mig om att det gör det. Vilket känns väldigt skönt och betryggande för mig.

Sedan gick vi igenom mina svar och jag berättade om hur jag mått, att det är tungt när jag inte själv kan ta mig ur de negativa tankarna. Hon tyckte att de lät som att jag haft panikångest vilket jag är villig att hålla med henne om även om jag inte vet om hon har kompetensen till att bedöma det. Hon skicka i alla fall en remiss, med min tillåtelse, till barn och föräldrar-psykologen på sjukhuset för att underlätta för min del. Då bokar de in en tid genom att kontakta mig så att jag slipper kontakta dem. För i ärlighetens namn så har jag inte gjort det än fast än att jag till och med skrivit det här. Har ringt men inte kommit fram de gånger jag väl ringt. Nu är det i alla fall på gång och jag kan summera att det här mammasamtalet (samtal som är till för att se hur mamman mår) faktiskt är en bra grej och kanske inte förtjänade min negativa inställning från början.

Bebisen har i alla fall gått upp 100g och växt en cm och visst kan jag också tycka att det är lite lite mot för tidigare tillväxt. Då hon bara levat i knappt tre månader så tänker jag ändå att mycket kan hända på en viktkurva så vi väntar till nästa gång innan jag skapar mig någon oro.IMG_0743