Sömn, en kaffe och två vaniljbullar – När du borde varit lycklig

I går var det kaos i min själ. Jag mådde riktigt dåligt och det enda jag kunde tänka vara ”jag ville inte ha det så här”. Inför förlossningen och min blivande roll som mamma förberedde jag mig mest för att hantera just förlossningen. Att livet som mamma skulle innebära en stor förändring förstod jag ju redan men jag insåg nog inte att de skulle kunna påverka mitt psyke så här mycket.

Det är svårt att prata om det mörka som hänt inom mig sedan jag blev mamma. Eller snarare så är det svårt att beskriva, svårt att förklara hur det känns att vara lycklig samtidigt som jag är olycklig. I går hade jag sovit dåligt och bebisen råkade just denna dag ha en av tre under denna livstid sämre dagar. Jag får för mig att mitt humör faktiskt påverkar bebisen. Då hon verkar bli grinig bara när jag är det. I dag till exempel är det en fantastisk dag och då har det varit så även för babyn.

Åter till vad jag ville förmedla. Att bli mamma är ju häftigt och den lyckligaste stunden i livet och allt det där men jag var inte förberedd på att jag skulle känna tristess, leda, ha smärtsam värk i kroppen nästan konstant, känna mig ensam och uppgiven. Jag tänker vara ärlig nu och inte väga upp allt med hur fantastiskt allt är för så kändes det inte igår. Men som med livet i allmänhet så finns det berg och djupa dalar. I går var helt enkelt en djup dal. Jag ammar med en och en halv timmes mellanrum för det mesta. Ibland ammar jag med fyra-fem timmar mellanrum men eftersom det inte finns någon rutin hos spädisen så vet vi aldrig när de längre perioderna infaller. Detta innebär att jag har ett större ansvar för att ta hand om barnet än vad barnets pappa har. Vilket också har inneburit att hon ibland vägrar göra annat än just ligga vid bröstet. Vilket resulterat i att jag inte kan göra någonting annat än att vänta på att hon ska amma eller  just sitta och amma. Det i sig har lett till att allt jag gör måste innefatta bebisen. Så från att kunna göra vad som helst till att uppleva det som att jag inte kan göra någonting alls.

Min sambo försöker avlasta men ibland skriker hon tills luften går ur henne och blir lugnt endast när hon hamnar hos mig. Vilket i sig är en fantastisk gåva att kunna ge sitt barn, tröst alltså. Men mitt liv just nu ser ut som sådant att jag inte ens kan åka till tandläkaren utan att jag måste planera besöket och den här planeringen tär på mig. Jag kan inte åka till mina vänner för jag hör inte vad dom säger när dom talar till mig om hon inte sover förstås. Jag hör inte vad dom säger för att jag måste amma, guppa, stoppa in nappen, trösta, stimulera, bära. Helt enkelt lägga 100 % av min uppmärksamhet på henne. Kanske är det för att jag är så ny på det här området men till och med när jag inte lägger ett hundra procent uppmärksamhet på henne så får jag inte fram mer än en halv mening eftersom att resten av den hinner försvinna innan den kommit ut. Jag känner mig mentalt och fysiskt handikappad. Då jag inte kan göra vissa saker för att kroppen värker och ibland inte ens kan tala till punkt.

Jag tänker inte säga att ingen berättade för mig att det skulle bli så här därför att allt kan inte berättas. Dessutom är det här tillståndet, nedstämdheten, uppgivenheten inte ett allmäntillstånd hos alla mammor men den finns definitivt hos mig. Som tur är finns det bara ibland och den kommer oftast när jag har som mest ont och är som mest trött. Då gråter jag några tårar, dricker kaffe och äter två vaniljbullar så blir det bättre.

Skämt åsido. I går mådde jag dåligt, så dåligt att jag inte visste hur jag skulle kunna fortsätta ha det så här. Jag kan inte umgås, hinner inte göra någonting som jag gillar. Det enda jag gör är att amma, guppa och vänta på bebisens nästa move. Att vara mammaledig ska ju vara underbart och är ett privilegium, en lycklig tid helt enkelt. Men i ärlighetens namn så kan mammaledigheten också kännas instängd, tråkig och ibland kännas lite orättvis. I det vanliga livet skulle vi inte heller vilja göra exakt samma sak dag ut och dag in men när du är mammaledig så känns det som att det förväntas att allt ska kännas så fantastiskt underbart. I går gjorde det inte det och enda sättet att få det att kännas fantastiskt igen är att få dela med sig och prata om det och det har jag gjort nu.

(För att detta inte ska skapa förvirring på något vis så älskar jag mitt barn. Jag skulle göra allt för henne och skulle hon behöva ammas för evigt utan att jag någonsin får träffa en levande själ igen så skulle jag göra det för henne. Men även om hon är mitt allt och även om hon var och är oerhört önskad så känns det ibland jobbigt att ha det stora ansvaret. Det jag vill med inlägget är att dela med mig om att mörka känslor kan finnas och att det som sagt, måste få vara okej. Det viktiga är att vi pratar om det och inte känner oss dumma eller felande eller som dåliga mammor för att vi inte orkar vara lyckliga hela dagarna.) 

27 thoughts on “Sömn, en kaffe och två vaniljbullar – När du borde varit lycklig

  1. Mia skriver:

    Hej Mikaela! Jag gillar verkligen din blogg och hur du skriver! Så ärligt och fint och rakt från hjärtat, inte en massa lull-lull och photoshoppade bilder som inte visa det verkliga mammalivet. Jag förstår att de första månaderna är jobbiga, och amningen ska inte behöva kännas som ett tvång eller som att man är misslyckad om man väljer att göra nåt annat. Kanske kan ni ge lite ersättning emellanåt för att avlasta dig och du får tid att vara utan ”påklistrad” bebis 🙂 Vi har varit väldigt bortskämda med två tjejer som sover utan problem och sov även själva i sin säng, men med första dottern klarade jag inte heller av att vara det enda alternativet till mat för henne och vi övergick successivt till bara ersättning och det var SÅ skönt! Pappan kan mata när som helst och vi kunde också lättare ha barnvakt, det var ju också väldigt smidigt att de accepterade flaska istället för bröstet. Hoppas ni finner nån lösning så det inte tär på dig för mycket, man behöver ju lite glädje och energi för att resten av livet och relationerna ska fungera. 🙂

    • Mikkalainen skriver:

      Tack så mycket och det är så himla roligt att du gillar hur jag skriver. Meningen är ju att det faktiskt ska vara fritt från lull-lull 😉 Så då har jag lyckats med det i alla fall.

      Tack för att du peppar och berättar om hur ni har gjort. Jag kommer absolut att börja fundera på någon slags lösning i fall det fortsätter kännas så här värdelöst ibland. För det är inte meningen att man ska behöva känna på det där viset när det faktiskt går att testa lite olika lösningar.
      Kram

  2. Mia skriver:

    Glömde säga en sak, men ni kanske redan har koll på det? Det finns ju flera sorters nappar att prova och vissa är ju framtagna att likna ett bröst mer än andra så det kanske är ett alternativ om hon inte vill ta dem vanliga man hittar på mataffären. 🙂

  3. Sara skriver:

    Hej Mikaela!

    Jag har följt din blogg sedan några månader tillbaka, och uppskattar den väldigt mycket!

    Jag fick själv mitt första barn i juli, så det har varit sååå skönt att följa någon som går igenom samma fas i livet som en själv.

    Jag tycker att det är jättebra att du tar upp denna problematik. Jag helammar dottern, men vi har köpt en elektrisk pump med en tillhörande nappflaska som fungerar på ungefär samma sätt som ett bröst. Den använder vi emellanåt för att jag ska få lite avlastning och möjlighet att åka iväg på ärenden och träning mm. Medela amningspump; hett tips!!! Mitt största problem är dock andra människors syn på att jag lämnar vår dotter … Jag vet inte hur många gånger jag fått försvara mig inför andra! Många tycker att man ska vara fastklistrad vid sitt barn 24 timmar om dygnet och att man dessutom ska vilja vara det, annars är man en hemsk människa. Jag älskar min dotter mer än jag någonsin kan uttrycka i ord, men jag orkar varken fysiskt eller psykiskt ge henne min totala uppmärksamhet 24 timmar om dygnet! Jag skulle gå under! Så jag förstår din situation, men hoppas att ni ska finna en lösning som fungerar. Om ni inte vill köpa en bröstpump kan ni hyra en från BB! Men det är absolut värt ett försök, tycker jag.

    Tack för att du tar upp sådant här på din blogg! Lycka till med allt! Kram!!!

    • Mikkalainen skriver:

      Hej! vad roligt att du uppskattar bloggens innehåll och det jag tar upp. Tack så jättemycket för att du delar med dig av din erfarenhet det är skönt att få höra att det finns fler som känner samma sak så att jag inte behöver känna mig som den hemskaste människan i ett par skor.

      Angående att andra människor lägger sig i. Tyvärr finns det ju människor som anser sig ha kunskap över din och min när det gäller andras barn, vilket är konstigt då vi borde känna våra egna bäst. Jag tycker att det aldrig är okej att lägga sig i hur andra gör med sina barn. Att komma med råd däremot eller berätta hur vi/Jag har gjort det tycker jag bara är fint om man gör det för att man vill hjälpa. Men pekpinnar är inte okej. Jag skulle ju aldrig gå fram till någon på gymmet och lägga mig i…

      Men jag försöker tänka efter den devisen att om mamma mår bra så mår bebis bra och mamma mår inte bra av att sluta leva sitt eget liv. Förr eller senare skulle de generera i katastrof snarare.

      Så jag säger till dom som ifrågasätter dig: Sköt ditt och skit i andra!
      Fortsätt kör ditt race och tack så himla mycket för tipsen! Vi är bra mammor så det så!
      Kram

  4. knyguziurkeG skriver:

    Du är inte ensam om detta. Jag börjar misstänka att majoriteten av oss må faktiskt såhär. Utan photoshop lull lull 🙂
    Första tiden med barnet är extremt krävande och vissa dagar är svåra, jobbiga och även så du skriver mörka.
    Bara några dagar sedan läste jag boken ”Nödrop från lyckobubblan” där det beskrevs just avsaknad på den stora lull lull lyckan. Vi får sådana orimliga förväntningar inför föräldraskapet och sedan blir vi överraskade och till och med skamsna att det inte riktigt blir ren lycka dygnet runt

  5. Elina Vestin skriver:

    Har länge följt din blogg och tycker att den är intressant att läsa, det är modigt att våga lämna ut sig så fullständigt som du gör. Det väcker såklart tankar, funderingar och åsikter hos andra människor vilket jag antar är lite meningen också. Ser att du uteslutande får positiv respons (du kanske tar bort det negativa, vad vet jag?) men när man ändå väljer att vara en ”offentlig” person bör man självfallet räkna med och kunna hantera även negativ respons. Jag hoppas faktiskt att detta inlägg leder till en för dig orädd självrannsakan som kan hjälpa dig framåt! Detta skriver jag för att visa en annan verklighet. Jag tänker vara genompripande ärlig och jag blir provocerad av dessa typer av inlägg och i grunden beror det på att jag är mycket avundsjuk på personer som bara har det så himla enkelt (egentligen) och har inte ens en aning om det.
    Jag förstår självklart att du upplever det som jobbigt hur du mår men i mina öron är detta typexemplet på någon som har det lite för bra helt enkelt. Exempelvis så begås inga självmord i fattiga länder, men här i västvärlden begår vi självmord trots att vi har det så jävla bra! Det beror på att vi inte vet vad livet egentligen är värt, det är ett välfärdsproblem. Och varför vi mår så dåligt när vi har det så bra är pga den enkla anledningen att vi inte upplevt hur det är att verkligen ha ett helvete! När man har haft det lite för bra så blir även de minsta saker stora och jobbiga. Enkelt sagt så vet man inte vad det är att vara riktigt glad om man inte varit riktigt ledsen och med betong på riktigt!
    Jag förlorade båda mina föräldrar tidigt: först min mamma till bröstcancer då jag var 13, pappa fick cancer i levern och dog knappt 2 mån efter beskedet och då var 17 år. Efter det fick jag klara mig helt själv då jag inte har/hade några släktingar som kunde ta hand om mig. Att tappa mina föräldrar var fruktansvärt och är än idag trots att jag är 32 år gammal, det har lärt mig att aldrig ta någonting för givet däremot. Jag försöker verkligen att uppskatta varje minut av livet. Jag vet vad det innebär att ha något ena stunden för att i nästa förlora det för alltid, den som aldrig upplevt förlust av någon riktigt nära (med det menar jag inte när mormor/farmor etc dör för det går inte ens att jämföra) kan aldrig ens föreställa sig det och det är inget jag önskar ens min värsta fiende! I hela mitt liv har jag velat bli mamma men då jag tillhör den skalan som får kämpa väldigt hårt har det tagit mycket lång tid och jag har fått genomgå 5 missfall (2st i v.7 sen v.12, v.14, v.15) som har varit fruktansvärt verkligen, jag håller sakta på att acceptera att min högsta önskan nog aldrig kommer slå in!
    Därav min avundsjuka på de kvinnor som bara testar och blir gravid på första försöket! Allting går så himla bra rakt igenom! Har vänner som har otroligt lätt för sig. Självklart är jag väldigt glad för mina vänners skull, men det som gör mig så otroligt provocerad och ledsen är när man varken inte förstår eller uppskattar att man har det så enkelt och dessutom klagar på de mest bagatellartade saker!! Då jag läst din blogg så är min bild denna: Ni beslutade er för att skaffa barn hux flux och behövde ju inte ens kämpa för det, du har haft en normal och bra graviditet (ingen direkt mardröm), förlossningen (av vad jag förstår) går hur bra som helst, ni får en otroligt vacker och söt liten tjej, fantastiska förutsättning, en sambo som är en drömsambo, ja mer perfekt än såhär kan det ju inte bli! Och ändå detta dåliga mående?

    I mina ögon är dessa känslor beskrivna av en person som bestämde sig att skaffa barn utan att egentligen tänka igenom vad det betyder! Verkar iaf inte haft någon direkt barnlängtan. Barnet kommer och verkligheten slår till: livet blir något helt annat! Att man kan tycka att det är jobbigt att måsta amma sitt barn dagarna i ända den första tiden, är för mig konstigt.. Skulle mer än gärna göra det! Tycka att det är jobbigt att barnet vill lägga och sova på bröstet hela tiden.. Inte kunna göra vad man vill när man vill det.. Det sistnämnda är verkligen ett barnsligt tänk! Hur hade man egentligen tänkt när man bestämde sig för att skaffa barn? Och känner man att man egentligen vill ha andra saker för sig så måste man ta sig en funderare. Varför skaffade jag barn? Och vad spelar det egentligen för roll att det är som det är just nu när barnet är litet? Javisst, det är ju ingen dans på rosor hela tiden, men vad fan gör det då? Har jag verkligen något bättre för mig och VILL jag ha något bättre för mig? Kvinnor har klarat av detta i alla tider och i vårt land idag är förutsättningarna bättre än nånsin men nu tycker man som mamma synd om sig själv för att man inte kan göra som man vill när man vill och för att en annan liten människa som man själv har skapat är helt beroende av en? Om man verkligen tycker att sånadär saker är så pass jobbiga så har man nog inte gjort rätt som skaffat barn precis i detta nu. Och sen kan jag också känna att om jag som barn skulle läsa detta senare skulle bli ledsen, att så små saker kunde göra mamma så olycklig!
    Enligt min mening har du haft det alldeles för bra faktiskt! Inte haft någon riktig kris i livet då allt ställts på sin spets och fått dig att inse det viktiga, fått tag på en fantastisk kille (långt ifrån alla kvinnor som hittar en så medkännande kille), fått barn utan knappt någon ansträngning, hus, hund.. ja men allt man kan önska! Det är riktigt riktigt illa att gå runt och ”må dåligt”, det är dags att omprioritera, VAKNA upp, ta en titt omkring dig!! Nu är ett bra tillfälle att jämföra sig med andra så att du kan komma till insikt om hur fantastiskt du egentligen har det!

    • Ulrica skriver:

      Själv fick jag en ”släng” av förlossningsdepression och kände att mitt liv var över även om det skulle vara fantastiskt. Inget jag gjorde eller tänkte kunde förändra det. Ibland kan man inte hjälpa vad som händer i kroppen (eller snarare hjärnan). Det är ett mörker inom en som inte går att beskriva eftersom det inte syns utanpå.

      Själv dog min pappa när jag var 12 år, jag fick bli mamma åt min mamma där ett tag och man kan säga att jag blev vuxen fort. Mammas nya sambo var dessutom en man som psykiskt misshandlade familjen under många år. Jag har också haft missfall. Så även om jag inte heller hade det prima under min uppväxt så blev min mammaledighet inte heller vad jag hade hoppats. Allas liv är olika, så är det bara.

    • Mikkalainen skriver:

      Hej Elina! Vilken bra och konstruktiv kommentar. Jag kan tycka att livet är orättvist när vissa får gå igenom så mycket sorg medan andra har det lättare i livet. Men vänta med att dömma. Det är väldigt bra att du har insikt och även kan erkänna att du känner avundsjuka och bra att du delar med dig av sådant som ger perspektiv för visst kan det tyckas som att jag haft det lätt i livet och har det lätt nu.

      Men om jag ska få försvara mig lite även om jag absolut håller med dig gällande att vi i väst, vi i det som kallas i-länder mår ”för” bra. Jag har bara skrivit den här bloggen i en bråkdel av mitt liv vilket gör att du som läsare inte har en aning om vad jag gått igenom under den tid jag växt upp. Alla människor ha helt enkelt olika ryggsäckar och jag tycker inte att vi som medmänniskor ska lägga ännu mer tyngd i den väskan genom att dömma.

      Att vårt barn inte skulle vara genomtänkt och att det skulle vara barnsligt att tänka att jag inte vill amma tar jag direkt illa vid mig av. Jag och min sambo har aldrig pratat så mycket och så länge om något som att skaffa barn. Redan tre månader in i förhållandet för att vara exakt. Och jag har sedan jag var 15 år velat ha barn vilket jag tycker klassas som barnlängtan även om jag nu hade ”tur” att bli med barn enkelt.

      Och det ska tilläggas att bara för att mitt liv ser enkelt ut och verkar enkelt innebär det inte att jag inte också ser det. Jag är tacksam varje dag över allt jag har och vilka rikedommar (inte i pengar) ja besitter. Det är också därför det kan smärta så mycket att trots detta må dåligt, att trots detta känna ett mörker. Det har gjort att jag många gånger tänkt att något är fel på mig. Att mörkret skulle bero på vår dotter det kan vara ett missförstånd i mina texter eftersom att jag skriver om det just nu. Men det som hänt är förmodligen att hormoner och den förändring som sker hos kvinnan (bekräftat att flertalet kvinnor mår på det här sättet efter att det fått barn) skapat en starkare känsla än innan av en sådan här mörk känsla.

      Anledningen till att jag skriver om det är för att vi som har det så lätt enligt dig ska kunna söka hjälp och slippa må dåligt när vi faktiskt, vilket jag håller med dig om, inte ska behöva göra det. För enligt mig är inte problemet att någon har värre problem än någon annan. Enligt mig är vi människor med olika bakgrund, olika förutsättningar och vi ska aldrig behöva skämmas över hur vi mår och känner.

      Jag förstår att det kan kännas att någon som har det så jävla lätt bara sitter där och gnäller på sin blogg men att be mig vakna, omprioritera är som att be mig be om ursäkt för att jag finns.

      För jag tänker inte be om ursäkt för att min dotter blev till på ett vad du menar enkelt sätt.
      Jag tänker inte be om ursäkt för att jag är en människa som känner mycket för det gör även att jag kan känna oerhörd lycka inför små saker och främst givit mig förmågan att känna hög empativ inför andra.
      Jag tänker inte be om ursäkt för att du tycker att jag inte har rätt att må dåligt.

      Däremot tycker jag att det är bra att få perspektiv på livet att försöka stanna upp ibland och vara tacksam över det jag har och inte stanna kvar i det negativa känslorna. Men det är också därför jag kontaktat psykolog för att komma ifrån det här och få hjälp att se hur lättsamt jag kanske faktiskt har det.

      Återigen bra med konstruktiv kritik från någon med insikt och jag beklagar också det du varit med om.

    • maja skriver:

      Hm. Jag förstår att du är bitter och besviken. Att du är ledsen och att du bär på en sorg. Men är det inte så här för alla? Det är klart att man ibland inte har vett att uppskatta det man har, även fast man borde. Man vet ju bara av sin egen verklighet. Sina egna problem. Givetvis kan man få en tankeställare när man gnäller över något när man sedan läser vad du fått gå igenom. Men jag tror ändå inte att Mikaela kommer sluta känna att det är jobbigt. För henne är det jobbigt. En jobbig tid. Det tyckte jag med. Även fast jag samtidigt insåg att det inte var en katastrof och att det skulle bli bättre så var det jobbigt där och då. Jag älskar min son mest av allt men när jag satt där på nätterna och ammade tills bröstvårtorna blödde var det jävligt jobbigt. Jag älskade honom och gör det ännu mer idag.

      Om man ska jämföra vems helvete som är värst kan man ju dra det till sin spets, det kanske inte var så synd om dig ändå? Du fick missfall men tänk på dom som får föda ett dött barn då? Det är ju nästan ännu värre än det du upplevt i ditt liv. Gör det då att din sorg mindre? Allt ditt jobbiga mindre jobbigt? Nej. Alla upplever livet olika. Din sorg och ditt helvete du fått gå igenom kan inte jämföras med någon annans.

      Jag är säker på att Mikaela kommer landa i mammarollen förr eller senare och hon kommer uppskatta och älska sitt barn mer än livet självt. Och ibland kommer hon vilja sälja hen på blocket. När jag var nybliven mamma och ringde min äldre syster och klagade över ditten och datten fick jag till svar ”Men vem har sagt att det ska vara så jävla enkelt? Det är ett BARN. Du kommer vara mer eller mindre orolig och trött resten av livet. Gilla läget.” Det gjorde jag. Och jag lät mig själv få känna att det var jobbigt tills det helt enkelt inte kändes jobbigt längre.

      • Mikkalainen skriver:

        Det är helt rätt att vem har sagt att det ska vara lätt och det är ju verkligen så att vems helvete är egentligen värst? Det hjälper mig väldigt mycket att så som du acceptera känslor tills det känns bra igen. För det gör det ju alltid blir bra alltså 🙂 men på senaste har det varit svårare att komma tillbaka därför söker jag hjälp.

    • knyguziurkeG skriver:

      Elina, Jag blir så arg när jag läser ditt inlägg att jag inte ens vet var jag ska börja kommentera.
      Du har absolut ingen rätt, oavsett DINA EGNA erfarenheter att komma och påstå att ”har man nog inte gjort rätt som skaffat barn precis i detta nu”. Detta är otroligt oförskämt och, ärligt talat, det är aldrig upp till dig att förklara för andra att det inte var dags för dem att få barn just nu. Du kan inte leva någon andras liv, du vet inte hur andra mår i själv för att kunna recensera deras liv med ”du haft det alldeles för bra faktiskt!”
      Man kan älska sitt barn oerhört, så att det liksom värker i själen men ändå uppleva att föräldraskapet är svårt och extremt krävande. Att tycka att det är svårt att vara mamma, att vara vilsen, trött, skör eliminerar inte kärleken man känner till sitt barn.

      är du medveten om att dina uppmaningar ”det är dags att omprioritera, VAKNA upp, ta en titt omkring dig!! Nu är ett bra tillfälle att jämföra sig med andra så att du kan komma till insikt om hur fantastiskt du egentligen har det!” kan direkt vara skadliga för kvinnor som har post partum depression? Att vara nedstämd, deprimerad handlar inte om man man är dålig på att prioritera men om betydligt svårare saker.

      Jag själv har haft ett missfall och just då skulle jag sålt min själ till djävulen för att fortsätta vara gravid, för att känna illamåendet, foglossningen osv. men det faktumet förändrade inte att när jag fick ett barn senare att jag fortfarande upplevde att föräldraskapet var extremt krävande, ibland monoton. ibland vill man flyr. Ibland saknar man livet innan. Men allt detta betyder inte att man gjorde fel när man bestämde sig att få ett barn.
      Innan vi blir föräldrar tror vi att vi vet hur det ska bli. Vi föreställer oss, vi har vissa förväntningar. Men att veta att man ska ha sömnbrist och att lida från sömnbrist i mer än ett år är två olika saker. Man kan tro att man ska sitta där och amma och mysa men åker man på en mjölkstockning, bröstböld eller helt enkelt känner olust att amma och då blir det helt annorlunda. Och alla dessa svårigheter som vi upplever som föräldrar , som beskrivs här i inlägget är tusen gånger jobbigare när man befinner sig i dem varje dag, dygnet runt, utan avbrott.
      Vi lever inte varandras liv. Vi lever våra egna. Vi bestämmer om och när vi ska bli föräldrar. Vi lever våra liv med utmaningar och glädjen de innehåller. Och om vi upplever att vi har det svårt så är det svårt för oss. Spelar ingen roll vad någon utomstående som bara känner våra liv genom bloggtexter anser.

      Sanningen är att väldigt många inte alls upplever att det är så himla fantastiskt det första året. Majoriteten av nyblivna föräldrar skulle nog beskriva sina liv med ord ”svårt, jobbigt, vill sova,utmattad ” och sedan lägga till att det är fantastiskt att ha ett barn. Och det ÄR fantastiskt att ha ett barn. Men vi människor är komplicerade varelser och vi kan känna flera olika känslor samtidigt. Man kan älska sitt barn to the moon and back och ändå tycka att föräldraledighet är monotont. Man kan bli gråtfärdig av lycka när man pratar om sitt barn och ändå känna att man skulle vilja ha en sovmorgon och sedan frukost i lugn och ro.

  6. Elina skriver:

    Hej Mikaela!
    Jag känner igen mig i varenda ord du skriver (till och med din lilla slutkläm, där du ursäktar dig lite och förklarar hur mycket du trots allt älskar din dotter. Varför ska det behöva vara så? Man måste ju kunna få säga att bebislivet suger, utan att ha dåligt samvete över det). För precis så som du skriver var det när jag fick min dotter för ett och ett halvt år sedan. Jag trodde att jag var förberedd, vi hade köpt allt hon (och jag) kunde tänkas behöva, laddat kylen med mat och gått på amningskurser och förlossningsutbildningar. Jag kände mig fullständigt redo när hon kom. Och det var jag också – på ett praktiskt plan. Mentalt var jag inte alls förberedd. För det går inte att förbereda sig på den totala omställningen som sker när man får barn. Det går inte att förbereda sig på vad sömnbristen gör med dig. Jag blev trögtänkt, ögonen torkade ut och så fort det började skymma började jag storgråta (typiska tecken på för lite sömn som jag tolkade som att jag hade fått en hjärntumör). Det går inte att förbereda sig på panikkänslorna som kryper på dig när du inser att du har en liten minimänniska i sina armar som du måste hålla vid liv. I en värld som är livsfarlig (för det blev den över en natt när hon kom). Och det går inte att förbereda sig på hur det är att en lite minimänniska är beroende av dig, hela tiden, dygnet runt. Min fantastiska man stöttade och avlastade på alla tänkbara sätt, men precis som du skriver så var det ofta bara jag som dög (döh, det var ju jag som hade käket). Jag minns att jag vid ett tillfälle satt uppe en natt och streckkollade på gamla serier samtidigt som jag ammade, ammade och ammade så att bröstvårtorna blödde och jag insåg att jag var fast. Att det inte fanns någon väg ut, ingen paus, ingen sovmorgon efter en jobbig arbetsvecka att vila upp sig på. Paniken som infann sig var total. Jag pratade med precis alla om hur jag kände – kompisar, familj, barnmorskor och sköterskor, och alla var oerhört peppande och stöttande, men jag kände aldrig att någon förstod hur jag verkligen mådde och kände. Jag träffade till slut en tjej i min mammagrupp som upplevt samma känslor och panik och som förstod mig, men då var min dotter tre månader, den första stressen hade lagt sig, jag hade vant mig lite vid sömnbristen och allt hade blivit lättare (för det blir det ju, det vet jag ju nu). Åh vad jag önskar att jag vetat om att hon satt där, tre hus bort och kände precis likadant som jag när jag mådde som sämst. Då hade jag inte mått så dåligt, då hade det dåliga samvetet dövats. Då hade den första tiden blivit så mycket lättare. Så tack för att du delar med dig av detta. Inte för min skull, utan för alla andras. För alla som sitter där med nyfödda små under och mår skit. För alla som väntar barn. I december ska jag ha mitt andra barn, och jag är så himla glad att jag gjort detta en gång. För även om jag redan glömt (förträngt) mycket, VET jag att det blir bättre. Att man klarar det. Att allt går.

    • Mikkalainen skriver:

      Tack för ”döh, se var ju jag som hade käket” det fick mig att skratta 🙂 tänk att det är så många som upplever det här och ändå känner vi oss ensamma.
      Det är skönt att veta att det blir bättre. Lycka till med knodd nr 2!

  7. Åsa skriver:

    Lite krasst och elakt kan man ju säga ”välkommen till livet som mamma, vad hade du väntat dig” men jag förstår dig helt och hållet. Jag ammar inte, just av den anledningen att det krävde mer av mig än jag orkade. Båda mina barn har somnat efter två min vid bröstet och jag fick amma varje halvtimma samt pumpa och mata med flaska. Det var ständig ångest. Jag mådde 100 gånger bättre när jag slutade amma. Jag säger inte att det är vad du ska göra, men funkar det att pumpa och ge flaska med? Då får du ju mer frihet samtidigt som bebisen får bröstmjölken.
    Sen blir det bättre när det gått ett tag. När hon får mer rutiner, när man kan börja gå till öppna förskolan och liknande. Där är alla i samma sits och det är ok att gå runt och vagga samtidigt som man dricker sitt kaffe, pratar och trycker i sig vaniljbullar. Fast i den åldern är dom ju oftast mycket gladare över lag som tur är.
    Jag tror att ytterst få skulle beskriva de första 2-3 månaderna som rosenröda och harmoniska. Stå ut lite tills så lovar jag att det kommer att bli mycket bättre och roligare.
    Lycka till, bit ihop, gråt och skrik när du behöver, skratta mycket, njut av dina bra dagar och blicka framåt 🙂

    • Mikkalainen skriver:

      Det är skönt att höra att det blir bättre även om det egentligen inte alls är så hemskt nu, förutom den där enda dagen som uppstår ibland. Och vilket bra beslut av dig att sluta amma när det uppenbarligen bara tärde både psykiskt och fysiskt. Det är så många förstå-sig-påare som har åsikter om hur andra ska sköta sitt så det ligger ju säkert lite i mitt bakhuvud när jag tänker på att kanske hitta någon annan lösning än amningen. Det för tt helt enkelt få behålla förståndet.
      Nu är det fler som gett mig rådet och berättat hur det har bli bättre för dem så jag börjar att överväga, trots att pumpningen inte fungerade i början, testa på nytt och kanske även testa att byta ut ett eller två mål mot ersättning.
      Tack för att du delar med dig av din erfarenhet!

  8. Charlotte skriver:

    Det som överrumplade mig helt – och dessutom stundtals försvårar mitt liv, i min mening – är känslorna som kom iom mitt barns födelse. Hon är nu över tre, och jag känner likadant: hon är mitt allt och jag vet ibland inte hur jag ska hantera de starka känslor som tagit kontrollen över mitt liv. Jag är blödig och känslig och stundtals livrädd att något ska hända henne – och då indirekt mig. Tanken på att något hemskt kan hända henne får mig att typ se suddigt. Hon är det absolut bästa som någonsin hänt mig – men samtidigt det värsta. Paradoxalt nog. Detta är en känsla som jag tycker är svår att dela, att förklara, och ens våga prata om.

    • Mikkalainen skriver:

      Jag förstår dig, att det är svårt att dela, förklara och våga prata om. Det får mig att känna att jag är glad att jag delade med mig.

      Jag känner med dig för det har aldrig varit så svårt att hanter miljöhot, krig och elände, ensamma barn, illa behandlade djur, you name it som nu. Det faror i samhället som fanns innan har på något vis eskalerat och ibland blir det outhärdligt att hantera känslan av att något skulle kunna hända henne. Men så kan man ju inte tänka då skulle man ju aldrig kunna gå ut. Problemet är väl kanske att vi inte tänker så utan de kommer helt enkelt bara över en.

      Jag tror vi får försöka njuta extra mycket när allt känns underbart och passa på att ladda batterierna då. Och om du känner som jag att det blir för mycket så tveka inte att söka hjälp. Det har underlättat för mig att få hjälp att tänka annorlunda och att få prata med någon som har kunskapen.

      Vi är okej som vi är 🙂

  9. Jea skriver:

    Hej Mikaela! Läste din text med ett igenkännande leende, har två döttrar varav den förste kom som en chock för mig. Precis som du skrev var jag förberedd inför förlossningen, hade tänkt igenom ”allt”. Livet efter, med den lilla minimänniskan som är totalt berende av dig, är läskigt. Världen är ond och jag såg pedofiler och andra farliga människor i vart gathörn(lite överdrivet men bara lite). Sömnbristen slog ut mig totalt och det ÄR inte lätt att se saker i ett positivt sken när allt du vill är att sova. Jag vill också ge dig en stor eloge för hur du besvarade Elinas kommentar där det lyste igenom att hon verkade bära på mycket smärta. Det är svårt att titta på andra människors liv med objektiva ”glasögon”. Den egna ryggsäcken med upplevda och genomlidna kriser påverkar nästan alltid hur vi ser på andra människor. Du verkar vara en smart och alldeles normal tjej som kastades in i mammarollen, precis som för de allra flesta av oss, gissar jag😊. Låt oss gå vidare som mammor, medsystrar och vänner. Vi klarar det och står på oss, annars gör någon annan det…😉

  10. Jenny skriver:

    Hej! Så himla bra att du skriver om det här. Jag hade ingen aning i förväg, och samma hände mig. Förstod inte alls vad som var fel, men nu såhär i efterhand när allting faktiskt är bra igen (och det blir det!) så känner jag hur viktigt det är att vi skriver och berättar om hur det kan vara – för att andra ska veta, och vara beredda och kunna få hjälp ifall det behövs! Vi måste prata om det, så att inga fler behöver känna förvåning, skuld och skam eller ensamhet.

    För man är inte en sämre förälder, man älskar inte sitt barn mindre och man borde verkligen inte behöva förklara att man faktiskt älskar sitt barn. Och såklart för vår egen skull, att dela med sig och få stöd och respons från andra i samma situation stärker!

    All pepp till dig – det kommer att lösa sig. Ta hand om er båda (alla tre!) och försök hitta lösningar som funkar för er 🙂

    ps. Det där mammasamtalet fångade då inte upp mig i alla fall, så helt fel ute var du inte i din skepticism 😉

    • Mikkalainen skriver:

      Tack snälla för peppen! 🙂 som tur är så kan jag i mitt stilla sinne känna att det blir bättre 🙂

      Ja det var ju det jag förstod! Att det inte kanske funkar som bra som dom tycker att det ska. Kanske fångar det upp fler än om pappret inte fanns. Men jag tror att vi alla är ju så olika och så olika i hur vi hanterar och visar känslor. Men hoppas du mår bra nu i alla fall 🙂

Kommentarer inaktiverade.