I morgon händer tre saker – 3 roliga saker!

I morgon händer tre roliga saker:

1. Först och främst så blir ju Minilainen tre månader! Hela tre stora månader. Tiden går liksom fort, fast tre månader är egentligen inte så lång tid av ett helt liv ju…. som en tröst.

2. Andra saken är att jag och Lia ska ge babycafét i byn en chans. Hum… vi får väl se.

3. Och sista saken… I morgon blir vi husägare! Jippi!

IMG_0715
Här är huset som ska målas i någon finare nyans till sommaren.
Det ska bli spännande att se vad vi kan göra med detta renoveringsobjekt. Som tur är, är övervåning färdig att bo i vi ska bara sätta får stil på det. Härlig dag att se fram emot. Återkommer med recept på det nyttiga godiset och om varför jag varit (kanske kommer fortsätta vara) skeptiskt mot babycafé.

Jag har åkt på Weltschmerz

Psykologen namngav min psykiska smärta med det tyska ordet för världssmärta eller livsleda – Weltschmerz. Begreppet som präglats ev en tysk författare, beskriver insikten om att den fysiska världen inte kan tillfredsställa själens behov. enl. wikipedia 

Det var väldigt vad jag var omedvetet filosofisk då. I dag har jag varit hos psykolog på föräldra- och barnhälsovårdspsykologen på Sundsvalls sjukhus. Där jag även var två gånger under graviditeten. Under samtalet insåg jag att det är så mycket mer som tynger mina axlar än vad jag varit medveten om. I det stora hela handlar det om att jag tagit på mig för mycket ansvar fast att vi är två om barnet, vilket ju är väldigt onödigt. Jag har liksom som förmodligen de flesta mammorna satt mig själv helt åt sidan och tagit hand om barnet först och främst medan pappan fortsatt med sitt och jag istället gett honom rollen att ”hjälpa mig”. (Till exempel har jag så fort han tagit hand om Mini frågat om jag ska ta henne istället för att ge honom tid att försöka själv). Inte så konstigt att jag är trött och känner mig ledsen. Att jag visst, i och med känslorna för att världen är en hemsk plats att föra in ett barn till, har haft överväldigande känslor för vårt barn fast att jag trott att jag inte haft några moderkänslor alls. Men psykologen gjorde mig medveten om att -känslan att försöka skydda sitt barn mot en värld som känns farlig är moderkänslor om något och kan absolut vara väldigt utmattande sådana efter som att hela världen är en stor sak att skydda sitt barn mot.

Vi pratade om vad jag kunde göra för att börja må bättre eller rättare sagt vad jag behöver göra tillsammans med min partner för att jag ska börja må bättre. Dessa saker ska jag lägga fokus på en sak i taget. Jag ska börja med att försöka få mer egna pauser för återhämtning och därmed även ge pappan chansen att få lära känna sitt barn. Att hon skriker gör ingenting enligt psykologen så länge någon håller i henne. Barnet ska inte behöva ligga och skrika ensam i sin säng men i famnen hos sina föräldrar tar barnet aldrig skada, det är snarare bara motion. Det kändes väldigt skönt att höra. Och tänker jag efter så skriker hon ju mest för att hon ”villa bestämma” vem hon ska få vara hos. Men anledningen till att hon vill vara hos mig är ju för att han alltid är det. Barnet tyr sig, enligt psykologen och enligt andras erfarenheter som jag läst om, till den som barnet är mest hos (logiskt).

Så fram till nästa besök ska jag och min sambo öva på att (för tro det eller ej men det är mycket övning när det gäller små bebisar, allt faller inte bara på plats) jag ska få återhämta mig medan han tar hand om henne och helt enkelt lära känna henne så att hon även får känna trygghet hos honom. Detta ska vi försöka lösa genom att jag får pumpa ut mjölk och med ersättning så att pappan kan mata han också. Dessutom somnar hon ju i vagnen nu och att det aldrig fallit mig in att ”jamen då kan ju faktiskt pappan gå ut med henne medan jag vilar en stund” det gör att jag känner mig som lite av en idiot.

Det kändes bra att få en konkret uppgift att fokusera på samtidigt som det var skönt att få ord satta på vad jag behöver och hur det ser ut för mig. Jag har ju sagt till min sambo att situationen inte är hållbar, att jag inte klarar av det här och att jag mår dåligt. Men varken han eller jag har kunnat tänka oss någon annan lösning än att det blir väl bättre när hon blir äldre. Som säkert så många föräldrar före oss har tänkt. Men hur mycket äldre ska barnet behöva bli? Det kommer ju alltid uppstå nya utmaning och om inte annat så kommer jag ju inte börja må bättre om ingen förändring görs.

Ni kanske undrar varför jag mår dåligt?
Jag har mått dåligt till och från i mitt liv men det som varit mitt största problem sedan Minilainen kom är att jag känt en övermänsklig meningslöshet. Att livet är helt meningslöst eftersom att jorden håller på att gå under av människors hat till varandra, människors dumhet, slöseri, miljöförstöring, you name it! Och det här är ju för många känslor att hantera och för stora problem att hantera för en människa. Jag kan inte husera alla barn i världen som far illa men jag kan ta hand om mitt på bästa sätt. Jag kan inte lösa kriget men jag kan kämpa för fred. Jag kan inte ensam stoppa klimathotet men jag kan göra mitt bästa. Allt detta förstår jag men ändå ligger tyngden över mig och enligt psykologen som beskrev det med ordet Weltschmerz så kan det vara bra att få göra saker för mig själv som därmed gör att jag återhämtar mig och som därmed leder till att jag kommer kunna hantera dessa saker med lite mer ork och då i sluteneden må mycket bättre. Mitt största problem är nog och kommer nog alltid att vara, min största fiende – Höga Krav.

I övrigt så skulle jag vilja ha en vagn som väger mindre, blir svettigt som fan när jag ska bära ut barn och tillbehör till bilen och sedan även lasta vagnen som knappt får plats bredvid den enorma hundburen. Fick i allt kaos och tumult en parkeringsbiljett av en snäll man som säkert såg svetten spruta ur mitt ansikte och hur bekymrad jag såg ut över att behöva gå runt halva parkeringen för att få tag i en och därmed svettas ännu mer. Så tack du snälla person som räddade mig från total vätskebrist. Och som att barnet kände på sig att jag var helt utmattad efter att ha matat psykologen med mina känslor så har hon nu sovit sedan klockan 13 och still going strong. Nu väntar en kopp kaffe. Tack för att du läst!

 

Vissa dagar blir inte som en tänkt sig

Till exempel så var det inte tänkt att det skulle bli middag klockan nio, att Lia skulle sova superlänge på eftermiddagen, att vi skulle få träffa både Klara och Walter på en och samma dag och att det nyttiga godiset jag gjorde faktiskt smakade gott!

Vi hade kunnat skippa middagen och köpt någonting färdigt men i efterhand är jag glad att vi både veckohandlat och lagat middag som nu räcker till matlåda i morgon. För första gången sov Minilainen vidare efter en promenad vilka hon annars brukar vakna upp ur när vi anländer i foajén. Denna gång sov hon vidare ute på balkongen (vi har en inglasat) och det var säkert hur skönt som helst där i hårdliften. Nu kanske vi kan göra det till en rutin så att hon får sova lite mer sammanhängande stunder på dagarna. Det tror jag är skönare för henne att sova en lite längre stund än att sova hattigt under hela dagen.

Efter att vi varit på banken idag så ringde jag Klaras mamma och frågade om de ville ha besök. Och vilket tur att jag gjorde det för då fick jag och Lia umgås med både Klara, Walter och deras mammor så klart 😉 Det var skönt att komma hemifrån och få umgås med Lotta och Johanna, dricka kaffe och surra lite.

I kväll har jag (vi) haft besök av Viktoria som åt lite middag med oss och även fick äran att smaka mitt nyttiga och helt veganska godis. Det smakade faktiskt gott! Det som är nyttigt och dessutom innehåller bra ingredienser brukar sällan vara gott men detta blev absolut ett bra substitut. Till middag blev det lasagne. Den första vi någonsin gjort och den blev också väldigt lyckad!                      IMG_0881
Jag ser en trend gällande bebiskläder. Alla bebisar verkar gilla grått 😉 IMG_7302
Mums! Det är ju så underbart när mat blir lyckad.

IMG_7303
Nyttiga Chokladrutor från receptboken jag fick i födelsedagspresent. Att de dessutom är helt veganskt alltså inget från djur över huvudtaget känns väldigt bra. Tänk att även fast dagen inte blivit som den kanske var tänkt så kan den innehålla härligt umgänge, god mat och nyttiga efterrätter.

Första mini-roadtrippen

Det gick bra ungefär en och en halv resa. Sista halvan grinade och skreks det endel. En protest mot att sitta fast och stilla alldeles för länge. Men det gick bra och nu är vi en tusenlapp fattigare och en soffa och ett bord rikare. Trippen bar av till grannkommunen Härnösand och den lilla resan med bebis gick som sagt för det mesta bra.

Sova första biten fram till målet var jätteskönt
IMG_0858
Bob fick självklart också följa medIMG_0860
Pappan körde bil och släpvagnIMG_0861
Jag satt i baksätet och fotade mig själv och skötte frågan ”är vi framme snart?”. Tänkte att någon måste ställa den frågan fram till att Lia sköter de jobbet.IMG_0862

Pappan väntar på bärhjälp i trapphusetIMG_0865

Och Lia basade över hela situationen från sin spjälsäng
IMG_0872

En lyckad dag

IMG_0820
Med denna bild önskar familjen Lainen er en trevlig helg!
Så här lycklig som hon ser ut har jag varit idag eftersom vi lyckades vara ute på en och en halv timmes promenad. Hon, jag och Bob. Lite ont i bäckenet har jag nu efteråt men det är det värt. Dessutom, hör och häpna, så somnade hon i vagnen! Jag lade alltså ner ungen vaken och där låg hon UTAN gnäll tills hon somnade. Det kändes underbart, båda att hon verkade tycka att det var mysigt att somna i vagnen och skönt att sova ute. Hunden verkade också väldigt tillfreds med promenaden eftersom han spenderade resten av eftermiddagen sovandes. En väldigt lyckad dag för mig när jag lyckats motionera, vara ute i det friska vädret med babyn och dessutom rastat hunden ordentligt.

Trevlig helg!

Gissa vem som kommit på besök

IMG_0846
Baserat på bildens innehåll, kan du gissa vem som kommit på besök? Egentligen var det ganska logiskt. Jag hade varit deppig i några dagar helt utan anledning till och med fast att jag hade mycket att vara lycklig över. Jag hade väldigt ont i magen, fast långt ner i magen och ett jämarns godis-sötsaker-sug! Undra om det gick att se, (förstå) baserat på mitt inköp att jag hade fått min mens? Minns när det var überjobbigt att köpa mensskydd, pinsamt att den som satt i kassan skulle veta att jag hade mens liksom! Fint att kunna skriva ett helt inlägg om mens. Till skillnad mot i högstadiet då en skämdes så fort blodet flödade. Det var pinsamt och äckligt till och med inför tjejkompisarna ibland. Jag fick ju dessutom extra problem med magen inför ankomst så det blev lite extra jobbigt. Nu pratar jag mens med min sambo och skäms inte ett dugg. Fast jag tycker fortfarande att det är jobbigt med extra magproblem. Märkte däremot att jag inte har haft någon mensvärk alls exklusive det lilla molande hugget jag kände av i går kväll som jag trodde var vanligt magont. Jahapp nu har det ju gått snart tre månader sedan hon kom så jag antar att det är rimligt att vi nu kan skaffa fler avkommor 😉 På’t igen bah! Nej allvarligt det väntar vi nog några år med.

Föräldragrupp bvc vad gör man?

Exakt den sökningen gjorde jag på google innan det var dags. Eftersom att sökningen fanns förinmatad så antar jag att fler googlat samma sak. Jag hittade inget konkret och det mesta handlade om föräldrautbildnigen, det som en går på inför bebisens ankomst. Därför tänkte jag berätta om vad vi gjorde:

Vi var fem mammor med barn mellan 2 och 4 månader, alla mes olika erfarenheter som gör vårt bästa för att vara bra mammor för våra barn.

Vi började med att presentera oss. Därefter berättade vi om hur moderskapet varit hittills och hur bebisen ”behandlat” oss hittills (där det mesta angående behandling handlade om hur mycket sömn de små rackarna var villiga att bjuda på) vi har ju en unge som sover medan en mamma inte hade det så det kan vara så olika när det gäller bebisar trots att de bara är några månader gamla. Sedan avslutade vi med babymassage och oj vad mysigt det var tyckte de små bebisarna. Lia visade välbehag med hela kroppen.

Vad lärde vi oss?

  • Att den viktigaste kommunikationen är med ansiktet. Barnet behöver få mycket öga mot öga kontakt med mamma och pappa för att utvecklas. Jag antar att det har med det sociala att göra. Att lära sig härma ansiktsuttryck och lära sig förstå och läsa dem.
  • Att det är viktigt med närhet även med pappan (ja det fattade man väl i och för sig men i och med massagen så gavs vi verktyg att föra vidare till pappan som hjälper bebis och pappa att knyta band till varandra. Det låter ibland som att pappan skulle ha svårt att knyta an till sitt barn men så är det inte, inte i vårt fall i alla fall. I vårt fall är det ju så att André förstod det tidigare än jag att han är förälder. Knyta band handlar istället om att bebisen ska lära känna sin pappa så som den redan gjort med sin mamma i magen. Mamman har ju fördel på det sättet att bebisen känner igen mamman på mer än bara röst, så som hjärtslag till exempel, när de entrar världen.
  • Att det faktiskt kan vara bra att hitta på saker för mamman så som baby-lägg till valfri aktivitet. Bebisen kan bli mer nöjd av att få träffa andra bebisar och se andra människor än att bara vara hemma (bör ej överdrivas tycker jag). Det känns ju ganska bra så nästa onsdag är de baby-café för min del. Spännande… jag som varit lite neggo till sådant (skriver mer om det i annat inlägg).

Kan jag rekommendera någon att gå på föräldragrupp? Jag tycker att det var väldigt trevligt att träffa andra mammor i samma situation. Det var också mysigt med babymassagen och en ganska lärorik stund i allmänt. Så JA, jag skulle kunna rekommendera att i alla fall gå en gång och se om det kan vara något för dig. Av någon anledning verkar sånna här grupper vara lite tabu eller det verkar finnas en negativ inställning till dem. Är det så? Har du som läser någon erfarenhet av föräldrgrupp eller vet varför det är lite negativt kring dem?

Lia jäspade stort efter allt prat. -Kom igen med massagen nångång mamma!

IMG_0841

 

Fina mammor och söta bebisar:
IMG_0844