Håll käften bara!

I bland önskar jag att jag saknade spärrar. Spärren att i ett socialt samtal säga det som förväntas av en för att bibehålla ett gott sådant, ett samtal som annars skulle spåra ur och bli otrevligt. Men i bland önskar jag bara att jag kunde släppa på den.

Till exempel igår så möter jag en kvinna medan jag bär babyn i bärselen. Samtalet låter så här:
Tanten: ja, jag brukar höra henne vid 23 på kvällen.
Jag: jaha… Ja hon brukar bli trött då? Jag borde ha sagt: vilken kväll då? Alla kvällar? För vad jag vet så är det inte klockan 23 varje kväll om det är det tant insinuerar..
Tanten fortsätter: ja jag brukar höra när hon sätter igång och då tänker jag; oj, uscha vad jobbigt det där är.
Jag: ja… Hum…
Jag borde ha sagt: ja det är väl mest jobbigt för dig kan jag tänka? Inte för bebisen som inte kan komma till ro och inte för oss som försöker vårt bästa för att få henne att komma till ro. Jag kan tyvärr inte få tyst på henne för tants skull.
Tanten: har hon kolik? För jag vet hur det var. När jag hör henne så tänker jag hur det var med min son och ibland kände jag uscha, oj, oj vad ska jag göra?!
Jag: jaha ja det är ju jobbigt men hon har bara svårt att komma till ro. Gunga , gunga, gunga så brukar det hjälpa, skrattar jag lite genant.
Jag borde ha sagt: men för i helvete håll käften och säg det du vill säga istället! Skulle ni kunna få tyst på bebisen för jag försöker sova då vid elva. Men nej för fan det kan vi inte och nej hon har inte ett dugg jävla kolik du som varit med om det borde för fan veta! Då skulle hon grina mer än när du klockar henne, kärring! Så säg för fan det du vill ha sagt istället för att stå här och socialasera dig.

Ska jag säga som bara står där och mesigt för fram ett samtal på ett så bekvämt sätt som möjligt för att hålla mig väl med en annan person av den mänskliga rasen. Ibland önskar jag att jag inte hade några spärrar.

Förmodligen ville denna dam precis det hon sa och menade förmodligen bara väl och försökte trösta oss i vad hon kanske tror är jobbigt för oss. Jag överreagerade inombords men jag kunde inte låta bli att ta lite illa vid mig och tänkte så klart igår kväll att ”nu måste du vara tyst så att tanten kan sova…” Längtar tills vi flyttar till hus.

Med vänliga hälsningar // mesig mamma med känslorna utanpå kroppen