Blod, svett och smärta

En skulle kunna tro att det är förlossningen jag syftar på i rubriken, men se de är det inte! Jag har dock skrivit hela förlossningsberättelsen på datorn och nu ska den bara redigeras så att jag kan dela med mig av den. Jag var tvungen att skriva den på papper först för att få till feelingen. Skriver jag på datorn så får jag direkt den här berättarandan i fingrarna. Jag behövde få skriva den i dagboksform för att sedan fila på den i datorn. Den är dock fem sidor lång så kanske kan en uppdelning behövas. Jag får se när jag hinner redigera den och när jag får upp den. Hade som sagt tänkt göra det i lördags men då vart det inget bloggande alls eftersom att chefsbebisen ville annat.

Rubriken syftar dock på längtan att komma igång och träna, vilket verkar vara nyförlösta kvinnors dröm i allmänhet… kanske dags att tänka om. Det är det för min del i alla fall. Enligt forskning har jag ett år på mig att gå ner all vikt för att det inte ska påverka min hälsa. Eftersom att jag endast har 3,5 kg kvar till startvikten så är det ingen brådska! De kilona borde jag kunna bli av med på ett år om de ens behöver försvinna.

Så gick inte tankarna i fredags när jag tänkte att nu är Lia en månad då jämarns ska jag komma igång. Så i alldeles för snabbt tempo och alldeles för långt stegade jag på med barnvagnen. Det var skönt att få träna (just då) och det var skönt att få göra slut på energin. MEN när jag kom hem var jag så slut att jag inte kunde ta hand om Mini. Flämtandes låg jag på golvet och hade riktigt ont i kroppen. Jag fick yrsel och svimmade nästan vid ett tillfälle. Min kropp är inte van och har inte den energin till att ta ut mig på det där sättet och det borde jag ha förstått. Men det var ju såååå skönt att äntligen få ta på sig träningskläder och ge sig ut.

Ja så skönt var det tills jag blev sängliggandes hela kvällen medan jag gråtandes försökte ta hand om en hungrig bebis. Den smärtan jag hade i ryggen och benen är värre än att föda barn tycker jag. För smärtan var ihållande i flera timmar vilket inte förlossningssmärtorna är, dem får man vila emellan. Jag hade så ont att jag inte ens kunde stå upp för att byta på bebisen. Som tur är, är vi två så André fick hjälpa mig med det mesta. Till slut gav jag upp och tog värktabletter och jag kan säga att jag nu lärt mig en läxa. Framöver blir det korta försiktiga promenader tills att kroppen är på samma blad som jag träningsmässigt. Och vad gäller att få en stark och vältränad kropp igen så har jag som sagt ett år på mig!