Jag får bebisarm/gungarm

Gud måste ha uppfunnit skrattet och leendet hos bebisar för att vi ska orka med dem trots skrik, skrän och tandagnisslan.

I går gjorde jag verkligen inget annat än att försöka trösta en övertrött bebis, som bara bitvis var nöjd med sitt liv. Dessutom passade hon på att ha denna missnöjesdag då pappan både var på bortamatch och jobbade natt (på fotbollscupen som pågår här). Som tur var kunde jag vara hemma hos mina föräldrar så att Bob kunde få vara ute och få uppmärksamhet. Annars hade han fått göra på sig inne för Mini vägrade verkligen att komma till ro. När hon väl somnade en liten, liten stund så gjorde hon det ovanpå mig. Försökte jag göra någonting annat i stil med att ex sträcka mig efter mitt vattenglas så vaknade hon i tårar och så började hela gungnings-proceduren om igen. 

Därav bebisarm istället för musarm. Det har gungats och gungats och åter igen vaggats för att försöka lugna, försöka trösta. Natten till i dag sov hon i alla fall fyra timmar men sedan kom det igång igen. Så hon har i stort sett  spenderat resten av morgontimmarna på mitt bröst. Sa jag att jag sover värdelöst på rygg? Det här är en del av en bebis uppväxt hon gör ju inte detta för att jävlas med oss men nu på morgonen kände jag mig helt apatisk. Jag satt och stirrade in i väggen medan jag matade henne, försökte behålla förståndet trots att energin totalt höll på att försvinna ur kroppen. 

Men så både ler hon med bröstvårtan i munnen och avslutar sedan med att somna riktigt djupt varpå hon bjuder på många och långa skratt i sömnen. Då är all den förlorade energin och den upplevda apatin nästan helt förlåten.

Lilla vackra hjärtebarn som kanske växer, eller har ont i magen, eller helt enkelt bara behöver ännu mer hjälp att komma till ro. Mamma orkar för din skull. 

IMG_0165