Funderingar post graviditeten

Det har ju funnits massor av funderingar under graviditeten pre-baby så att säga. Nu finns det självklart massor av funderingar efter graviditeten.

Ska vi döpa babyn? Bebisen har ju redan ett namn och det är registrerat hos skatteverket så enda anledningen att döpa henne skulle ju då vara för att registrera henne i himlen också, så att hon får plats där när det är dags. Kanske ska vi döpa henne bara av den anledningen att Jesus lovar att skydda barnet och om det nu är så så skadar väl inte lite extra skydd. Vill hon inte vara med i kyrkan kan hon ju går ur. Jag vet att min mormor nog skulle vilja att hon döps. Jag och mina två syskon är döpta men det är inte pappan. Ska vi ha en namngivningssermoni babyn istället? Det är ju orsak till fest om något, att fira hennes ankoms och vårt namnval. Det kanske vore något?

Ska vi fota babyn till tidningen? Anledningen till att en gör det är väl för att alla släktingar ska kunna klippa ut bilden ur tidningen och sätta upp på kylskåpet, eller? Då måste vi alltså ta tag i det också. Fick vi inte en lapp om det på BB? Räcker det inte med att fota själv eller blir det fortfarande bättre resultat hos fotografen.

Nu är hon ju ingen nyföding längre så jag antar att vi inte behöver fundera på nyfödingsfotografering men skulle vi ha gjort en sådan? Kommer vi ångra att vi inte gjorde en?
Ska vi göra avtryck av händer, fötter, näsa, stjärt och rama in naveln? Nej jag säger inte att folk ramar in navlar och inte heller att det är fel att varken göra avtryck eller att rama in dem och spara men jag har lite ångest. Ångest över att det känns som att jag måste spara på allt och föreviga allt så att vi ska kunna minnas det sen. Det är en fin tanke i och för sig men är det fel att bara uppleva här och nu, njuta av stunden. Eller är det bara jag som är lat och inte den perfekta mamman som vill föreviga varje stund.

Hon tappade ett hårstrå här om dagen. Det låg på hennes axel. Det första av hennes, av vilka jag hittat, hårstrån som fallit av och jag kände helt seriöst att jag ville spara det. Jag insåg väl samtidigt som jag kände hoarding (hamstra) sjukdommen komma krypande över mig att det inte är möjligt att samla på allt. Med det vill jag säga att jag verkligen förstår dem som vill spara allt och göra minnen av allt.

Det jag försöker framföra är att jag skulle vilja känna mig okej med att inte göra fotavtryck, kanske vänta med att döpa henne tills hon blir 15 eller namngiva henne tills jag orkar baka bullar eller planera eller har ett hus, ta vanliga foton på henne och göra egna fotoalbum så gott vi kan. Kanske skicka ett julkort till släktingarna istället för att vara med i tidningen. Är det okej att vara en lat morsa som intalar sig att hon njuter av sin bebis varje minut hon tittar på henne i nutid inte avnjuter henne i efterhand i dåtid.

Ps. jag kan ändra mig i detta och skulle någon vilja ge oss ett avjutningskitt så är det helt okej. Jag tänker bara inte baka någon egen trolldeg och göra det i.

Pps. jag tycker inte att någon annan som gör dessa saker är fel på något sett. Jag bara tänker att jag önskar att jag hade deras vilja och energi.

Ppps. Nej det var nog inget mer än så. Jag hoppas att ett fotoalbum eller två ska räcka gott och väl? Dessutom driver jag ju denna blogg där mycket av hennes finns med =)

6 thoughts on “Funderingar post graviditeten

  1. Anna källman skriver:

    Hej!:-)
    Vad kul det är att läsa din blogg! Glömmer dock bort att kika in på bloggar så ofta, men nu har kag raderat de flesta jag läst som jag hade på mobilen så kanske lättare kommer ihåg att läsa nu när det inte är så mycket !:-) är dock hel sämst på att kommentera!! Jag kände samma som dig iaf, älskar dottern mer än allt men har inte haft varken lust eller intresse att fota till tidningen, spara allt det första eller dega ner händer och fötter 🙂 man behöver inte det tycker jag! Men såklart kul att Spara, men d sparas ju så mycket ändå! Jag försöker knäppa mycket bilder att framkalla, det tycker jag kan vara roligare att bläddra i 🙂 hoppas allt är toppen med er. Vill ni ta en kaffe på stan eller vad som, säg bara till! 🙂 vi kanske kan hälsa på Bolagsverket i samma veva, haha 🙂

    • Mikkalainen skriver:

      Vad roligt att du gillar bloggen. Och det är samma här nu blir det inte lika mycket läsa andras bloggar när bebis kommit 🙂

      Skönt att du också tycker så du som ändå är så pysslig av dig. Då kan jag känna mig nöjd med att vi försöker spara foton i fotoalbum i alla fall 🙂

      Jag vill gärna ses och kanske till och med gå in på B-verket 😉 men den kan vi väl fundera lite på haha

  2. Kristin skriver:

    Alltid lika roligt att läsa din blogg, tycker du skriver så himla bra.
    Jag tycker absolut att du inte ska känna dig ”mindre bra/lat” bara för att du inte vill eller har tid att göra allt som du nämner.
    Tycker snarare man ska göra det man känner för och känner att man hinner att göra.
    För hur roligt är det att göra saker som man känner sig stressad över?
    Bättre man hittar sina egna små saker som man känner att man vill göra och spara för framtiden som minne.

    Ha det gott!

    • Mikkalainen skriver:

      Tack, vilken klok kommentar och tanke! Tänkt om jag kunde ge mig själv så bra råd. Fast det är ju det jag har smarta läsare till 😉

      Jag ska försöka stressa ner lite och göra det jag orkar och vill göra. Det blir nog mycket bättre så dessutom.

      Kram

  3. kyrkis skriver:

    Det är nog stressigt idag att få barn. Det har blivit ett slags projekt som ska fås i hamn. Allt ska bli såååå rätt. Så är ju inte livet. Det haltar och det jublar om vartannat.

    Din uppgift är inte att tillfredsställa allas förväntningar eller ens att leva upp till vad du tycker är det du måste göra. Du skall älska ditt barn. Det är din enda uppgift. Men i det ligger naturligtvis att ordna det bästa för henne och vårda och sköta, vägleda…

    Dopet är ingen namngivningsceremoni. Barnet har fått sitt namn innan. Dopet är ett upptagande som Guds barn och ett inlemmande i kyrkan. Många döper sina barn därför att de vill ge det allt gott. Att få höra Gud till ser de som en välsignelse även om de själva aldrig eller sällan besöker kyrkan.

    Om man är säker på att Gud inte finns, tar avstånd från kyrkan så tycker jag inte man ska döpa barnet. Det blir så småningom en lojalitetskonflikt. Något vi ibland möter i barnverksamheten. Barnet hör berättelserna, återger dom hemma och får höra att det där är bara påhitt och skit. Det skapar förvirring hos barnet.

    Ingen kräver ”stor tro” hos föräldrarna. Tvekan och tvivel är normalt. Men om det bakom detta finns en förundran och en längtan… Ja, då tycker jag att ni ska döpa barnet. Och varför inte utforska lite mer vad kristen tro är.

    Allt gott önskar jag er!

    • Mikkalainen skriver:

      Tack för en väldigt fin och väl formulerad kommentar. Vi är som skrivet döpta i min familj och jag har nog alltid tyckt att det är en väldigt fin ritual även om jag skriver med en skämtsam ton om detta. På det sättet du beskriver det så kan jag känna att ett dop faktiskt skulle kunna vara något riktigt fint.

      Det känns fint att få en sån här kommentar. Och även andra kommentarer i det här ämnet. Det verkar vara helt okej att inte orka vara allt huvudsaken man fokuserar på att vara det bästa för barnet.

      Tack

Kommentarer inaktiverade.