Det ligger en liten människa i min säng

Ett gemensamt beslut som leder till ett försök som leder till en nio månader lång väntan. Är det då självklart att du älskar ägget du så länge ruvat på? Knyta an i all ära men maginnehåll och bebis på utsidan kan vara helt olika saker. 

Efter en stunds tystnad står vi nu för tiden handfallna inför faktum att bebisen sover och vi har tid att göra vad vi vill. Men vad gör vi när vi inte är föräldrar? Vad gör vi när vi saknar henne till och med när hon sover? När jag passerar den sovande lilla människan efter ett stresslöst besök på toaletten har jag ofta förvånats över att det ligger en liten människa i min säng.

Vems lilla person är det där – är hon min? Det kan du inte mena? Länge förvånades jag, förvirrades jag över att det var hon, hon som legat i min mage. Fortfarande förundras jag över denna fortplantning som lett mig till just denna bebis som verkar vara allt annat än ett tomt blad. Hon verkar snarare var någon om än en liten någon.

Så trodde du att du skulle älska på en gång? Kanske gör du det? För mig tog det tid. Tid att älska, tid att förstå och tid att känna någonting utöver en känsla av omhändertagande. För jag har hela tiden med hela mitt hjärta velat ta hand om denna person. Haft viljan att från första andetag och första skrik ta hand om den person som dessa tillhörde. Men att vilja ta hand om och känna en förutsättningslös kärlek, som en förutsätter innan att en ska känna, skiljer sig åt i alla fall för mig och i alla fall i tid.

Jag vet inte när det hände. Ibland förstår jag fortfarande inte att hon är min men successivt växer någonting fram. Någonting som är starkare än kärleken till min partner, starkare än bandet till min familj och starkare än tacksamheten inför fin vänskap. För varje dag som moderskapet gör sig förstått och ter sig mer självklart. För varje dag som jag passerar en liten människa i min säng så växer någonting inom mig och griper ett fastare och hårdare tag. Nu blir hon en månad och nu förstår jag varför det heter knyta an. Det tar tid att lära sig knyta bra knopar för att båten ska klara hårda stormar och stå kvar i hamn.


När Lia kom ut gjorde hon det på en kvart. Förlossningen i helhet tog ungefär ett dygn och själva upplevelsen gav vi tio av tio. Men trots den fina och förhållandevis lättsamma upplevelsen, var bland det första jag tänkte ”jag hoppas hon inte dör för jag orkar inte göra en ny”. Det kan tyckas vara en hemsk tanke men även om det, precis som pappan säger, kändes som en självklarhet ”nu är hon här” så kände jag som jag tidigare skrivit (tror jag) en tomhet. Inte som i att förlora en känsla utan mer som att göra plats för en ny. Det var tufft fysiskt att föda barn och just då kändes det som att jag aldrig skulle orka föda ett till, varför jag kände att jag ville att just detta skulle överleva. Krasst och kanske obehagligt men sanningen om vad jag tänkte just då.

Några dagar efter förlossningen hade jag fortfarande svårt att nämna henne vid namn. Inte heller Mini eller Minilainen som hon hetat så länge kändes rätt eller bekant. Det tog tid att acceptera och känna mig bekväm med det namn som vi redan bestämt oss för. Det var som att jag behövde känna och klämma lite inte bara på babyn utan på relationen oss emellan och på namnet som på något vis blev, kändes det som, ett ställningstagande till att hon var här för att stanna. Jag kallade henne lilla babyn de första dagarna. Vilket jag har svårt att kalla henne nu då vi börjar känna varandra bättre. Lilla babyn är och förblir den lilla människa som anlände tills oss. Nu kallas hon allt möjligt, på senaste Lillis, och är den människan som är här för att stanna. Vårt barn.

Så för mig kom inte känslorna på en gång men detta oroade mig inte då jag visste att detta var helt naturligt. Och även om romantiseringen av kärlek vid första ögonkastet låter helt fantastiskt så är väl en växande kärlek medan vi lär känna varandra mer logiskt. Nu älskar jag de där små goa, runda kinderna. Nu älskar jag att se henne sova bredvid sin pappa i samma sovställning. Nu kan jag titta på henne i evigheter så att nacken nästan fastnar och eventuellt byter position för evigt. En liten, liten själ har kommit till världen och för varje dag som går blir hon allt mer mitt barn.
DSCN1543
En liten röd nål för att symbolisera en ny människas ankomst och två alldeles nybakade föräldrar.

2 thoughts on “Det ligger en liten människa i min säng

Kommentarer inaktiverade.