Nedstämd av amningen

Kan jag bli nedstämd av att amma? Kanske inte av amningen i sig men att ha en barn hängande vi bröstet hela dagen är uttröttande och påfrestande både fysiskt och psykiskt även om en har det snällaste barnet någonsin.

Eftersom att Lia varit tjurig och varit svår att trösta på kvällen har det blivit automatiskt jag som tagit henne. Vilket lett till att hon legat vid bröstet eftersom det varit det enda sätt jag vetat hur och därmed associerat det som tröstande och/eller lösningen på problemet. MEN det som då hänt är att hon fått i sig ännu mer mjölk som gör att det blir ännu mer att hantera för magen lika med ont i magen, trots att hon egentligen bara vill snutta och få närhet. Det skapar en ond cirkel för sqeeky (Lia).

Det som hänt med mig på grund av detta är att jag känt mig nere på kvällarna. Jag har när kvällen närmat sig börjat känna oro och tänkt tanken: hoppas morgonen snart är här igen. I förrgår vart det värre och jag kände att jag inte ville amma henne. Jag orkade helt enkelt inte. Jag kände tårarna i ögonvrån och André var så klart ute med hunden just när känslorna höll på att svalla över. Nämnde jag att jag ”glömt” att vila under dagen… Jag kände mig som en hemsk mamma för att jag inte ville amma mitt barn samtidigt som jag verkligen upplevde starkt att jag orkar bara inte just nu.

André tog henne trots att hon grät och var svår att trösta (vi visste att hon ammat så det var bara närheten hon ville åt) och tills sist så lugnade hon ner sig. Det 40 minuter som André tog henne gjorde så himla mycket för mitt humör. Helt plötsligt orkade jag ta hand om henne tills hon somnade och sov fyra timmar! Framför allt så ville jag ta henne igen.

Vi googlade och fick även väldigt bra tips av en fin vän som tipsade om hur man kan ge dem napp ifall de inte velat ta den tidigare. Lägg barnet på mage (vi la henne på min mage) och ge barnet tutten, då tog hon den. Hon gav mig massa matnyttiga tips som förmodligen hjälpte oss genom den här natten så bra som det gjorde.

Lia är världens snällaste och hon har mest troligt bara svårt att komma till ro och behöver hjälp med detta. Så natten till igår lade vi oss tidigt och mellan 22.00-23.30 fick vi testa lite olika ställningar, gunga lite, mata lite och till sist så tvingade jag in nappen i mun för hennes egen skull. Och då stannade nappen i munnen och bebisen somnade 23.30.
Kl 03.30 vaknade hon och ammade.
Kl 04.30 somnade hon igen för att sedan vakna 07.05 så himla enkel bebis.

Att vara deppig är väldigt vanligt. Vi googlade och hittade bland annat detta: Humöret kan gå upp och ner när man nyss fått barn, oavsett om man är den som fött barn eller inte.

Och jag fick detta av samma tjej (tidigare i inlägget) som frågat sin kollega som varit barnmorska i 40 år: Alla kan känna sig ” låsta” i den nya roll som moderskapet och amningen innebär , speciellt i början … Vilket kan leda till ” känna sig nere”,känslan av att inte kunna tillfredställa barnet och så att säga ” inte duga”… Men har hon stora problem och tidigare haft depressioner/ psykiska besvär, Så kan amningen förvärra dessa . Be henne tala med sin Bvc ssk/ eller ta kontakt med Barn och Föräldrapsykologerna. Anledningen är att det står hon är för att det frågades å mina vägnar. Och eftersom jag haft depressioner tidigare så är det viktigt att hålla kolla på måendet. Som tur är har jag min sambo som håller koll på mig =)

Detta inlägg skulle upp igår men jag hann inte få till det som om tempus (tidsformerna) är lite tokiga så är det därför. Men sammanfattningsvis vill jag säga att denna natt varit ännu bättre. Vi fick med hjälp av tips, som andra ville dela med sig av till mig, bebisen att somna ännu tidigare igår och komma till ro snabbare. Vilket känns så himla bra för självförtroendet.

Min känsla som uppstod i att inte vilja amma Lia grundade sig i osäkerhet. Grundade sig i att det enda jag hade som har tröstat henne under dagarna faktiskt inte fungerade under kvällarna. Vad skulle jag då kunna erbjuda? Efter att jag nu vet att hon inte är hungrig vilket märks på hennes sätt att vrida sig vid bröstet (som också kan tyda på magknip) och ”spottar” ut bröstvårtan så kan jag istället fokusera på att försöka få in nappen och gunga, gunga, gunga vilket nu två nätter i rad har visat sig vara precis vad Lia behöver och vill ha för att komma till ro.

Det viktigaste tycker jag själv i den här erfarenheten om att dels känns sig som en hemsk mamma som inte vill/orkar amma sitt barn och dels känna oförmåga i att inte kunna trösta är att, om man inte har en blogg som jag har där människor frivilligt delar med sig av råd till sig, söka stöd antingen via barnmorskan, amningshjälpen, 1177, någon anhörig och/eller som ovan angivet tips söka föräldrapsykolog. Våga be om hjälp! Den hjälp jag fick gjorde att vi över en natt fick en tryggare och mer nöjd bebis något som vi kanske hade kommit på själva men då tagit mer tid.

2 thoughts on “Nedstämd av amningen

  1. Anna skriver:

    Kände exakt likadant som dig fast vid ett senare skede med Arwen eftersom hon inte tog bröstet lika bra som Lia i början… Då hade jag haft totalt fokus på det första månaden och från månad 2 – 3 var det i princip skrik hela kvällarna oavsett vad vi gjorde och det enda som tröstade i korta perioder var bröstet… Sedan när inte bröstet dög så kände jag mig dålig, nere och maktlös. Lärde mig med tiden att de flesta bebisar går igenom detta och fick höra att bland annat tarmarna anpassar och det kan göra ont. Men en onöjd bebis kombinerat med en massa grejer som händer i den nyblivna mammakroppen kan verkligen spela en ett spratt… Sedan gör ju sömnbristen sitt. Det blir bättre! Bra att ni använder napp också… det kan verkligen vara räddningen ibland. 🙂

    • Mikkalainen skriver:

      Ja detta är ju ett väldigt vanligt fenomen men oj så jobbigt att behöva gå igenom. Tröttheten gör absolut sitt men samtidigt förvånas jag över hur pigg jag ändå är 🙂 för det mesta är ju allt bara härligt och häftigt men det negativa känslorna har ju en tendens att ta över när de kommer.

Kommentarer inaktiverade.