Hur viktigt är det att vara påläst?

En bra dag för Lia idag. Vi har varit och hälsat på Farmor i hennes nya lägenhet, äntligen. Lia har även sovit väldigt bra i natt och under dagen. I dag tycker jag att hon försökt ”prata” mer och även jobbat mer med armar och kropp i ett försök att komma någon annanstans än ligga på rygg. Jag vill kanske inte påstå att det är ärliga försök till vändningar men det är träning i allra högsta grad.

Jag har inte läst på om något som har med bebisens utveckling utanför magen att göra så jag har ingen aning när någonting ”ska” ske. Det är ganska skönt att inte veta och vänta, istället njuter jag av varje ögonblick som hon gör något av något hon inte gjort tidigare eller gör något ännu mer än dagen innan. Är det ett bra koncept eller borde jag vara mer påläst?IMG_0152Hon är tydligen lik sin far men mina fossingar hon i alla fall har. I dag har vi kunnat ha kläder på oss, till och med pyjamas på kvällen. Kanske vi kan hinna med att ha några av de små kläderna innan hon helt växer ur dem. 
IMG_0156
Lia och pappan bondar (knyter an). När hon befinner sig på det här viset hos sin pappa så lyfter hon nacken så otroligt högt, med mina mått mätt och jag blir alldeles till mig i mammabyxorna. Fram för allt så är det så fantastiskt gulligt! Hon är väldigt fascinerad av sin pappa. 

När blir ungen en månad?

Hejsan kära läsare! 

Det är så typiskt mig att efter ett ”tala ut inlägg” få inspirationen till tusen. Det är precis som det funkar med att skriva av sig i dagboken, tala ut med en kompis eller rent av prata igenom saken med en psykolog. Bloggen hjälper mig och ni som kommenterar hjälper mig också. Tack bloggen! 


I dag har vi gjort en lite längre tur till shoppingmeckat Birsta…Alla andra var också där. På grund av överbefolkning så skippade jag att leta både shorts och klänning, skippade amningsbehån och go’kaffet men fick med mig hemorrojderkrämen, baby-våtservetter och amningspads. Ja ni hör, det allra mest grundläggande för att klara av ett liv som mamma. Shorts och klänning får det bli till sommaren 2015 ungefär samtidigt som det här inlägget blir klart. Vi har en lite otrygg person här hemma som inte vill något annat än att sova ovanpå mamma eller pappa. Och självklart får hon det då kan vi passa på att mysa med henne. Svårigheten blir att göra saker som kräver fler händer än en. 

I går blev Lia fyra veckor. Räknas fyra veckor som en månad? Eller är det de datum hon föddes på i varje månad som är hennes månadsdag? Vi kan inte komma till ett avgörande angående detta och jag kunde inte sova i går morse för att jag inte visste om min egen dotter fyllde en månad igår. Oavsett så är det under samma vecka och jag/vi bestämde att det måste ju vara den första augusti som hon når en månads ålder. Så det kör vi på.

Oavsett så firade vi gårdagen med besök av Lias tanter Vicky, Issa & Sofie och idag firade vi med att lägga en beställning på de fotografier som vi hittills tagit sedan bebisen kom till världen. Vi gjorde det enkelt för oss och lade in allihop (får sortera sen) på en fotosida och skickade efter. På tal om bilder så har kameran ingen laddning så inga bilder tagna på varken tantbesök, hemorrojderkräm eller de nya kläder som Lia fått. Vet inte om det är någon idé att jag försöker återge genom att försöka skapa en bild för er. Så det får bli denna istället. 
DSCN1511
En trött snart, eller ja ca 10 timmar senare, blivande mamma. 

 

 

Det ligger en liten människa i min säng

Ett gemensamt beslut som leder till ett försök som leder till en nio månader lång väntan. Är det då självklart att du älskar ägget du så länge ruvat på? Knyta an i all ära men maginnehåll och bebis på utsidan kan vara helt olika saker. 

Efter en stunds tystnad står vi nu för tiden handfallna inför faktum att bebisen sover och vi har tid att göra vad vi vill. Men vad gör vi när vi inte är föräldrar? Vad gör vi när vi saknar henne till och med när hon sover? När jag passerar den sovande lilla människan efter ett stresslöst besök på toaletten har jag ofta förvånats över att det ligger en liten människa i min säng.

Vems lilla person är det där – är hon min? Det kan du inte mena? Länge förvånades jag, förvirrades jag över att det var hon, hon som legat i min mage. Fortfarande förundras jag över denna fortplantning som lett mig till just denna bebis som verkar vara allt annat än ett tomt blad. Hon verkar snarare var någon om än en liten någon.

Så trodde du att du skulle älska på en gång? Kanske gör du det? För mig tog det tid. Tid att älska, tid att förstå och tid att känna någonting utöver en känsla av omhändertagande. För jag har hela tiden med hela mitt hjärta velat ta hand om denna person. Haft viljan att från första andetag och första skrik ta hand om den person som dessa tillhörde. Men att vilja ta hand om och känna en förutsättningslös kärlek, som en förutsätter innan att en ska känna, skiljer sig åt i alla fall för mig och i alla fall i tid.

Jag vet inte när det hände. Ibland förstår jag fortfarande inte att hon är min men successivt växer någonting fram. Någonting som är starkare än kärleken till min partner, starkare än bandet till min familj och starkare än tacksamheten inför fin vänskap. För varje dag som moderskapet gör sig förstått och ter sig mer självklart. För varje dag som jag passerar en liten människa i min säng så växer någonting inom mig och griper ett fastare och hårdare tag. Nu blir hon en månad och nu förstår jag varför det heter knyta an. Det tar tid att lära sig knyta bra knopar för att båten ska klara hårda stormar och stå kvar i hamn.


När Lia kom ut gjorde hon det på en kvart. Förlossningen i helhet tog ungefär ett dygn och själva upplevelsen gav vi tio av tio. Men trots den fina och förhållandevis lättsamma upplevelsen, var bland det första jag tänkte ”jag hoppas hon inte dör för jag orkar inte göra en ny”. Det kan tyckas vara en hemsk tanke men även om det, precis som pappan säger, kändes som en självklarhet ”nu är hon här” så kände jag som jag tidigare skrivit (tror jag) en tomhet. Inte som i att förlora en känsla utan mer som att göra plats för en ny. Det var tufft fysiskt att föda barn och just då kändes det som att jag aldrig skulle orka föda ett till, varför jag kände att jag ville att just detta skulle överleva. Krasst och kanske obehagligt men sanningen om vad jag tänkte just då.

Några dagar efter förlossningen hade jag fortfarande svårt att nämna henne vid namn. Inte heller Mini eller Minilainen som hon hetat så länge kändes rätt eller bekant. Det tog tid att acceptera och känna mig bekväm med det namn som vi redan bestämt oss för. Det var som att jag behövde känna och klämma lite inte bara på babyn utan på relationen oss emellan och på namnet som på något vis blev, kändes det som, ett ställningstagande till att hon var här för att stanna. Jag kallade henne lilla babyn de första dagarna. Vilket jag har svårt att kalla henne nu då vi börjar känna varandra bättre. Lilla babyn är och förblir den lilla människa som anlände tills oss. Nu kallas hon allt möjligt, på senaste Lillis, och är den människan som är här för att stanna. Vårt barn.

Så för mig kom inte känslorna på en gång men detta oroade mig inte då jag visste att detta var helt naturligt. Och även om romantiseringen av kärlek vid första ögonkastet låter helt fantastiskt så är väl en växande kärlek medan vi lär känna varandra mer logiskt. Nu älskar jag de där små goa, runda kinderna. Nu älskar jag att se henne sova bredvid sin pappa i samma sovställning. Nu kan jag titta på henne i evigheter så att nacken nästan fastnar och eventuellt byter position för evigt. En liten, liten själ har kommit till världen och för varje dag som går blir hon allt mer mitt barn.
DSCN1543
En liten röd nål för att symbolisera en ny människas ankomst och två alldeles nybakade föräldrar.

Jag har en identitetskris

Jag kanske skulle kalla det för offentlighetskris egentligen. Anledningen att jag inte uppdaterat lika mycket är för att jag krisar om vad jag vill dela med mig av och inte. Vem är jag egentligen? Vad vill jag dela med mig av främst gällande lillmini och varför ska jag vara så offentlig? 

Jag gillar ju att skriva, jättemycket! Men det jag skriver om är ju mitt liv… varför skulle någon ens bry sig om mitt liv och varför skulle jag vilja att någon gör det. Nu vet jag ju att det är många som läser som faktiskt tycker om det jag skriver och också tycker att det är roligt. Framför allt så tycker jag att det är roligt och det är ju min hobby MEN jag krisar ändå just nu. 

Jag tror att det var den där lite dryga kommentaren jag fick för ett tag sedan. Från någon som inte ens vågade eller kanske tyckte det var oviktigt att skriva sitt namn. Personen tyckte dock att det var viktigt att skriva en dissande kommentar. Kanske var det inte ens meningen att den skulle vara negativ men så uppfattade jag den. Kommentaren var inte på något sätt hemskt och jag tog inte heller illa vid mig MEN jag tänkte att kommentarer, av den karaktären och värre, kan bli fler om jag skulle få fler läsare i framtiden. Vill jag stå ut med eventuella hemska kommentarer? 

Jag vet inte om jag fixar det och jag vet inte om jag vill att Mini ska vara en del av det. Därför krisar jag så otroligt nu. Facebook är också ett problem. Förr i tiden visade vi foton i ett fotoalbum. Detta visade vi dem vi litade på ex. släkt och vänner. Nu delar vi allt på facebook och instagram och så är det ju idag. Det har blivit nutidens fotoalbum. Men hur kontrollerat är detta? Vilka ser egentligen bilderna och så vidare. 

Jag vet inte heller här hurvida jag vill att Lia ska finnas med på facebook/insta eller bloggen för den delen. Ofta känner jag obehag när jag skrivit om henne och det är dags att lägga ut en bild. Varje gång har jag struntat i bilden och försökt hitta något annat passande. Men jag kan ju avgöra själv om jag vill lägga ut bilden. Fram tills att jag vet vad jag tycker om detta så kommer jag bara dela med mig av det som känns bra. 

Ska jag utelämna Mini helt? Då har jag inget att skriva om längre. Den här bloggen är en livsstilsblogg som handlat om skolan, sedan kärlen, sedan graviditeten och nu livet som förälder. Jag kan inte skriva om så mycket annat för dels gör jag inget annat än att vara mamma just nu och tankarna som tänks handlar väldigt mycket om att vara mamma. 

Kanske är det tankarna som tänks som ska skrivas ner, så jobbar jag ju i min dagbok. Där har jag alltid skrivit av mig för att få släppa tankar som bara snurrar. Vi får se hur jag löser det här. Kanske kommer jag ur krisen och skriver igen, delar med mig av allt på ett öppethjärtat sätt igen. Jag vill skriva, jag vill ha skrivandet som ett jobb och jag ser bloggen som en väg dit men just nu känns det som att jag vill kasta alla sociala medier i väggen och leva ett privat liv där ingen annan än jag kan kontrollera vem som får ta del av och ha åsikter om min dotter. 

Bob och den trasiga bollen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IMG_0136
Bobs vardag. Så här ser det för det mesta ut för den lilla valpen. Valpen som snart inte alls är någon valp utan en unghund med allt vad det innebär. Det här senaste dagarna har vi försökt att aktivera honom lite mera och lägga lite mera fokus på honom. Det verkar absolut ge resultat och visar sig genom en lugnare och nöjdare hund. 
trasigboll
Vart är bollen? I dag var vi hemma hos svärföräldrarna, titta vilken fantastiskt vy de har. Dessutom har de en altan som ligger i skuggan och där har vi spenderat hela dagen. Så himla uppskattat. Dessutom blev vi bjudna på middag som jag lite ”ödmjukt” bjöd i mig (oss) själv på. Men jag tyckte att vi hade det så mysigt och ville gärna stanna där hela dagen. 
IMG_0126
Här är bollen och jag är nöjd bara jag får slita den i stycken, gärna i ensamhet. Jag springer dock förbi några gånger för att visa upp hur bra jag dödat bollen. Efter en hel dag ute i både skogen och på gräsmattan är Bob helt slut och framför allt nöjd. Vi är också väldigt nöjda med dagen hela människoflocken. Speciell mamman som hade det så skönt när jag fick sitta utomhus i svalkande vind och ändå kunna vara med bebis.  

Ha en mysig kväll allihop! 

Citronbebis

IMG_0123
Lilla citronbebisen har vid tre veckors ålder passat på att under morgonen bära kläder. I ungefär en timme bar hon denna sedan var det för varmt och svettigt att bära annat än blöja. Lia har nu i stort sätt vuxit ur strl 50 och har nu tjuvstartat lite på strl 56. Men jag undrar om hon kommer hinna växa ur dem också om denna värme fortsätter.

I dag har även föräldrarna huserat i underkläderna och det har till och med varit så varmt att vi spenderat dagen i olika rum för att inte riskera någon slags utbyte av kroppsvärme.

Nu sitter vi och ammar och väntar på Sommar med Ernst. Jag har nyss sett om de tidigare avsnitten då jag inte haft den önskade fokusen för att se avsnitten.

Ha en fin kväll!   

Pappor kan visst göra två saker samtidigt

create animated gif
Här vaggas det både bebis och busas med hund. I dag har vi även fått besök av Sandra och hennes familj men glömde så klart att fota. Vi fick två fantastiskt fina presenter. En pedagogisk bok med en mjukiskråka till att leka med medan en läser/sjunger ur boken. Älskar’T!

Resten av dagen har vi tagit del väldigt lugnt. Vi har till och med passat på att ligga i sängen hela familjen och se på film. Det går inte att göra så mycket mer i den här värmen. 

Förresten så vill jag tacka för all feedback, angående om det kunde vara mensen som kommit. Det verkar vara möjligt att en faktiskt kan få mens tidigt efter förlossningen men för min del var det nog bara lite mer avslag just denna dag då det verkar kunna komma och gå. Tack för att ni delade med er av era erfarenheter! 

Kram kram