Än finns det hopp om en junibebis

Jag hade ju så gärna velat ha en junibebis och än finns det ju hopp. Fast ibland så kommer tankar som -jag kommer nog aldrig bli mamma, -är jag ens gravid? -Jag kommer nog vara kroniskt gravid, -vill hon inte komma ut? -vad kan jag göra för att hon ska komma ut?

Men jag kan inte göra någonting förutom att vänta och ta det lugnt. Det enda jag begär är att det sätter igång av sig själv. Jag vill verkligen inte bli igångsatt eftersom jag vill att kroppen ska göra det själv. Bli man igång satt så får en ju värkförstärkande och hjälp till att kroppen ska komma igång och det känns som att det ska göra mer ont och att kroppen då egentligen inte gör det naturligt.

Har jag några känningar då? NEJ DET HAR JAG INTE, för jag vet inte HUR det ska kännas!? Varje gång jag trott att jag har känt något så har det ju inte kommit igång så uppenbarligen har jag ingen aning vad det är som ska kännas. Jag har ladrig fött barn förut så jag veeeeeet inte!

Jag tror att det är det som är mest frustrerande att jag känner ”saker” har ont i svanken liiite, har ont i magen liiiite MEN nej det kommer inget så då är det väl bara gaser eller något annat. För att inte tappa förståndet helt så bjuder jag mig själv på god frukost. En ”snoddas” till teet fick det bli. Just den kakan har så många namn. Vad kallar ni dom här kakorna med choklad och strössel på?
DSCN1509
Fikade även mannagrynsgröt innan detta. Mannagryns gröt har blivit ett måste de senaste morgnarna, så himla gott!