Blodproppsrädsla och nattvak

Jag har hittat en ganska starkt argument för att kunna säga att VI är gravida. Några tycker att det bara är kvinnan som är gravid och några tycker att det är fjantigt att säga vi men jag gillar tanken på att vara jämställda och vara ett vi i förhållandet. Även om jag bär barnet fysiskt så består hälften av barnet av Andrés gener och är ju på så sett en del av honom också. I natt bevisade André att han också är gravid tillsammans med mig då vi båda varit vakna stora delar av natten, på grund av smärta i mitt högra ben. Skillnaden i vår graviditet är att jag kan ligga och vila hela dagen medan han måste upp och jobba vilket gör att vi båda ”lider” lite genom denna ändå underbara upplevelse.

Jag hade haft ont i benen hela dagen, försökt att ligga högt med dem men eftersom att jag inte kan ligga på rygg, då bebisen trycker åt pulsådern så gör det rekommendationen att ligga med benen högt ganska svår. Jag är även begränsad i sittande ställning då bebisen inte får plats i magen (upplevs det som). Det är även svårt att ligga med benen högt i sidoläge då jag får ont i höfterna. Ibland känns det lite som moment 22 det här.

På kvällen när det var dags att sova så kunde jag inte somna för att det högra benet började värka väldigt mycket. Hela vägen från höften ner till hålfoten men främst i vaden och skenbenet. Det enda som hjälpte var massage. Jag tror att jag somnade till lite men vaknade ur slummern och kunde inte somna om. Klockan tre hade jag fortfarande inte kunnat somna trots att jag testat allt. Då kom tårarna jag kunde inte sluta gråta för att jag dels var helt utmattad, dels för att det gjorde ont men också för att jag vid det här tillfället höll sambon vaken. Han fick massera benet men det hjälpte inte. Det var här jag också började bli lite rädd för att det bara gjorde ont i ett ben. Tänk om det är en blodpropp? André läste på lite medan jag tog alvedon och tog på stödstrumpa. Jag lade benet i högläge över honom och han meddelade att om inte värken går över rekommenderas det att åka in till förlossningen för att utesluta blodpropp eller annan risk.

Självklart kändes det här lite oroande samtidigt som jag själv kände att jag ville vara ”tuff” och bara vänta ut att det skulle bli bättre. Till slut började förmodligen värktabletterna och eventuellt stödstrumpan att hjälpa och jag somnade till slut, så även sambon. När jag vaknade på morgonen kändes det mycket bättre. Jag kände mig bara lite ”trött” i benet men annars var allt bra. Skönt att det gick över och jag är så tacksam över att jag hade min sambo som stöd under natten. Därmed känner i alla fall jag att han och jag är ett VI i den här graviditeten. Men självklart är det upp till var och en vad vi tycker om vår graviditet. Att det är ett vi är dock en självklarhet för min del.

IMG_6924
Jag innan gårdagens gråt och rädsla på stan. Hade tråkigt och började göra miner i kameran. Däremot verkar rädslan att behöva bli ensam med min värk vara en känsla som blir starkare och starkare hos mig. Jag känner mig trygg med min sambo och jag vet att han kommer finnas där. Men rädslan över att hantera smärtan ensam verkar finnas undermedvetet hos mig och komma upp till ytan lättare nu när det börjar närma sig. Förmodligen var det det som fick mig att gråta igår, för att jag kände mig ensam, tänk om jag inte får tag i honom när det väl är dags!? Vilket jag är helt säker på att jag kommer.

5 thoughts on “Blodproppsrädsla och nattvak

  1. Anna skriver:

    Nu har jag sommar lov så nu kan du komma och besöka mig på dan! Kan ju få dagarna att gå fortare och du behöver inte känna dig ensam!

    • Mikkalainen skriver:

      Skönt med sommarlov =) Tack för inbjudan 🙂 Har jag bil någon dag så ska jag komma förbi och bli bjuden på fika kanske? 🙂

  2. Anna skriver:

    Jag lever mig in skithårt i dina inlägg… låg och spände benet när jag läste? Du är så bra på att skriva! 🙂

    Jobbigt allt det här men snart är det över…
    Kände likadant om smärtan och det blev som värst under förlossningen då jag hade ont och alla andra var chill. Blev lixom arg för att dom ”slapp” 😛 Men man fick så mycket pepp av bm och tillslut plockar man fram ”jävlar anammat” och då kommer bebisen!! 🙂

    • Mikkalainen skriver:

      Tack! Jag blir så himla glad när du säger så 🙂

      Det är ju det som är trösten faktiskt att jag vet att snart är hon här! Bara en vecka kvar till beräknat datum nu:)

      Den här rädslan alltså, något jg aldrig känt förut och inte som att vara rädd för mörker eller för våld eller att huset ska brinna ner. Det är något annat? Men det är som du säger man får plocka fram jävlar annamat och hoppas på bra stöttning så kommer det ju gå HUR bra som helst 🙂

      • Anna skriver:

        Jo jag förstår exakt! En rädsla man aldrig upplevt… det beror troligtvis på en blandning av att man inte vet vad som komma skall, att man VET att det inte går att kontrollera och att den är oundviklig. Jag greps av panik då mina värkar kom eftersom jag inte var inställd på att föda för tidigt (det är nog ingen) men jag kunde absolut hantera dem efter en stund då jag anpassat mig. Sedan när bebisen ska ut så tar man i för kung och fosterland! Jäkligt häftigt för det gick inte heller att kontrollera, man ba görne lixom! 🙂 Ja det kommer att gå skitbra! och som du skrev i ett tidigare inlägg, utnyttja badet om du hinner… jag hade velat sitta i ett sånt men hann aldrig! Det såg så skönt ut. 😛

Kommentarer inaktiverade.