Om någon kunde sluta flytta på inredningen

Första gången jag fick min mens var jag elva år. Jag har alltså haft den en gång varje månad i 15 år. Trots detta så fattar jag ingenting dagarna innan den anländer

Av någon anledning så får jag inte plats i mina kläder längre? Jag har blivit tjock över en natt. Mensproblem #1

Av någon anledning är jag ful hela tiden, ful och fet i håret, ful och fet i hyn. Ful i allmänhet trots att jag ser ut exakt som jag gjorde för någon dag sedan. Mensproblem #2

Av någon anledning så vill jag äta, äta och äta men inte nyttigt. Bara godis och skräpmat. Mensproblem #3

Och av någon anledning så flyttar dörrkarmar, dörrar, väggar, möbler och golvlister på sig. Jag fattar inte!  Dörrar öppnas upp på mina fötter, dörrkarmar går in i mina axlar,  möbler skapar blåmärken på mina lår. Över HELA mina lår! Och människor går allt oftare in i mig? Jag fattar inte varför flyttar alla möbler sig och är det ingen som ser mig? Jag går med andra ord in i ALLT och är allmänt klumpig.  Mensproblem #4.

Men det roligaste fenomenet är varken humöret, svullnaden, sötsuget eller klumpigheten. Det är att jag varje månad verkar ha glömt bort vad dessa symptom beror på eftersom det varje gång mensen anländer är som en AHA.upplevelse. ” Jaha det var därför jag inte kom i byxorna och kände mig svullen och grinig”.

Vad har ni för ”mensproblem”?

Kram från mensmonstret

IMG_5054
Det sväller lite här och lite där. Troskanten är dagens värsta fiende men eftersom jag äger näst intill noll sköna trosor så får det bli de jag har när jag inte vill mata stjärten med minitrosor.

 

Äntligen Fredag – Ett mer lättläst inlägg

Det firar vi med ett bildinlägg då ni fått en hel del text på senaste.

IMG_5003
E
n av Bobs charmiga liggstilar.

IMG_5006
Jag var på Thaifestivalen på Norra berget i Sundsvall och drack och åt massor av gott.

IMG_5015
D
et var varmt ute så äntligen fick jag klä av mig halvnaken till mitt favoritlinne. Jag älskar denna rygg!

IMG_5017
Den enda sandalen gick sönder så jag fick gå barfota från bilen till dörren. Bara tio meter som tur är.

IMG_5013
Bob sover på så otroligt många gulliga sätt. Eller så är han bara gullig i allmänhet.

IMG_5022
Bob vilar hos Veterinären. Det gick jätte bra att ta vaccinsprutan idag. Inte ett pip.

IMG_5027
Fikapaus för Bob.

IMG_5028
L
yxade till det med mat hos mamma och pappa. Skönt att slippa kocka i hop något eget när pojkvännen jobbar sent.

IMG_5031
Så här avslutar vi kvällen. Jag hade tänkt plocka lite men det tyckte inte Bob så han la sig över mig. Han vet nog helt enkelt att jag behöver ta det lugnt.

Hoppas det här inlägget var mer lättsmält än innan. Gårdagens berättelse var dock hur jag ofta upplever saker i text helt enkelt. Jag upplever det genom att återberätta det för mig själv i huvudet. Jag får nog återkomma till detta ämne någon annan gång.

Ha en fin helg, ta hand om varandra och vila. Kram

I väntans väntrum

I väntrummet sitter en man han pratar lågmält om bilar. Något om en trasig bil, kanske till och med om att någon annan är ansvarigt för att bilen är trasig. Han delar väntrummet på vårdcentralen med mig och en äldre dam med vitt hår och förvirrad blick.

Jag försöker läsa en tidning. Tidningen handlar om resor. Jag känner en våg av ångest skölja över mig som starka vågor mot en allt för hård stenstrand. Mannens namn med den trasiga bilen ropas upp och han tvingas avbryta samtalet som ännu inte verkar vara avslutat.

Med uppropet fylls väntrummet av förväntan ”snart är det min tur, snart är det min tur att förhoppningsvis tas på allvar, eller min tur att skickas hem med råd om vila och värktabletter”.  Istället tar jag fram smart telefonen och spelar candy crush för att försöka hålla mig vaken. Nu är det damen med det vita hårets tur. Jag fortsätter titta ner på min smart telefon, försöker tänka ut mitt nästa drag i spelet. Jag rycker till mitt i en karamellsmäll av att mitt namn ropas upp. Nickar till precis så där som när man precis har somnat och huvudet fallet tyngdlöst och väcker kroppen av rycket. Jag skrattar lite skamset och tar doktorn i hand och tänker ”undrar om han såg att jag ryckte?”. ”Han kanske trodde att jag var så inne i min telefon?”. Men det var inte därför jag lovar, jag är bara trött. Så trött att jag för en millisekund somnat till i bilen på vägen hit. Önskan så stark att få sluta ögonlocken kring de trötta ögongloberna. Lika stark som törsten och hungern. ”Bara vila lite”.

Läkarens hand är stor omkring min smala hand med långa pianofingrar. Jag besvarar handkramen och presenterar mig. I tanken slår jag mig själv för pannan ”han vet ju vad jag heter, Jag har ju träffat honom en gång förut och dessutom ropade han just upp mitt namn”. Det namnet som jag burit hela mitt liv men ändå tycks glömma vid varje tillfälle som någon tar min hand.

Jag sätter mig neri besöksstolen och känner redan tårarna bränna innanför ögonens nedre fransrad, Jag måste hålla mig samman, måste orka berätta att jag inte orkar mer. ”Snälla, hjälp mig, se att det något som är fel på mig, för snart dör jag”.

Med gråten i halsen och vädjan i rösten berättar jag om smärtan som varken har någon början eller något slut; smärtan är evig. Doktorn känner på min kropp, letar efter det ömmande punkterna. På datorskärmen avslöjar min journal skriven av sjukgymnasten från ett tidigare möte adjektivet smal. Jag är smal, vilken tur jag har mitt i allt elände. Inombords skrattar jag åt mig själv, pekar finger åt mig själv och förlöjligar mig själv för den lilla uns av ljus som tänds i kroppen av adjektivet smal.

Vi ska pumpa blod ur din arm. Ta en kölapp. Vi lånar lite blod, lånar för att bedöma.

”Välkommen till labbet, alla narkomaners dröm, en låst dröm” tänker jag. Väntar sittande i en stol med speciella armstöd för pulserande armar som ska lämna blod. Att lägga upp sin arm är för mig värre än att lägga upp sitt ben hos barnmorskan. Väntar på att någons farmor eller mormor skriver av mitt körkort. Jag ber om att få ligga ner istället för i armpumparstolen. Ett stick i armen, det går bra. Jag tittar bort in i den gråfärgade väggen och försöker tänka på annat än tårar som bränner och nålen i armen. Farmor eller mormor tar ur röret fyllt av blod för att byta mot ett nytt tomt rör. Nålen rör sig i armen. Jag mår illa och önskar att det snart ska vara över. Jag tänker  ”om jag inte klarar detta hur ska jag då kunna föda barn?”. Denna jämförelse har blivit allt vanligare i mitt huvud. Allt jag inte klarar av är underställt barnafödande. Klarar jag mig inte nu så gör jag det inte sen.

Rören är fyllda. Farmor eller mormor drar ut nålen och det svider som tvål i ett sår. Fast ”ontet” är på något sätt lättare att hantera då det sitter utanpå. Jag tackar för mig och berömmer sköterskans stickteknik. Armen känns bedövad och nålen upplevs sitta kvar, armen är oböjbar.

För denna gång vandrar jag ut ur vänrum, besöksrum och anonyma lokaler för att snart återvända igen. I väntans väntrum har jag väntat längre en det besök som just förflutit. Nästa vecka kommer provsvaren som i min oro kommer att förklara – INGENTING.

Snipp Snapp Snorum här i mitt forum.

En novell av Mikaela Granbom, en återgivelse av gårdagens läkarbesök.

Mitt i allt mörker kommer kreativiteten

Idag har återigen varit en tung dag. Tröttheten gör det värre. Jag orkar inte hålla humöret uppe på samma sätt och orkar därmed inte heller skjuta undan smärtan.

Men kreativiteten flödar. Jag har i huvudet spunnit på nät av innehåll till nya blogginlägg. Men idéerna falnar med omedelbarheten. Jag måste skriva det nu eller inte alls. Medan mörkret faller kommer jag på massor att skriva men när jag sedan kommer hem och finner ett hyfsat lugn och tillåter mig själv att vila. Försvinner kreativiteten eller så tar energin helt enkelt slut. Jag vill inte finna kreativiteten här och inte heller förlora den där.

I morgon är det dags för läkarbesök och jag oroar mig. Oroar mig för att det återigen ska stå depression i pannan på mig, oroad för att inte ha energi nog att få läkaren att förstå mig, förstå hur lite ork jag har kvar i kroppen på grund av den här smärtan.

Jag accepterar det. Jag accepterar om smärtan är påhittad. Om den endast finns som ett litet spratt någonstans i min hjärna. Men jag accepterar inte längre att inte veta vad det beror på. Jag kan inte längre leva på värktabletter. Jag önskar att alla tester som kan tas, tas och jag önskar att om inte mitt blod vill avslöja någon sanning att vi gräver djupare. Kanske kosten, kanske motionen, kanske diagnosen? Den diagnos som jag så gärna vill ha för att kunna skylla mitt mörker på.

”Jaha vad skönt det är inte mitt fel, det är diagnosen” Som att det är en annan person som jag kan skylla på och sparka på för att den har gjort allt fel.

Men tänk om det här är jag? Tänk om jag måste anpassa mitt liv efter denna smärta? Tänk om jag blir begränsad. Tänk om jag inte kommer att kunna jobba vid datorn, eller om jag skulle bli sjukskriven? Alla rädslor som snurrar runt i huvudet och jag tänker att jag måste vara modig. Men jag vågar helt enkelt inte, för när jag väl gett mig in på modighetens spår då vet jag aldrig vad som ska hända och hur länge jag ska orka vara modig.

Kommer jag behöva ha det så här varje dag eller kommer vi att finna en lösning? Allt jag önskar just nu är att vi ska finna svar och då kanske kunna behandla.

Önska mig lycka till imorgon!

Besök hos sjukgymnasten

Idag var det dags för första träningspasset hos sjukgymnasten. Det gick riktigt bra och det var väldigt skönt att äntligen få lyfta lite skrot igen. Motivationen är inte tillbaka för att fortsätta lyfta skrot MEN det var skönt när jag väl vara där. Sjukgymnasten sa att jag var starkare än 90 % av dem som kommer dit. Snacka om att jag kände mig stöddig då tills jag kom på att dom 90 % förmodligen mesta dels är äldre människor….

Jag tänkte på en sak som har med hyfs att göra. När jag kom dit till vårdcentralen och sjukgymnasten frågade mig hur det var så svarade jag ”jo det är bra”. Men jag minns inte om jag frågade tillbaka! Vad otroligt ohyfsat kan jag tänka i efterhand fast samtidigt, samtidigt så känner jag att jag är mer ärlig om jag inte frågar för jag vill ju faktiskt inte veta hur hen mår. Alltså jag förväntar mig att personen ska svara bra, för jag bryr mig inte om det skulle komma ett annat svar till exempel ”Jo, trött och längtar till semestern” eller ”jo tack, det är förjävligt”. Och visst är det väl så att om man frågar hur någon mår så ska man verkligen mena det för att vara beredda på det svar som kommer. Istället frågar vi varandra och förväntas svara ”jo, det är bara bra. Med dig då?”. Skulle vi någon gång mot förmodan få ett ”jag mår inte alls så bra” blir vi obekväma och letar efter första bästa tillfället att dra oss ur ”jo, maten står på spisen så jag bör skynda mig, men hoppas du mår bättre snart” pust, jag klarade mig ur att lyssna till den där gnälliga människan.

Fast jag känner ändå att jag borde ha frågat hur sjukgymnasten mådde. Jag får helt enkelt göra det nästa måndag då vi ska ses igen.

Min fråga till dig som läst detta är Ett: Vilket kön fick sjukgymnasten för dig i denna text? och
Två: Vad tycker du om att fråga ”hur är det?” 

Jag valde att medvetet skriva texten så könsneutral som möjligt för att göra ett litet experiment. Skulle vara jättespännande att veta vad dom flesta trodde/tog för givet medan de läste texten.

Var det rörelse dom jag behövde?

I tre dagar har jag gått på en timmes lång promenad efter att jag slutat jobba. Ingen speciell takt, bara i den takt som jag orkat. Var det detta som min kropp behövde?

Trots att jag la mig i sängen senare igår än jag behöver så vaknade jag innan klockan, alltså 05.50 (detta är mer vanligt för att vara mig, än att vakna som en skrämd katt till alarmet på mobilen). Dessutom vaknade jag utvilad.
Mitt humör har varit bättre, jag har känt mig piggare och mörkret har fått in lite mer ljus. Inte som när man öppnar persiennerna i ett mörkt rum, mer som när man vrider upp dem lite grann.

Mer lik mig själv helt enkelt och det bästa av allt smärtan har lagt sig och för sig mindre påmind. Värken finns där men mer lätthanterlig. Om det beror på att jag är på bättre humör i allmänhet eller om promenaderna hjälp vet jag inte men en sak vet jag. Det enda som jag förändrat sedan dagarna med smärta och dagarna med mindre smärta är just promenaderna.

Så promenaderna kommer jag att fortsätta med. I kväll har jag dessutom plockat fram saker till loppisen som vi ska vara med på, på lördag. Jag berättar mer om det imorn. Och så har jag myst ner mig med en stor kopp te, morotskaka från Timrå Gårdsbutik (där Bob ska få vara på dagis) och korvmackor framför Sommar med Ernst. Det gör mig också på ett lugnare och mer harmoniskt humör.

IMG_4964

Ett Utlämnande – Sanningen om verkligheten

Detta skrev jag igår, men jag kunde inte förmå mig att dela med mig av det då det är väldigt personligt. Men världen är mer än bara lyckliga bilder på instagram och facebook. Igår mådde jag så här (nedan) medan  jag idag mår bättre och det är kanske därför jag nu kan dela med mig, för att jag vill skänka tröst till alla som ibland känner mörker. Det blir bättre snart igen. 

Läs mer